Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

-Vi har något vi måste säga, sa Harry tyst och allas blickar vändes mot honom.
-Vad? Sa jag oroligt och Harry log lite svagt mot mig.
-Vi åker tillbaka till London ikväll, sa han och jag kände inombords hur ont det gjort när han sa det. Jag kunde inte hjälpa att jag faktiskt börjat gillar Louis. Mer än bara en vän. Men, det skulle ju aldrig funka. Varför? Louis hade varit så himla snäll mot mig, och han var så himla snygg. Ända sen jag såg honom första gången hade jag sett något speciellt i honom. Jag var kär, på riktigt. Men varför? Även om dom sagt att dom inte skulle glömma oss, så visste jag att vi inte skulle kunna hålla kontakten. Jag skulle förmodligen aldrig mer få träffa Louis, eller dom andra killarna.

____________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

När Harry sa den meningen, att de skulle åka tillbaka till London ikväll, visste jag inte vad jag skulle ta mig till. De kunde inte åka redan, jag ville umgås med dem mer. Detta var kanske sista gången vi träffade killarna. Jag satt i Nialls knä och visste inte vad jag skulle göra, det kändes som hela jag blev tom, för att de som verkligen har förändrat mig och mitt liv till de bättre skulle nu lämna mig.
Ögonen vattnades och tårarna började rinna. Niall tog ett grepp om min midja så han kunde hålla om mig. Han lutade sitt huvud mot min rygg samtidigt som han kramade om mig hårt. Mina tårar fortsatte att rinna, jag ville stanna här för evigt, stanna här med Amanda, Julia och killarna, men det kunde jag ju inte. Jag visste redan från början att killarna skulle åka hem en dag. Detta har varit de bästa dagarna i mitt liv. Mina tårar fortsatte rinna och Niall kramade om mig hårdare.
-Johanna, snälla gråt inte…detta är inte sista gången vi ses. Jag lovar att vi kommer träffas igen, sa Niall lugnt. Han hade nu lutat sig bak i soffan så jag kunde luta mitt huvud mot hans bröst samtidigt som han höll om mig.
-Jag kan inte hjälpa det…men det känns som vi aldrig kommer att träffas igen, det känns som ni kommer att glömma oss, sa jag och tårarna forsade nu nerför mina kinder och det var precis jag kunde säga den meningen.
-Men sötnos, vi kommer aldrig att glömma er och jag kommer absolut inte glömma dig. Du är speciell, du är annorlunda och jag önskar att vi hade kunnat stanna här längre, bara för att umgås med er, men tyvärr så kan vi inte det, sa han och pussade mig i håret. Jag kollade upp mot honom och såg att han hade tårar som var på väg att falla nerför hans kinder. Han kanske menade det han sa ändå? Tänk så kommer han inte glömma mig? Jag såg nu en tår som föll nerför hans kind, jag visste inte vad jag skulle göra.
-Niall snälla, gråt inte, sa jag lugnt och tittade på honom.
-Det är inte så lätt när du också gråter, jag önskar bara att vi hade kunnat stanna här längre. Jag vill umgås mer med er, och särskilt dig, sa han och det kändes som han verkligen menade det han sa. Det gjorde att mina tårar rann mer, han var ju helt underbar. Det kändes som det bara var han och jag här, som om det bara fanns vi. Han tog sin hand och torkade bort mina tårar och jag fick ett litet leende på mina läppar. Hans ansikte närmade sig mitt öra och än en gång visste jag inte vad jag skulle ta mig till.
-Jag gillar dig Johanna, alltså som mer än en vän, viskade han och ett leende spred sig på mina läppar. Hade självaste Niall Horan sagt det till mig precis, sagt att han gillade mig?
-Jag gillar dig också, sa jag lugnt och jag såg att han blev glad, men jag kunde se något i hans blick, det såg ut som han var besviken på något.
-Men vi kan bara vara vänner, just nu i alla fall, sa han och jag nickade förstående. Vi kände ju inte varandra alls bra och de skulle ju hem igen. Jag trodde inte på att vi skulle ses snart igen, men hoppet om att han inte skulle glömma mig eller Amanda och Julia fanns kvar.
-Vänner är ju bättre än ingenting, sa jag och ett leende spred sig över hans läppar. Det leende smittade mig ganska fort. Jag insåg hur bra jag egentligen mådde och om vi höll kontakten nu när de skulle hem så skulle allt kanske bli bra. Niall kramade om mig hårdare, det fanns bara vi. Eller, det kändes så i alla fall.

Julias perspektiv

Resten av dagen spenderade vi inomhus. Killarna behövde vara i studion ett tag, men när klockan var närmre ett var dom klara och dom fick tid att umgås lite med oss.
-Vilken tid ska ni flyga hem? Frågade jag.
-Flyger går vid halv sju, svarade Zayn och jag nickade.
-Fifa time! Utbrast Liam helt plötsligt. Liam och Harry kastade sig över varsin kontroll och vi andra satt oss lugnt och stilla i soffan, förutom Zayn, jag och Amanda som inte fick plats där, så vi fick sätta oss på golvet.

-Killar, ni måste åka till hotellet nu för att packa det sista! Det var Paul som kom in i rummet. Killarna hade inte så mycket att säga till om.
-Följer ni med? Frågade Liam och vi nickade mot honom.
-Om vi får!
-Såklart, men är det okej om ni går? Sa han och såg lite ledsen ut.
-Ja, absolut, sa jag och han log.
-Då ses vi vid hotellet, sa han och vi nickade.

Killarna satt nere i lobbyn när vi kom och när dom fick syn på oss reste alla på sig, nästan samtidigt. Vi gick fram till dom och följde sedan efter dom, mot hissen där vi alla åtta trängde in oss och åkte upp till våning sju. Alla killarna hade tydligen ett eget hotellrum och när vi kom ut ur hissen tog Harry tag i min arm och drog med mig.
-Kom Julia, sa han och jag log mot honom och gjorde som han sa.

Inne i hans hotellrum stod en resväska som var proppad med massa kläder. Jag skrattade lite för mig själv, men Harry märkte det såklart.
-Vad?
-Din resväska.
-Men, den går ju inte och stänga, gnällde han och jag skrattade.
-Såhär gör man! Sa jag och satte mig på resväskan, petade in de kläder som hängde utanför och stängde.
-Klart!
-Woo, gjort det många gånger?
-Typ...
Jag satte mig på sängen och kollade ner på golvet. Harry satte sig bredvid mig och jag kollade upp mot honom. Han såg inte så jätteglad ut.
-Vad är det?
-Det känns tråkigt att behöva lämna er, sa han. Det kändes som om jag känt Harry i flera år. Som om detta var sista gången vi någonsin skulle träffas.
-Lova att finnas kvar i Sverige om vi kommer tillbaka, sa han och jag nickade.
-Vi kommer stanna här hemma hela sommaren, när kommer ni tillbaka?
-Jag vet inte, kanske om en månad..
En månad. Det var inte så jättelänge, men det skulle förmodligen kännas som en evighet.
-Så, vi kommer träffas igen?
-Förhoppningsvis, sa han och jag log lite. Jag mötte hans blick och han log mot mig. Hans leende fick mig att smälta, varje gång. Han lutade sig mot mig, la sina armar runt om mig och kramade om mig hårt.

Louis perspektiv

Amanda stod och kollade ut genom fönstret medan jag packade ihop det sista. Jag var inte speciellt duktig på att vika kläder, så det mesta pressade jag ner i väskan för att det skulle få plats. Amanda stod och kollade ut genom fönstret och när jag väl var klar ställde jag mig bredvid henne. Hon kollade först ner och sen upp på mig. Jag log mot henne och hon log tillbaka.
-Vad tänker du på? Sa jag tyst och hon skrattade lite.
-Vet inte, tycker bara det känns tråkigt att ni ska åka hem, det känns som om vi aldrig mer kommer träffas.
-Jag vet, men vi ska träffas igen, vi kommer förmodligen tillbaka hit senare i sommar!
-Gör ni? Sa hon och ett leende spred sig på hennes läppar.
-Hoppas det! Sa jag och log mot henne.
-Men..., började hon och leendet försvann igen.
-Vad?
-Jag vet inte...
-Jo, säg.
-Jag typ...gillar dig, sa hon.
-Amanda, jag gillar dig också, svarade jag och drog in henne i en kram. I samma sekund pep min mobil till och jag suckade. ”Är du klar eller? Vi måste typ åka nu!”.
-Vi måste åka nu, sa jag och Amanda nickade.

När vi stod nere i lobbyn kramade jag om Julia och Johanna, och till sist Amanda.
-Vi ses, jag lovar, viskade jag i hennes öra och kramade om henne en sista gång.
-Vi ses, svarade hon och jag log mot henne innan vi blev tvungna att gå därifrån.
_____________________________________________________________________________________
Så himla kul med många kommentarer på förra delen, tack tack tack!
Hur tror ni det kommer gå? Kommer tjejerna få träffa killarna igen? 
/Angelica & Johanna

Vill ni göra oss glada? Rösta på oss i 'blog awards' HÄR ,genom att kommentera 'Jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se' eller liknande. Tack till alla som röstat so far!
Vi tävlar i kategorin 'bästa novellblogg' och vi tävlar endast mot JB-noveller. Hade varit kul att vinna över dom. 1D POWER! Så himla snällt av alla som röstat. PUSS
här trycker ni för att komma till inlägget, där ni kan rösta.

Update:
Vi har varit iväg hela torsdagen och är trötta och allt. Vi lovar en eller två nya delar på fredag, hoppas ni förstår oss! :)