Sveriges första novellblogg om One Direction

Julias perspektiv

Kramen jag fått av Harry var nog den bästa kramen jag någonsin fått. Jag hade inte haft så bra kontakt med han dom senaste två veckorna, men det kändes bra att äntligen få träffa killarna igen. Att dom kände igen oss gjorde oss alla riktigt glada. Vi vände oss om för att gå ut från flygplatsen och då märkte vi hur alla fans kollade mot oss med avundsjuka blickar. Kanske hade killarna visat lite väl tydligt att dom kände oss?
-Whoops, sa jag lite tyst, men båda Johanna och Amanda hörde det.
-Säger detsamma, sa Johanna och vi skrattade lite smått.
____________________________________________________________________________________
Vi gick hem mot mig för att vi inte visste riktigt var killarna hade tagit vägen och vi visste inte vad vi skulle göra. Vi ville ju självklart träffa killarna igen men visste inte hur. De kom ju ihåg oss, men vi ville få tillbaka kontakten med dem.
När vi hade kommit halvvägs hem till mig kände jag att det började vibrera i fickan, jag tog snabbt om min mobil och såg att jag hade fått ett sms. Men inte från vem som helst, utan från en av de jag har saknat så mycket. Jag blev varm inombords och ett stort leende spred sig på mina läppar. ”Hej, kom till studion kl. 11, så kan vi träffas lite… har saknat er! Det är samma ställe som förra gången :)”, jag stannade upp helt plötsligt och mitt leende blev ännu större. Jag stod där mitt på trottoaren, bilarna körde förbi, Johanna och Amanda gick bara vidare.

-Hallå! utbrast jag och först då vände sig Johanna och Amanda om.
-Vad? Sa Johanna och sprang fram till mig. Jag höll fram min mobil och log stort. Johanna läste igenom sms:et snabbt och ett leende spred sig även på hennes läppar.
-Vad? Sa Amanda lite uttråkat.
-Läs! Utbrast Johanna och Amanda tog min mobil. Amanda gick från att inte ha något leende alls på sina läppar tills att ha världens största leende och jag log mot henne.
-Vi måste dit!
-Såklart, utbrast jag, samtidigt som vi kramade om varandra. Känslan av att killarna faktiskt kom ihåg oss gjorde mig glad och jag blev ännu gladare av sms:et, att dem faktiskt ville träffa oss.

Harrys perspektiv

”Ja, vi kommer!” stod det som svar. Jag kollade på klockan och såg att den redan var fem i elva och insåg att tjejerna skulle vara här vilken minut som helst, eftersom de inte brukade komma försent.

När tjejerna kom in genom dörren var det Julia jag såg först. Hennes röda, lockiga hår föll perfekt ner på hennes axlar och hennes gråa, fina ögon mötte mina. Jag log mot henne och drog in henne i en kram. Jag tryckte hennes kropp mot min och drog in hennes doft. Det kändes som jag känt Julia i all evighet och bara av att stå där och krama om henne gjorde mig så glad. Jag släppte motvilligt taget om henne och log.
-Allt bra? Sa jag och hon nickade.
-Ja! Själv?
-Det är bra! Jag kunde inte låta bli att krama om henne igen. Jag drog in henne i ännu en kram och jag hörde att hon skrattade lite.
-Jag har saknat dig, viskade jag i hennes öra.
-Jag med, sa hon och jag log för mig själv. Vi hade lyckats att hålla kontakten ganska bra, men det kändes såklart tusen gånger bättre att få se henne och krama om henne.

Johannas perspektiv

Jag blev allt mer nervös ju närmre dörren vi kom, vi hade ju trots allt inte träffat killarna på en månad och efter två veckor hade jag tappat kontakten med Niall helt och hållet. Jag var nästan helt förstörd och visste inte var vi stod nu. Vad han tyckte om mig, tyckte han verkligen om mig som han sa innan de åkte? Jag trodde knappast det eftersom han varken hade svarat på mina samtal eller sms:en jag hade skickat. Vad hade jag gjort för fel?
Vi gick in genom dörren och jag mötte Nialls blick direkt, hans vackra blåa ögon gjorde att jag smälte och all nervositet släppte nästan direkt. Jag kollade ner på hans händer och såg att han hade macka från Subway i sin vänstra hand och jag skrattade lite smått. Han släppte den på bordet och kollade med ett väldigt stort leende mot mig. Jag kunde inte låta bli att le lite åt att han hade släppt sin mat för att le stort mot mig. Han sprang snabbt fram till mig och plötsligt hade han sina armar runt mig, jag la mina armar om honom och kramade om honom hårt. Jag drog in doften av hans underbara parfym, det luktade Niall och jag kände mig riktigt lycklig. Jag kände hur han la sitt huvud på min axel.
Han släppte greppet om mig och kollade in i mina ögon med en ledsen blick. Vad hade hänt? Vad hade jag gjort för fel? Jag ville bara se honom le sitt underbara vackra leende.
____________________________________________________________________________________
Del 17!
Ja, vi vet att uppdateringen inte varit den bästa, men till er som klagar - prova skaffa en novellblogg och uppdatera två gånger per dag, varje dag, 365 dagar om året! Vi gör saker precis som alla andra, vi träffar vänner, behöver städa, vil ta det lugnt, fastnar på twitter osv. Hoppas ni förstår!
Någon frågade om vi fått biljetter till arena turnen och ja, till vår glädje lyckades vi får biljetter :)
/Angelica & Johanna