Sveriges första novellblogg om One Direction

Julias perspektiv
-Vi vill inte skada er, men ni kan inte sitta här hela natten.
-Men vi ska ju gå hem? Sa jag lite surt. Jag vände mig mot Johanna och Amanda. Amanda såg ledsen ut, och jag visste fortfarande inte riktigt vad som hänt.
-Kom nu! Jag försökte dra med dom, men dom stod där, helt stilla.
-Kom! Utbrast jag.
-Men, Julia... det är ganska lån..
-Då går jag själv, sa jag och släppte taget om Johannas arm.
____________________________________________________________________________________
Jag hade kommit en liten bit när jag märkte att någon sprang bakom mig och la sedan sin hand på min axel. Jag ryckte snabbt till utan att vända mig om.
-Men Julia, snälla vänta! Hörde jag Johanna säga och jag vände mig snabbt om, hon kollade lite besviket på mig, men sa inte ett ljud.

-Vad vill du? Frågade jag surt och Johanna suckade tungt.

-Men snälla låt dem köra oss, vi kan ju inte gå hem nu…inte ensamma i alla fall, sa hon med en bedjande blick.

-Okej, men vi ska gå och inget annat, sa jag mot min vilja. Varför sa jag ja till att ha följe med någon jag aldrig har träffat förr? Jag visste ju inte ens deras namn. De kunde ju vara värsta pedofilerna som ville våldta oss. Vad tänker Johanna med egentligen?

-Johanna, vad tänker du med? Vi känner inte ens dem, sa jag surt.

-Men ge dom en chans, lita på mig. Du har ju redan sagt ja att det är okej att de går med oss.
Jag suckade tungt och Johanna viftade på sina armar att Amanda och de två killarna skulle komma. Jag ville inte att vi skulle lära känna dem för de kommer ju antagligen från England eller något med tanke på hur de pratar, vilket betyder att de förmodligen var här på en semester.

Vi hade gått i ungefär fem minuter och jag hade inte sagt ett ljud, jag orkade inte prata med killarna. Plötsligt kom killen med brunt lockigt hår fram till mig.
-Hej, varför så glad idag? Frågade han med ett leende samtidigt.

-Vafan, håller du på med!? Du kan inte bara komma och putta mig sådär, sa jag surt och det såg ut som han blev lite rädd för mig.

-Förlåt, men jag försökte bara liva upp stämningen eftersom du inte värkar så glad, sa han med ett leende som snabbt dog ut och han såg lite smått ledsen ut. 
-Då kan jag säga att du misslyckade totalt, sa jag och gick längre ifrån honom. Jag vill inte prata med honom eller någon annan. Jag tyckte på något sätt att han verkade vara för mycket.
-Men snälla förlåt, vi kan börja om igen så är du glad för jag vet att du kan vara det…för det kan alla, sa han till mig när han hade kommit upp sidan om mig igen.

-Börja om på vadå? Vi har ju inte inlett något än, sa jag surt.

-Men Julia, snälla skärp dig…de har inte gjort dig något och förlåt men du beter dig som en liten barnunge, sa Johanna och tittade på mig med en seriös blick. Hon sa det på engelska så den störiga och dryga killen också skulle förstå.
-Jag håller faktiskt med Johanna, sa han och la sin arm om Johanna samtidigt som han kollade ledsamt mot mig. Jag kände hur det brast lite inom mig. Han var riktigt snygg. Riktigt, riktigt snygg. Jag kunde inte låta bli att bita mig i läppen när jag kollade mot honom. Men han skulle inte få det lätt.

Johannas perspektiv

Jag fattade inte vad som hade hänt med Julia, hon brukade ju aldrig bete sig såhär? Hon har aldrig gjort såhär förut. Visst hon är svårflörtad, men det betyder inte att hon måste vara så sur.

-Vänta, vad heter ni? Frågade jag helt plötsligt och brast ut i skratt, det gjorde de andra också.
-Vad? Det underlättar om man vet era namn…annars kommer jag kalla er för Bengt och Göran, sa jag och killarna kollade konstigt på mig precis som jag hade sagt namn som en utomjording hette.

-Jag heter Harry, sa han med lockigt hår.
-Och jag är Louis, sa den andra killen som suttit på bänken vid Amanda tidigare. Jag såg även att Amanda hade fått ett litet leende på läpparna även om jag visste att hon innerst inne var riktigt sårad. Hon hade inte berättat så mycket om det, men jag hade sett att Marcus kysst någon annan. Jag tyckte att killarna verkade väldigt snälla och glada, undra vad de gjorde här i Sverige nu? Jag gick där och tänkte på allt och ingenting. Plötsligt tog det stopp för mig när jag gick och jag kände en smärta i min panna. Jag tittade upp och såg vad jag hade gått in i.
____________________________________________________________________________________
Del 2! Vad tycker ni såhär långt? :)
...hmm, vad har Johanna nu gått in i? 
Tack för alla kommentarer, det gör att man bara vill skriva mer! 
/Angelica och Johanna