Sveriges första novellblogg om One Direction

Julias perspektiv

Ingen kom på något att göra, så det hela slutade med att vi spelade Fifa, igen. Jag tror att alla märkte att det var något som inte stod rätt till mellan mig och Harry. Jag klarade inte av att ha det såhär, men vad skulle jag göra?
-Harry? Sa jag lite tyst. Jag som trodde att alla varit så inne i spelet. Alla vände sina blickar mot mig och jag kände hur röd jag blev i ansiktet.
-Ja? Sa han och log mot mig.
-Kom, jag behöver snacka, sa jag snabbt och reste mig från soffan. Harry gjorde detsamma och vi gick iväg lite. Massa känslor for genom kroppen. Vad skulle jag säga?
____________________________________________________________________________________
Vi gick in i ett annat rum som fanns på det stället de hade studion. Väggarna såg kalla ut av den vita färgen, jag rös till bara jag tänkte på kyla. På golvet låg en grön, lite fluffig matta och på väggarna hängde det någon canvas tavla. Jag gick och satte mig på den ljusgröna soffan som stod längs väggen till vänster. Jag kollade mig omkring i rummet och suckade tungt. Harry satte sig ner på soffan sidan om mig, men han tog ändå lite avstånd från mig. Jag kollade mot honom och såg att han kollade ner på sina händer, han hade flätat ihop sina fingrar. Tänk om det hade varit mina fingrar han flätade ihop sina, han och jag, hand i hand. Det hade varit helt underbart, men det gick inte. Jag visste inte om jag skulle klara av att inte vara med någon som inte hör av sig när han har lovat. Jag tittade ner i mitt knä, suckade än en gång och kollade ner i mitt knä. Jag märkte hur någon rörde sig i soffan och jag kollade upp mot Harry. Hans blick gjorde inte saker och ting lättare, han såg lite ledsen ut, men inte så han grät. Jag såg att han var ledsen inombords, jag såg det i hans blick.

-Harry, sa jag tyst.
-Tro inte att jag inte gillar dig, för det gör jag, men det skulle aldrig funka mellan oss, sa jag och även jag tittade ner på mina händer. Det gjorde nästan ont i mig när jag sa det till honom, men det var sanningen. Harry sa ingenting och nu kändes det som om jag gjort honom ännu mer ledsen. 
-Harry, lyssna, sa jag och han mötte min blick. Han nickade mot mig. 
-Jag gillar dig, men det skulle inte funka, vi kommer kanske inte ens träffas fler gånger, det skulle bara bli jobbigt, sa jag. 
-Mm, sa han lite tyst. Jag kunde inte bara sitta där och se honom ledsen. Jag flyttade mig lite närmre honom och han la sin arm runtom mig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel.

Harrys perspektiv

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag gillade Julia, riktigt mycket, men jag vågade inte riktigt lita på det hon sa. Att hon gillade mig. Gjorde hon det? Jag visste att en middag kanske inte var det bästa, men vad skulle jag göra? Jag behövde Louis just nu, men jag hade gärna suttit kvar här med Julias huvud på axeln.
-Harry, snälla, säg att du inte är sur? Sa Julia. Sur? Varför skulle jag vara sur? Jag var väl mer... ledsen. Och besviken, på mig själv. Jag kanske hade gått lite för fort fram? Vad skulle jag göra?
-Sur? Nej! Verkligen inte, sa jag och tittade ner i mitt knä. Jag satt där och tankarna flög runt i mitt huvud. Varför hade jag ens sagt att jag gillar henne? Det kändes som det stack till i hjärtat när hon sa att hon gillade mig men att det aldrig kunde bli vi. Mina ögon började vattnas och jag kände hur en tår rann nerför min kind. Varför skulle jag gråta nu också? Hon kommer säkert bara tycka att jag är en liten barnunge nu som inte får som jag vill. Men så är det verkligen inte. Jag gillar verkligen Julia, jag vet inte vad jag ska göra om det inte blir vi för jag vill ha henne i min famn. Kunna hålla om henne och kalla henne för min. Men jag kanske gick lite för snabbt fram? Hon kanske bara gillar mig som en vän?
Jag kände hur hon la sin arm runt mig, hon lutade sitt huvud mot min axel och kramade om mig med sin högra arm.
-Harry, snälla…gråt inte, jag klara inte av att se dig ledsen. Jag gillar dig verkligen, sa hon och tittade upp mot mig.
-Du vet att jag gillar dig, som mer än en vän, sa jag kollade in i hennes ögon. Hon rodnade lite lätt och ett litet leende spred sig på hennes läppar.

Julias perspektiv

När han sa det kändes det som jag svävade på moln, det var de orden jag alltid hade drömt om att höra från honom. Jag har suttit där hemma och stirrat mig blind på den gigantiska postern på Harry, i hopp om att den skulle komma till liv. Nu sitter jag här sidan om honom och han har nyss sagt att han verkligen gillar mig. Vad ska jag göra? Egentligen vill jag bara skrika av glädje, men det går inte för där är något som hindrar min glädje. Jag är rädd för att bli sårad, rädd för att han ska lämna mig när jag behöver honom som allra mest.
-Jag gillar dig också, som mer än en vän, men jag är rädd att det inte kommer att fungerar, sa jag osäkert och kollade ner i mitt knä. Harry tog tag i min hand och försökte lyfta upp mitt huvud.

-Snälla, ge mig en chans. Jag kommer aldrig att lämna dig. Första gången jag såg dig visste jag att det var något speciellt med dig, jag föll direkt för dig och den månaden vi var borta saknade jag dig riktigt mycket. Snälla låt mig få bjuda dig på middag ikväll och ge mig en chans, det är allt jag ber dig om, sa han och kollade på mig med ett par oroliga ögon och i de ögonen såg man en gnista hopp. Vad skulle jag göra? Jag ville inte att han skulle bli ledsen igen, på grund av mig. Det var ju detta jag hade drömt om. Varför skulle jag vara så feg nu och inte våga ta lite chanser? Jag brukar ju aldrig vara såhär feg, vad var det som var fel på mig?
Han höll fortfarande i min hand. Hans hand var så stor och len, jag log lite smått för mig själv när jag kollade ner på våra händer. Utan att tänka mig för flätade jag ihop mina fingrar med Harrys och ett leende spred sig över hans läppar.
-Jag ger dig en chans, sa jag tyst och Harry ryckte till och kramade om mig. Jag började bara skratta åt hans reaktion.
-Tack, tack, tack, sa han med världens största leende på läpparna och jag log nog minst lika stort. Det kändes skönt att jag hade fått honom att le. Men jag var fortfarande osäker på om jag gjorde rätt, tänk så skulle han lämna mig när jag behövde han som mest? Var det värt att chansa? Kanske, men han skulle inte få det lätt. Han skulle bevisa att det var mig han ville ha. 
____________________________________________________________________________________
Här kommer en del som jag antar är efterlängtad? (Det blev ingen del igår, pga att vi båda hade prov att träna till)
Tack för alla underbara kommentarer och fortsätt så :)
...jag vill också säga tack för alla "lycka till"-kommentarerna jag fick inför X factor. Dock gick det inte lika bra som jag hade hoppats på, det gick bra i början och de verkade att gilla mig, men sen vände allt för mig. Jag fick knappt fram någon röst, så det blev en kort resa för mig. Men jag ger inte upp, nästa år kommer jag igen. DARE TO DREAM! :)
/Angelica & Johanna