Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

Jag kollade runt ännu en gång, och denna gången fick jag syn på något som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Inom mig ville jag bara skrika. Jag tog ett djupt andetag och log för mig själv. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Folk kollade mot mig och förmodligen såg jag ut som ett fån där jag satt och log stort för mig själv. Jag kunde inte hjälpa det. Jag ville bara hoppa upp och ner av glädje.

_____________________________________________________________________________________
Jag tittade ner och såg att mina händer skakade. Kunde detta vara verklighet? Jag kollade mot honom. Det var Louis. Louis Tomlinson från One Direction. Jag hade varit ett fan länge och här satt jag på en bänk och kunde se Louis. Av killarna så var Louis min favorit. Självklart älskade jag alla, men det var något speciellt med Louis. Han var riktigt snygg. Han gick där i sina röda shorts och en vit tröja. Hans hår var sådär perfekt fixat och jag såg att han tittade sig omkring lite, samtidigt som han kom närmre och närmre. Jag hade helst av allt sprungit fram till honom och kramat om honom, men jag vågade inte riktigt. Jag ville så gärna ta en bild. Det var Louis. Han kom ännu närmre och jag blev nästan nervös. Nu var han bara några meter ifrån mig och jag blev nästan svettig även om jag bara hade shorts och linne på mig och solens varma strålar gjorde inte saken bättre. Mitt hår, som jag faktiskt satt upp i en hästsvans för en gångs skull, blåste lätt med i vinden och jag mötte Louis blick. Detta fick mig att bli ännu mer nervös.
-Hej! Sa han glatt och böjde sig ner för att krama om mig. Jag kramade om honom, även om jag var i chocktillstånd och sedan satte han sig ner på bänken. Jag tog av mina solglasögon och nu mötte jag hans blick igen. Hans fina, underbara grönblåa ögon kollade på mina blåa ögon. Louis satt framför mig. Jag log lite nervöst åt honom och han log sitt fina leende tillbaka. Sen slog det mig. Det var Louis jag snackat med igår. Jag hade inte ens märkt något? Och, det måste betyda att det var Harry också. Harry. Harry Styles. Jag ville egentligen bara ringa till Johanna och Julia för att kunna skrika, men jag hindrade mig själv. Jag skulle inte få förstöra detta nu. Vi satt där ett tag. Det var lite svårt att snacka i början, men efter ett tag gick det faktiskt ganska bra, men jag var fortfarande nervös.

-Så, vad ska vi hitta på? Frågade Louis och jag ryckte på axlarna.
-Ska vi gå till Gröna Lund?
-Va? Sa han frågande och jag skrattade.
-Karuseller?
Han sken upp och nickade.
-Ja! Han log mot mig och jag log mot honom. Allt var som i en dröm.
-Kom! Han reste sig upp och jag gjorde detsamma. Jag knep mig själv i armen och insåg att detta var verklighet. Jag gick här, bredvid Louis, en helt vanlig, solig dag. Jag tog upp min mobil ur min ficka och skrev ett sms till Julia. ”Vad hittar ni på? OM ni bara visste hur bra jag mår... vi måste snacka sen!”. Jag höll mobilen i handen och bara några sekunder senare kände jag hur den vibrerade. ”VAA? Vad? Säg! NU!” stod det och jag skrattade lite för mig själv. ”Senare! Jag lovar!”.

Johannas perspektiv

Efter Amandas sms blev vi bara överdrivet förväntansfulla och vi var väldigt nära på att ringa henne, men vi hejdade oss.
-Smsa henne och säg att hon ringer när hon är hemma, sa jag till Julia och hon nickade. Hon skrev ett snabbt sms och hon fick svar nästan direkt. ”Ja, jag lovar!!” stod det.
-Vad tror du hon menar? Frågade Julia när vi la ute på gräsmattan och spelade hög musik. Det var en fin dag. Solen lös, himlen var klar och träden blåste lite lätt. Och, det var sommarlov. Det kändes så himla skönt.

Julias telefon ringde och vi båda hoppade till.
-Svara! Utbrast jag.
-Det brukar man göra när det ringer! Sa hon och jag log stolt, samtidigt som vi båda skrattade.
-Hej Amanda, utbrast Julia och jag satte mig bredvid henne.
-Ja, kom hit, nu, vi är hos Johanna, sa hon och sedan stängde hon av.
-Kommer hon?
-Jaa!

Bara några minuter senare stod Amanda framför oss och hoppade. Solen bländade henne, men hon brydde sig inte.
-Amanda, lugn! Sa Julia bestämt och Amanda stannade.
-Asså, nej! Sa hon och Julia drog ner henne. Amanda satte sig på filten vi hade lagt på gräset och tog ett djupt andetag.
-Berätta nu, men glöm inte att andas, sa jag och Amanda skrattade.
-Jo, alltså, jag skulle ju träffa killen...
-Ja? Sa jag och Julia och Amanda tog ännu ett djupt andetag.
-Det var Louis.
-Ja... vi visste ju att han hette det? Amanda suckade för sig själv.
-Fattar ni inte?
-Louis? Sa Julia frågande och Amanda bara nickade.
-Louis... vänta, va? Fick jag fram innan mitt hjärta hoppade över ett slag.
-Du menar Louis? Som i One Direction? Utbrast Julia. Amanda bara satt där och nickade, samtidigt som hon hade världens största leende på läpparna. När jag tagit in den lilla informationen jag fått reste jag mig upp.
-Så, du har spenderat en dag med honom? Sa jag, förmodligen snabbare än vad jag någonsin snackat och Amanda nickade.
-Ja. Fattar ni? Det är sjukt.
-Vänta, var det Louis och Harry som följde oss hem igår? Frågade Julia. Hon tittade på Amanda, i hopp om att hon skulle säga ja. Amanda log lite åt henne innan Julia kastade sig i Amandas famn. Några sekunder senare stod vi alla tre upp och grät av lycka. Vi hade träffat Louis och Harry, utan att ens veta om det. Och, Amanda hade Louis telefon nummer. Vi kramade om varandra och sedan satte vi oss ner, tog några djupa andetag.
-Berätta allt, vad gjorde ni? Amanda log stort.
-Från början. Jag satt på bänken och plötsligt såg jag Louis, och han kom närmre och närmre, sen kramade han mig.
-Men, du borde ha..
-Jo, jag var nära på att svimma, fyllde Amanda i och vi alla skrattade.