Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

Jag tittade mig runt inne i den stora festlokalen. I taket hängde stora lampor som gjorde rummet upplyst av färger. Mina vänner, Julia och Johanna, hade jag tappat bort och här stod jag själv. Jag kollade runt lite och fick plötsligt syn på något jag verkligen inte ville se. Jag ville bara gråta. Där stod Marcus och kysste Emelie. Marcus var min kille. Det hade varit han och jag enda sen sjuan och just nu kändes det precis som allting sprack. Jag och Marcus hade varit vänner riktigt länge, men först i sjuan hade det blivit vi, som ett par och nu, på första festen efter nian skulle allt förstöras. Det var några nära vänner som ordnat det och nästan alla nior från skolan var här. Såklart var Emelie här. Emelie var den på skolan som trodde hon var bäst, vackrast och mest omtyckt. Det gjorde så ont inombords. Sommarlovet hade precis börjat och det första Marcus gör mot mig är att kyssa en annan tjej. Jag kände att en tår rann ner och jag torkade snabbt bort den. Sedan mötte jag Marcus blick när han stod och höll om Emelie. Jag ville bara skrika åt honom och visa hur arg jag var, och hur ont detta faktiskt gjorde. Han släppte snabbt taget om Emelie och puttade till henne lite. Han kollade mot mig som om han försökte säga något. Jag tittade på honom och skakade på huvudet. Jag torkade bort en tår och vände på mig. Jag kunde inte hitta Julia eller Johanna, så jag gick mot dörren, tog på min tunna jacka och sprang ut.

Jag sprang och sprang. Jag visste inte vart jag skulle. Jag bara sprang. Mina klackar hördes tydligt och jag hade lite smått ont i fötterna. Jag saktade in och stannade. Jag tog upp min mobil ur min jackficka och frågade mig själv fem gånger hur jag vågat lämna den där. Jag kollade på klockan. Tio i tolv. Det var mörk ute och jag frös lite. Plötsligt kände jag hur det började regnade och jag suckade. Varför hade jag bara sprungit iväg? Kunde jag inte ha stannat och letat upp Julia och Johanna istället? Jag hittade en bänk och satte mig där. På mig hade jag ett par shorts och ett tunt linne, plus min tunna jacka. Jag försökte värma mig själv, men det var inte så lätt. Jag hatade verkligen att vara ute i mörker själv. Jag inbillade mig själv att saker skulle hända och jag såg att en kille kom. Han hade en hoodtröja på sig och han hade luvan uppe på huvudet.
-Hej, sa han. Jag blev riktigt rädd och förvånad när han snackade engelska. Inte för att personen såg jätteläskig ut, men för att det var mörkt, det var fredag och han kunde mycket väl vara full. Jag hatade se andra folk fulla. Det fick mig att bli rädd. Och även om personen inte såg jätteläskig ut så kändes inte så kul när klockan var nästa tolv. Vad skulle jag göra? Skulle jag svara honom?
-Hej, sa jag tyst och kollade ner. Jag ville inte möta hans blick.
-Varför sitter du här? Sa han med en lugn röst och han satte sig ner på bänken. Varför brydde hans sig ens? Och vad skulle jag svara?
-Jag var på fest... sa jag tyst och han nickade.
-Men, du måste frysa av att sitta här? Jag nickade mot honom. Jag hörde att det kom någon bakom mig och innan jag vände mig om hann mitt hjärta slå minst tusen slag och tankar for igenom mitt huvudet. Jag vände mig om och till min stora glädje kunde jag se Johanna och Julia. De sprang fram till mig och kramade om mig.
-Vad har hänt?
-Varför sitter du här?
Min första tanke var hur dom hittat mig, men jag slog bort tanken och kramade om mig.
-Och vem är han? Viskade Julia i mitt öra och jag ryckte på axlarna. Jag snyftade till och killen, som fortfarande satt kvar på bänken, kollade upp mot mig och jag mötte hans blick. Han log lite smått och jag kollade ner igen.
-Men tjejer, var bor ni? Vill ni ha skjuts hem?
-Nej, sa Julia snabbt.
-Men, vart bor ni då?
-Varför bryr du dig? Vi går.
-Men, är det långt?
-Nej, sa hon surt. Jag kollade upp och såg att en annan kille också kommit hit.

Julias perspektiv

-Men, ni kan inte gå? Det är kallt och mö..
-Vi kan gå, sa jag och blev lite irriterad.
-Kan vi inte bara få skjutsa er?
-Vi känner inte ens er, varför vill ni skjutsa hem oss?
-Julia, lugn, sa Johanna.
-Men, vi vill inte att ni sitter här och fryser...
-Bara låt dom skjutsa hem oss Julia, sa Johanna med lugn röst och jag skakade på huvudet.
-Nej, sa jag bestämt.
-Vi känner inte dom, fortsatte jag.
-Vi vill inte skada er, men ni kan inte sitta här hela natten.
-Men vi ska ju gå hem? Sa jag lite surt. Jag vände mig mot Johanna och Amanda. Amanda såg ledsen ut, och jag visste fortfarande inte riktigt vad som hänt.
-Kom nu! Jag försökte dra med dom, men dom stod där, helt stilla.
-Kom! Utbrast jag.
-Men, Julia... det är ganska lån..
-Då går jag själv, sa jag och släppte taget om Johannas arm.
_____________________________________________________________________________________
Dags att hänga med på en ny novell! Vad tror ni, tror ni att ni kommer gilla den?
Tack för alla kommentarer osv, ni gör oss såååå peppade på att skriva! 
Vi ska försöka skriva en del/dag, men det är inte alltid att det går. Vi gör vårt bästa!! :)
/Angelica & Johanna