Sveriges första novellblogg om One Direction

Melissas perspektiv

Jag och Liam började sjunga och han log mot mig. Refrängen närmade sig och det såg ut som om alla killarna var redo att sjunga med, men när jag tog ton i ”Baby you light up my world like nobody else” slutade killarna sjunga och där satt jag och sjöng helt själv inför killarna. Jag var nära på att sluta, men jag mötte Zayns blick och jag kunde se hur han mimade ”fortsätt”. Jag gjorde som han sa, även om jag helst av allt hade velat sjunka genom golvet. Det var riktigt pinsamt. 

-Du är riktigt grym, sa Harry när jag sjungit klart refrängen.
-Tack, sa jag lite blygt och alla killarna log mot mig. Jag tvekade lite, men jag ville inte verka allt för blyg. Jag älskade att prata, så varför inte ta chansen?
-Jag har fått ett skivkontrakt, av Sony Mucis, sa jag och killarna tittade förvånande på mig.
-Har du? Frågade Harry och jag nickade.
-Och du sa att du inte kunde sjunga? Jag flinade lite.
-Men, grattis! Utbrast Louis som satt bredvid mig. Han sträckte ut sina armar och omfamnade mig. Jag dog bokstavligt talat inombords, men jag log ett leende mot honom och la mina armar om honom också. De andra killarna verkade också väldigt glada för mig skull. De alla kramade om mig och mitt liv kändes helt plötsligt som en dröm. Vilket det gjort sen den minuten jag såg killarna.

En halvtimme senare var killarna tvungna att gå vidare. Killarna skulle träffa lite fans och göra några intervjuer. Självklart tyckte jag det var synd, men jag var glad över att jag fått träffa dem såhär pass länge. Alla killarna kramade om mig än en gång, och när det var Liams tur så ville jag berätta för honom att det var han som gjort att jag fått ett skivkontrakt.
-Hejdå Melissa, det var kul att träffa dig. Du är duktig på att sjunga! Jag log mot honom.
-Det var tack vare dig som jag fick skivkontraktet.
-Va? Var det?
-Ja.
Liam sken upp i ett leende, vilket gjorde att jag också log.
-Okej, förlåt, jag måste verkligen gå...
Han såg fundersam ut och sedan tog han upp sin mobil.
-Vad är ditt nummer?
Jag kände hur mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag svalde och tänkte igenom mitt nummer i huvudet. Jag sa det till Liam och han log.
-Tack. Jag smsar dig, så du får mitt. Hejdå!
-Hejdå, sa jag och sedan försvann han ut från rummet. Jag kollade mig omkring. Jag var ensam i rummet. Vad skulle jag göra nu?

Klockan var halv åtta på måndagskvällen och jag satt i flygplanet, på väg hem. Jag var trött, men det gick inte att sova på grund av ett litet barn som satt bakom mig och sparkade i stolen. Jag hade fortfarande inte fått något sms av Liam och jag var rädd att han glömt bort mig. Jag suckade. Varför skulle Liam smsa mig? Jag var en vanlig tjej, han brydde sig förmodligen inte om mig. Jag tog upp en tidning jag köpt på flygplatsen och bläddrade igenom den. Jag var inte alls på bra humör. Jag ville komma hem, till min säng, till min familj.

Två timmar senare la jag i min säng och mamma satt bredvid. Hon strök bort en hårslinga från mitt huvud och log.
-Grattis älskade du, förlåt att jag var så... emot det. Jag kommer stötta dig, jag lovar.
Jag kunde inte låta bli att le.
-Tack. Och tack för du lät mig åka. Jag fick träffa One Direction också. Det kunde inte bli mer perfekt, sa jag.
-Ja, det är du värd. Jag vet hur mycket dem betyder för dig. Men, du borde sova nu. Skolan imorgon!
Jag suckade och skrattade.
-Ja, det är nog bäst. Godnatt!
-Godnatt.
Mamma pussade mig lätt på pannan och reste sig sedan från sängen, släckte lampan och gick ut. Min mobil vibrerade till och jag ryckte åt mig den snabbt. Okänt nummer. Jag öppnade smset. ”Hej Melissa, förlåt för jag inte skrivit till dig tidigare, men vi har haft fullt upp. Nu har du mitt nummer i alla fall! /Liam.”
Jag log för mig. Dagen kunde inte sluta bättre. Jag sparade numret och skrev ett meddelande tillbaka. ”Det är lugnt! Tack för att jag fick ditt nummer!”. Jag la ifrån mig mobilen, drog täcket upp till örat och borrade ner andra örat i kudden.