Sveriges första novellblogg om One Direction

Melissas perspektiv

-Godnatt, jag längtar, sa jag och vi la på samtidigt. Jag hade ett stort leende på mina läppar. Eftersom Liam sa att vi skulle ses imorgon så betyder det ju att vi kommer att ses, jag hoppas vi kunde det i alla fall för jag saknade honom verkligen. Även om vi bara hade träffats en gång så kändes det som vi kände varandra så mycket bättre. Men antagligen var det för vi har pratat på Skype så mycket. Men något var säkert, jag saknade honom och han var inte som alla andra killar.

Klockan var runt halv nio när jag vaknade. Det var skönt att få ha sovit ut och jag kände mig ovanligt pigg. Om bara en halvtimme skulle killarna landa här i Sverige och jag log för mig själv. Jag tittade ut genom fönstret. Sol. Det var nästan så jag ville använda mina nya svarta jeansshorts.. Jag hoppade in i duschen och 12 minuter senare var jag klar. Nytvättat hår var alltid skönt. Jag tittade ut genom fönstret igen. Skulle jag våga ta på mina shorts och hoppas på att vädret höll i sig? Jag tog fram ett vitt linne, med ett peace tecken i mitten. Det kändes somrigt och passande till denna dagen. Jag drog på mig mina shorts och nickade. Ja, shorts fick det bli. Jag sminkade mig lite snabbt och sedan la jag ner saker i min väska som jag skulle ta med mig. Idag fick även mina solglasögon följa med. Jag satte på mig ett par ballerina skor och packade även med mig en kofta i väska, om jag skulle frysa i bara linne.

Jag satt och åt frukost och kunde se genom dörrhålet ut till lobbyn. Jag såg vem som kom där. One Direction. Glädje spred sig genom hela min kropp och jag log för mig själv. På något sätt ville jag att de skulle se mig, men ändå inte. Jag åt snabbt upp de jag hade kvar och sedan gick jag upp till hotellrummet för att borsta mina tänder. Jag fick ett sms från Alice. ”Klockan är ju bara kvart i tio, men kanske att du är vaken. Vi träffas på kontoret vid 11 :)”. Jag satte mig i sängen för att knappa in ett svar, ”Jadå, har ätit frukost och allt! Ja vi ses då!”. Så va skulle jag göra i ungefär en timme? Kanske jag skulle hinna träffa killarna? ”Hej Liam, jag såg när ni kom och vi befinner väl oss på samma hotell nu...hehe! Har du/ni tid att träffas lite? Vill i alla fall säga hej!”. Jag tryckte nervös på skicka. Det kändes konstigt att vi nu var på samma hotell och det var helt annorlunda sen förra gången. Nu hade jag och Liam snackat så mycket och han visste väldigt mycket om mig. Jag bara hoppades att det inte skulle uppstå någon pinsam tystnad. ”Såg du oss? Varför kom du inte fram? Ja, vi alla är i mitt hotellrum, våning 5, rum 503!”. Jag log för mig själv och reste mig från sängen. ”Okej, kommer snart!” skrev jag och gick ut ur rummet. Jag gick till hissen och åkte ner två våningar. Nervositeten smög sig fram och jag undrade varför. Jag kom ner till våning fem och när jag gick ur hissen träffade jag på Paul.
-Hej, sa jag tyst men Paul reagerade inte. Jag gick vidare och fram till rum 503.Jag knackade på dörren och handtaget trycktes ner. Jag möttes av ett stor leende.
-Heeej Melissa! Utbrast Liam och innan jag ens hann säga något kramade han om mig, som om vi varit vänner sen barnsben. Det kändes så rätt på något sätt. Jag besvarade hans kram och när vi väl släppte taget om varandra så log jag.
-Hej!
-Välkommen! De andra killarna är här också, sa han och pekade in mot rummet. Jag nickade.
-Hej Melissa! Utbrast Louis, minst lika glatt som Liam.
-Hej Louis, sa jag och han log.
-Allt bra med dig?
-Jadå, sa jag och gick in i rummet.
-Hej, sa Niall, Harry och Zayn i kör.
-Hej, hur är det med er? Frågade jag glatt.
-Bra, fast jag är hungrig, sa Niall och jag skrattade.
-Såklart du är! De har jättegod frukost här!
-Bor du på detta hotellet? Jag nickade.
-Ja, jag åt frukost när ni kom, jag såg er, men hade inte ätit upp, sa jag och mötte Liam blick.
-Förresten, Liam har snackat om dig, väldigt mycket. Han tycker du är väldigt söt och snäll. Han snackar om dig hela tiden oc..
-Louis! Utbrast Liam och såg lite besvärad ut.
Jag, Harry, Zayn, Niall och Louis flinade åt honom och Liam skakade på huvudet.
-Vad? Hon är snäll, sa han lite oskyldigt och jag kände hur Harry närmade sig mitt huvud.
-Han har sagt mer än så. Jag ska berätta någon dag, viskade han i mitt öra. 

Tack för alla kommentarer ni ger os varje dag. Att vi inspirerar andra till att skriva och att ni tittar in här flera gången om dagen betyder verkligen mycket för oss. Fortsätt så! Inte världens bästa del men det behövs mellan-delar ibland :)