Sveriges första novellblogg om One Direction

-Han skrev att han skickade fel, sa jag och suckade. Jag vände mig om i Liams famn och tittade upp mot honom.
-Liam, vad ska jag göra?
-Jag vet inte Melissa, allt kommer att lösa sig. Jag finns här för dig oavsett vad, sa Liam samtidigt som han tittade rakt in i mina ögon och drog mig närmre honom.
-Tack, sa jag med ett leende och jag blev alldeles knäsvag.
-Alltid, sa Liam och hans ansikte närmade sig mitt. Jag kände hans andedräkt mot mig och hans läppar var bara några millimeter från mina. Jag stängde mina ögon och hans läppar mötte mina i en kyss. Jag besvarade kyssen och allt kändes så underbart. Det kändes så rätt att ha Liams läppar mot mina och jag ville stanna i det ögonblicket för alltid.

Jag kom in på mitt hotellrum och slängde mig direkt i sängen. Tankarna flög runt i mitt huvud. Tanken på att Liam hade kysst mig fick mig att le som ett fån. Det kändes så rätt när vi kysstes och det betydde något för mig, men jag visste inte var jag och Liam stod nu. Var vi bara vänner som hade kysst varandra en gång? Eller var vi något mer än så? Jag var i alla fall säker på en sak nu. Jag gillade Liam som mer än en vän, det rusade genom hela min kropp när han var i närheten och jag var riktigt lycklig när jag var med honom.
Jag tog upp min mobil som jag hade i fickan och tryckte snabbt in ett sms. ”Tack Liam, tack för att du ställer upp för mig och lyssnar på mig när jag behöver någon att prata med :) xx”. Med ett leende tryckte jag snabbt på skicka och det kändes bara så rätt. Jag hade redan tackat honom en gång, men jag kände att jag behövde tacka honom igen för han är vän jag aldrig vill förlora.

16 juni – lördag

Två veckor har nu gått sedan jag släppte min singel och jag känner mig riktigt besviken. Jag är besviken på mig själv, ingen annan. Det är mitt fel att singeln inte har gått så bra, det är mitt fel att ingen vill köpa den. Liksom vad trodde jag? Att folk ville höra mig sjunga? Att folk ville höra min musik? Det är knappast någon som vill det ju, hur kunde jag tro att folk skulle köpa min musik?
Allt känns också så tomt, jag saknar Liam. För tänk er att ha er pojkvän på turné på andra sidan Atlanten, med en tidskillnad som gör att när jag är vaken så sover han och tvärtom. Det är inte många gånger vi har pratat med varandra sedan han och killarna åkte iväg, bara några enstaka gånger och de gångerna vi har pratat har varit guld värda.
Men jag har bestämt att ta en paus, ta en paus från mitt liv i Sverige. Jag vill bara här ifrån och göra något annat, för jag orkar inte med detta längre. Jag klarar inte av känslan att hela mitt liv går åt skogen nu. Att allt det hårda arbetet och de långa resorna jag har lagt ner var varannan helg inte har varit till någon nytta. Jag ångrar att jag aldrig gav mig in i detta, för då hade jag antagligen haft några vänner från skolan kvar, i alla fall några vänner som jag kunde lita på. Den enda jag har är ju på andra sidan Atlanten. Så nu lägger jag ner allt det här, med musiken och bloggen. För ett tag i alla fall, tills jag känner mig bra igen.
Hejdå!
/Melissa

Mina väskor stod packade i mitt sovrum, detta kändes rätt. Jag ville inte vara kvar här. Med ett bestämt grepp tog jag tag i mina väskor och lyfte upp dem för att gå ut från mitt rum en sista gång.
-Mamma, jag sticker nu! Skrek jag när jag stod nere i hallen och hade tagit på mig mina skor. I samma ögonblick som jag tryckte ner handtaget kom mamma springandes in i hallen.
-Melissa, måste du åka? Snälla åk inte! Sa hon med tårar i ögonen. Jag hatade egentligen att se min mamma ledsen men detta kändes som de enda rätta.
-Ja, mamma, jag måste åka nu annars missar jag planet.
-Men var ska du bo? Du har knappt pratat med mig de senaste dagarna, det enda jag har märkt är att du har packat.
-Jag bor oss pappa, okej!? Det kommer bli bra! Sa jag irriterat.
-Men har du pratat med honom? Är det okej för honom? Frågade mamma oroligt.
-Ja, det har jag och det är okej för honom, svarade jag och mamma nickade samtidigt som hon bet sig i läppen.
-Okej då, men snälla kom hem snart igen, sa mamma och kramade om mig.
-Jag lovar, jag kommer hem innan skolan börjar, jag känner att jag vill bara tillbringa lite tid med pappa, svarade jag och kramade om henne. Det kändes så hårt, jag ville inte lämna mamma men jag ville lämna Sverige. Jag kunde bara inte vara kvar här längre.
-Ta hand om dig och hör av dig så ofta du kan.
-Jag lovar, jag hör av mig så ofta jag kan, sa jag och gick ut genom dörren för att gå mot busshållplatsen. Det var i alla fall sista gången jag skulle gå här på ett bra tag.

Jag klev av flygplanet i London och jag kände hur nervositeten började komma. Vad skulle pappa säga när jag kom? Jag hade ju egentligen inte pratat med honom om att jag skulle komma, jag var bara tvungen att säga det till mamma för att jag skulle få åka.
Chockat tittade jag mig omkring på den stora flygplatsen, jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så stort. Jag hade ingen aning om var jag skulle gå för att hitta till bagagebanden så jag kunde ta mina väskor och komma från flygplatsen. Det kändes säkrast att följa strömmen och gå åt det hållet som alla andra gick, så jag gjorde det. Förvirrat tittade jag mig omkring samtidigt som jag gick efter någon, men efter ett tag insåg jag att man inte kom till bagagebanden det hållet. Det var kanske ändå inte så smart att följa efter folk. Va skulle jag gå? Jag skulle ju aldrig hitta mitt bagage i denna röran.
-Ursäkta, vet du var bagagebanden är? Frågade jag en kvinna som tittade mot mig. Så fort jag började prata vände hon huvudet rakt fram och gick förbi mig nonchalant.
Jaha, detta var ju en bra början Melissa, sa jag tyst för mig själv och suckade. Fortfarande lika förvirrade tittade jag mig omkring och då såg jag plötsligt en skylt med en väska och en pil, antagligen var det åt det hållet man skulle gå för att få tag på sitt bagage. Jag följde noggrant skyltarna och tillslut hittade jag äntligen rätt band. Väskorna rullade redan förbi människorna i full fart. Jag granskade noga hur de gjorde när de tog sina väskor, jag tyckte det var kul att se deras uttryck när de blev så glada över att ha fått sina väskor eller irriterade för att de missade sin väska så de fick vänta ett varv till. Jag ville inte stå där och trängas, så tanken på att vänta lite bakom till det hade lättat lite på folk vann. Det tog sin tid, men jag ville verkligen inte trängas med alla, inte just nu i alla fall.

Det stod inte lika många människor runt bandet längre och väskorna var desto färre. Två av väskorna som fortfarande åkte runt, runt och runt, var fortfarande mina. Det var kanske dags att ta dem så jag kunde komma härifrån, så jag kunde överraska pappa med att jag var här.
Men jag visste inte hur han skulle reagera eftersom jag inte har träffat min pappa sedan han lämnade oss och kontakten mellan oss har inte varit särskilt bra. Det skulle bli spännande att se hur allt skulle bli, jag hoppades bara på att det skulle bli bättre än vad det hade varit den senaste tiden hemma i Sverige.

Mina två tunga väskor drog jag efter mig, för jag hade inte någon ork till att ta någon dum vagn som jag ändå behövde gå och ställa någonstans sen. När jag kom ut mot parkeringen såg jag överflödet av taxibilar, vilken skulle jag ta? Jag kände mig helt förvirrad och suckade tungt.
Vad hade jag gett mig in på? Jag visste att jag skulle klara detta, men jag visste bara inte hur.

Ett litet hopp, men vi känner att det blir så segt annars. Något måste ju hända. Vad tror ni händer? Kommentera på! 

Imorgon ska vi spela in en video med svar till frågestunden, så den kommer nog på torsdag! :)