Sveriges första novellblogg om One Direction

Melissas perspektiv

Mina två tunga väskor drog jag efter mig, för jag hade inte någon ork till att ta någon dum vagn som jag ändå behövde gå och ställa någonstans sen. När jag kom ut mot parkeringen såg jag överflödet av taxibilar, vilken skulle jag ta? Jag kände mig helt förvirrad och suckade tungt.
Vad hade jag gett mig in på? Jag visste att jag skulle klara detta, men jag visste bara inte hur. 

Jag tog upp min mobil och gick in på twitter, varför visste jag inte. Den första tweeten jag såg skrämde mig lite. ”Melissa, Liams flickvän, var sedd på Heathrow, London, nu precis.” Det var ett av alla dessa konto som uppdaterar hela tiden var killarna är och vad de gör. Men varför skriva om mig? tänkte jag. Jag uppdaterade och det kom fler tweets. ”Melissa, Liams flickvän är på flygplatsen i London och hon väntar förmodligen på killar. De kommer tydligen hem tidigare än väntat.” Jag skrattade lite för mig själv. Jag var ju inte här för att träffa dem. De skulle komma hem på måndag.

Jag tog upp lappen med pappas adress och gav den till chauffören som körde taxin jag hade hoppat in i. Jag hade ingen aning om var i London det var, hur långt ifrån flygplatsen han bodde eller hur mycket det skulle kosta med taxin.
Taxin började rullar fram på vägarna genom London. Jag tittade ut genom fönstret och regnet öste ner. Vädret i London var inget jag hade sett fram emot så mycket, men att de regnade fick jag ta. Jag hade ju inte direkt åkt hit här för att sola och bada. Jag ville ju komma bort från Sverige, det var anledningen till att jag åkte hit.

-Här ska det vara, sa chauffören och taxin stannade utanför ett högt lägenhetshus. Jag nickade och gav han pengar. Egentligen hade jag inte råd att åka taxi hit och dit, men nu fick det bli så.
-Tack så mycket, sa jag och log. Jag stängde dörren och sedan kollade jag upp mot lägenheterna. Jag gick åt vänster och såg att där gick en väg in. Jag såg två män längre bort. Två svartklädda män. Vänta. Var inte det..? Va? Var det pappa? Jag gick närmre männen. Jo. Det var pappa. Och någon annan. De stod och snackade och pappa höll något i handen. Han kollade sig runt, som om ingen skulle se honom och jag hoppade snabbt bakom ett träd. Jag tittade försiktigt fram och såg att han lämnade över det han höll i handen till mannen som också var där. Jag blev orolig. Vad var det som pågick? Jag ville helst av allt springa fram till pappa. Krama om honom, se så allt var okej med honom och bara umgås, men jag gjorde det inte. Både pappa och den där mannen var läskiga. Jag ville inte se mer av pappa. Jag kände hur en tår brände i ögat och jag kunde inte hjälpa att det kom fler och fler tårar. Hade pappa flyttat hit och börjat sälja knark? För att kunna tjäna mycket och sedan... ja, vad skulle han sedan göra? Visste mamma om det? Jag gick därifrån med raska steg, släpande på mina väskor. Jag skyndade mig så inte pappa skulle upptäcka mig. Pappa hade svikit mig nu. Vad skulle jag göra? Jag hade ingenstans att bo. Vad jag än gjorde så skulle jag inte ringa Liam. Jag skulle klara detta själv. Jag var 17 år. Jag kunde ta ansvar och visa att jag kunde klara mig själv. Jag hade lovat att ringa mamma, så jag tog upp min mobil.
-Hej gumman! Har du kommit till London nu? Är allt bra? Gick flygresa bra?
-Hej, ja, jag är här och allt är bra, sa jag samtidigt som regnet plötsligt började ösa ner. Det hade varit ett litet uppehåll men på bara några få sekunder blev jag genomblöt.
-Jag måste lägga på igen, men jag skulle bara säga att jag var framme och allt är bra, jag ringer dig senare, fortsatte jag samtidigt som jag tog fram mitt rosa paraply från min väska.
-Ja, okej, vad bra. Vi hörs! Sa mamma och jag la på. Vart skulle jag ta vägen? Vad jag förstod det som så befann jag mig i utkanten av London och jag som aldrig varit här tidigare hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Och vart skulle jag bo? Det sista jag ville var att bo hos min pappa. Jag litade inte ett dugg på honom längre. Och han ville förmodligen inte ha mig här egentligen.

Några timmar senare satt jag inne på ett skabbigt rum, på ett vandrarhem. Ett billigt vandrarhem. Jag hade gått långt och jag hade ont på mina axel efter att ha burit min datorväska och jag var blöt. Mitt paraply hade gått i sönder när det börjat blåsa och jag suckade för mig själv. Allt hade blivit så fel. Jag hade väntat mig en varm kram av pappa och en skön säng. En trevlig kväll med god mat och min egna pappa som sällskap, men nej, så blev det inte. Jag hade varit inne om på McDonalds och ätit. Klockan började närma sig sju. Jag drog upp min sminkväska ur resväskan och bättrade på sminket. Jag tog på mig ett par jeansshorts och en pösigt linne. Jag var riktigt fest sugen och jag skulle ta mig in till centrala London för att festa. Det var lördag och jag hade inget bättre för mig. Jag kände ingen, men varför inte lära känna nytt folk?

Förstår att det känns lite rörigt nu i novellen, ni undrar säkert en hel del osv, men ni komme få svar på era frågor under novellens gång, det kommer komma fram liksom. Vart tror ni kommer hända? :)