Sveriges första novellblogg om One Direction

Jag gick fram mot hans säng och la försiktigt lappen på den ena kudden innan jag smög ut från hans rum och ut genom hans lägenhet. Jag tog upp mobilen och såg att jag hade fyra missade samtal och alla var från Liam, men just nu brydde jag mig inte om det för jag höll på att starta ett nytt liv och det skulle jag klara på egen hand.

---

Liams perspektiv

Jag vaknade upp på söndagsmorgonen och ännu inget sms och inget missat samtal. Med en djup suck klickade jag mig in på kontakter för att hitta Melissa. Jag saknade henne så himla mycket, allt jag ville var att hålla om henne och bara ha henne nära mig. Men på senaste tiden verkade det som om hon inte ville samma som mig längre. Jag ringde upp henne, och signalerna gick. Plötsligt tutade det upptaget. Att det tutade upptaget hade jag vant mig vid det nu. Det pep och jag bestämde mig för att spela in ett meddelande.
-Hej Melissa, varför svarar du inte? Jag är ju orolig. Hörde lite rykten om att du var i London, är det sant? Varför hör du inte av dig? Jag saknar dig, vad är det som hänt? Jag måste få träffa dig snart. Snälla, svara mig. Vi har vår sista konsert idag, sedan kommer jag hem. Vi är båda lediga och vi kan hitta på roliga saker. Jag måste gå, men hoppas du hör av dig, puss.

Konserten var full igång och det var dags att köra One Thing. Jag tänkte mycket på Melissa. Kanske för mycket. Men jag var orolig. Var hon ens i London? Jag slog bort tankarna. Vi sprang ut på scenen och musiken spelade.
-Denna sången vill jag tillägna en speciell person, sa jag och log. Jag tittade ut över publiken som jublade.
-Aww, hördes som ett susande genom publiken och jag kunde inte hjälpa att le lite extra.

”I’ve tried playing it cool, but when I’m looking at you, I can’t ever be brave cause you make my heart race.”

Harry tog över och mina tankar på Melissa fortsatte i huvudet. Jag kunde liksom inte släppa det. Refrängen kom och vi alla tog i. Publiken hoppade och sjöng med. Det var en obeskrivlig känsla.

Melissas perspektiv

Tisdag – 19 juni

Jag skrev ju att jag skulle ta en paus från bloggen, men jag vill skriva lite. Jag har det bra i London. I lördags, söndags och igår var jag och festade, riktigt kul att få släppa loss. Och jag har träffat en sjukt snygg kille ;). Idag ska jag träffa honom, så jag måste dra. Kanske blir lite party ikväll också.
/Melissa

Jag tog min väska och sedan lämnade jag det skabbiga vandrarhemmet och tog mig in mot London i en röd dubbeldäckare. Jag hade köpt en busskort så jag kunde åka hur mycket jag vill. Eller rättare sagt, Ryan, killen jag träffat på festen, hade köpt det åt mig. Jag hade tackat honom tusen gånger om och erbjudit mig att betala men han sa nej.

Jag gick längst en gata i London och bara några meter längre bort låg Starbucks. Jag blev väldigt sugen på att gå dit, men jag skulle först möta upp Ryan i en park, som låg en bit bort. Jag gick förbi Starbuck och kollade in. Jag såg… Liam. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Vem var det som satt bredvid honom? Danielle? Japp. Danielle var det. Varför hade han spelat in ett meddelande att han saknade mig så mycket och gärna ville träffa mig om han nu gick och träffade andra tjejer. Jag suckade för mig själv och kände hur en tår ville komma, men jag skulle inte gråta nu. Jag skulle träffa Ryan. Snygge Ryan. Jag ville inte tänka på Liam. Vårt förhållande hade inte funkat.

-Hej Melissa! Utbrast Ryan och gav mig en kram. Jag log mot honom.
-Hej, allt bra?
-Jaa! Min kompis Lizzy ska ha fest ikväll. Ska du med?
-Eh.. jag vet inte, jag är ganska trött och…
-Varför frågar jag? Klart du ska med! Kom igen!
-Ja, okej då, sa jag och skrattade.
Jag brukade inte festa så mycket, men på något sätt fick det mig att må bra. Jag kunde glömma allt jobbigt vilket var bra.
-Ska vi gå till Starbucks? Det ligger bara en bit härifrån.
-Nej, nej, sa jag snabbt och Ryan kollade konstigt på mig.
-En tjej som inte gillar Starbucks? Sa han förvånat och jag skrattade lite.
-Nej, jag gillar inte det så mycket, sa jag och Ryan nickade.
-Okej.. ska vi köpa glass här parken då?
-Det låter bättre, sa jag lättat och vi började gå mot den lilla glasskiosken.

Liams perspektiv

-Har du inte hört något ifrån henne? Frågade Danielle. Jag skakade på huvudet.
-Nej, jag har ringt, smsat, spelat in meddelande, men hon bryr sig tydligen inte. Folk säger att hon är i London, men jag vet inte.
-Har du inte hennes mammas mobilnummer?
-Jo, det har jag ju, sa jag och Danielle log.
-Ring hennes mamma och fråga, sa hon och jag nickade.
-Du är smart ibland!
-Ibland? Alltid! Sa Danielle och jag skrattade. Jag tog upp min mobil och letade upp Annas nummer. Jag tryckte på ring och tog upp mobilen mot örat.

-Hej, det är Anna.
-Hejsan, det är jag, Liam. Hur är det med dig idag?
-Hej Liam, det var längesedan. Det är bra, hur är det själv? Vad har du på hjärtat?
-Det är bra. Jo, jag undrar, är Melissa i London? Jag har ringt och smsat, men hon svarar inte. Jag är orolig.
-Gör hon inte? Oj, varför inte? Jo, hon åkte dit i lördags, till sin pappa, sa hon och jag nickade för mig själv.
-Aha, skulle jag möjligtvis kunna få adressen? Jag vill verkligen träffa henne, det var längesedan.
-Ja, såklart, vänta en stund.

Några minuter senare la jag på och hade Melissas pappas adress. Jag log för mig själv.
-Ska du åka dit direkt?
-Ja, jag måste. Förlåt Danille, me…
-Det är lugnt. Hör av dig senare och säg om du hittar henne.
-Det ska jag. Det var kul att träffa dig och få snacka lite. Det var ju längesen.
-Ja, verkligen. Känns bra att ha någon att snacka med, svarade Danielle och jag log. Vi reste oss upp och gav varandra en kram.
-Hejdå, sa jag och gick sedan ut ifrån Starbucks. Dags att hitta Melissa.

---

Roligt att många slängde in en kommentar! Fortsätt kommentera, vi ska försöka hålla en bra uppdatering denna veckan som kommer. Eftersom väldigt många skickade iväg ett KIK meddelande till Angelica så tänkte vi att ni kanske vill skriva till Johanna också? Eller ja, båda. Skicka KIK meddelande till Angelica1D och JohaannaaM så svarar vi! Någon som skrev till Angelica att hon tyckte det var coolt att snacka med oss... tycker ni verkligen det? Blir ni lite extra glada om vi svara er?