Sveriges första novellblogg om One Direction

Liams perspektiv

-Ska du åka dit direkt?
-Ja, jag måste. Förlåt Danille, me…
-Det är lugnt. Hör av dig senare och säg om du hittar henne.
-Det ska jag. Det var kul att träffa dig och få snacka lite. Det var ju längesen.
-Ja, verkligen. Känns bra att ha någon att snacka med, svarade Danielle och jag log. Vi reste oss upp och gav varandra en kram-
-Hejdå, sa jag och gick sedan ut ifrån Starbucks. Dags att hitta Melissa.

Liams perspektiv

Adressen till Melissas pappa hade jag skrivit ner på en servett från Starbucks och sedan stoppat ner den i min ena byxficka. Jag tog snabbt upp servetten för att se vilken adress det var och jag började fundera på hur det var lättast att ta sig dit.
Efter en liten stunds betänketid bestämde jag mig för att bussen var det smidigaste sättet. Jag gick mot busshållplatsen och samtidigt försökte jag ringa Melissa igen, men utan resultat. Hon svarade aldrig när jag ringde, hon tryckte alltid på upptaget. Hade jag gjort något fel?
En liten stund efter jag hade lagt på kände jag hur mobilen vibrerade till. Ett litet hopp om att Melissa hade skickat ett sms till mig fanns inom mig nu. Men varför skulle hon skicka något nu helt plötsligt? Det kunde ju lika gärna vara någon av killarna eller mamma som skickade ett sms till mig. Jag låste snabbt upp mobilen och såg namnet. Ett glädjerus for genom hela min kropp och mitt hjärta började bulta extra hårt när jag såg Melissas namn på skärmen. Men så fort jag började läsa sms:et tappade jag hackan och jag kände hur tårarna var på väg, men jag ville inte gråta här. Det fick vänta. ”Liam, snälla! Lämna mig ifred! Vad är det inte du förstår? Jag vill inte ha någonting att göra med dig längre, det funkade inte mellan oss. Så hör aldrig av dig till mig igen!”. Jag läste sms:et om och om igen och jag kunde verkligen inte hålla tårarna tillbaka. Det var ju så bra mellan oss innan vi åkte iväg till USA, även om vi inte kunde prata så mycket med varandra under tiden vi var iväg så skickade vi gulliga sms till varandra som vi kunde läsa när vi var vakna. Allt hade känts så bra mellan oss, jag fattade inte vad jag gjorde som var fel? Varför gjorde hon såhär? Efter detta sms blev jag bara mer orolig för henne. Jag ville bara hålla om henne och kalla henne min, men det kändes inte som det gick nu.

Bussen kom och jag hoppade på. Värmen på bussen slog emot mig och bussen var smockfull. Jag tittade mig omkring i bussen för att se om det möjligtvis kunde finnas en ledig plats. Längst bak i bussen såg jag att en tjej satt ensam, men jag tvekade lite på om jag skulle sätta mig där. Tänk om hon var ett fan? Jag hade inget emot att sitta bredvid ett fan, och träffar fansen gör jag mer än gärna. Men inte just nu, när mina tårar rann och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Det var som jag hade förlorat allt jag hade när jag läste Melissas sm.
-Omg! Hej du är ju Liam Payne! Utbrast tjejen när jag satte mig ner sidan om henne och jag flinade till.
-Ja, det är jag, sa jag och trängde fram ett leende.
-Får jag ta en bild med dig, frågade hon ivrigt och innan jag ens hade hunnit svara höll och sin mobil i handen och hade gått in på kameran.
-Eh, visst, sa jag och hon höll upp mobilkameran och jag log mot linsen samtidigt som hon tog fotot.
-Tack så mycket Liam, detta betyder verkligen jättemycket för mig! Men jag måste resa mig nu för jag ska av på nästa hållplats, sa hon och även om hon hade ett leende på läpparna såg hon lite ledsen ut.
-Det var kul att träffa dig, fortsatte hon samtidigt som hon reste sig upp.
-Det var kul att träffa dig med, sa jag med ett leende och släppte förbi henne precis samtidigt som bussen saktade in.

Nervöst tryckte jag på ringklockan och tittade mig osäkert omkring. Efter bara en liten stund öppnades dörren och jag ryckte till.
-Hej, sa mannen osäkert.
-Hej, är du Melissas pappa? Frågade jag.
-Ja, hurså?
-Är Melissa hemma?
-Nej, hon bor inte här. Jag har knappt hört något från henne sedan jag flyttade hit. Vem är du egentligen? Frågade han förvirrat och oron för Melissa blev allt större nu.
-Jag heter Liam och jag är Melissas pojkvän. Eller va. Jag har ringt till Melissa jättemånga gånger och hon svarar inte, så jag ringde till hennes mamma som sa att Melissa var här hos dig, men tydligen är hon inte det. Jag vet bara att hon är någonstans i London och jag är jätteorolig för henne, sa jag snabbt utan att ta ett andetag.
-Så du menar att Melissa har rymt till London? Frågade hennes pappa chockat.
-Ja, det verkar som det, sa jag lite nedstämt.
-Det trodde jag aldrig om henne, och jag blir ju jätteorolig för Melissa nu, sa hennes pappa och tog upp sin mobil. Han såg väldigt orolig ut och jag förstod honom verkligen. Han tog snabbt sin mobil mot örat, men efter bara ett litet tag suckade han.
-Hon tryckte på upptaget, sa han ledsamt.
-Det är det hon har gjort varje gång jag har ringt henne nu de senaste dagarna, jag vet snart inte vad jag ska göra. Tänk så har något hänt henne? sa jag oroligt med en stor klump i magen. Tänk så hade något verkligen hänt henne.
-Men om hon hör av sig, får du gärna ringa och berätta det för mig, sa hennes pappa och jag log mot honom. Fast i denna stunden trodde jag verkligen inte att hon skulle höra av sig till mig. Men allt jag önskade var att få höra hennes röst, höra henne säga att hon mådde bra. Fast den chansen var antagligen ganska lite. Möjligheten att hon skulle ligga skadad någonstans var större, att någon hade skadat henne och att det var den personen som tryckte på upptaget hela tiden. För min Melissa kunde inte skriva ett sånt sms, det var inte så min Melissa var.

Melissas perspektiv

Jag frågade mig själv varför jag ens brytt mig om att Liam var med Danielle. Jag och Liam var över. Jag hade berättat så mycket för honom och det ångrade jag lite nu, men jag hade litat på honom och han hade fått mig att sväva på moln. Jag hade kunnat vara mig själv med honom, men när han befann sig på andra sidan jorden var det svårt att få saker att funka. Mobilen ringde för andra gången. ”Pappa” stod det på skärmen. Varför ringde han egentligen? Jag kollade mot Ryan som satt bredvid mig på en bänk.
-Ursäkta, det är min pappa, sa jag och Ryan nickade.

-Hej, sa jag tyst.
-Melissa? Vart är du? Hur mår du? Är du i London? Varför har du inte sagt något? Var håller du hus? Vart bor du?
Frågorna var många. Hur visste han att jag var i London? Hade mamma ringt honom? Fan också.
-Lugn. Nej, jag är inte i London. Varför ringer du?
-Melissa, jag vet att du är i London, ljug inte. Jag ringer för jag är orolig för dig.
Pappa? Orolig? Nej, skulle inte tro det va.
-Orolig? Pappa, jag såg dig i lördags. Du stod bakom ditt lägenhetshus och gav droger till någon, eller vad fan du gjorde.
-Du åkte till London, helt själv utan att veta vart du skulle bo. Du är ensam i London, det är farligt.
-Pappa, nästan skrek jag. Jag var arg och upprörd.
-Jag åkte till London. Jag tänkte överraska dig och min tanke var att spendera tid med min egen pappa, men nej, han är tydligen en droglangare? Hur tror du inte att det känns? Jag ville bara göra dig glad.
Mina tårar rann och Ryan kollade oroligt på mig.
-Du lever farligt i London. Kom hit till mig, genast.
Jag suckade för mig själv. Jag ville egentligen inte.
-Pappa, vänta en sekund, sa jag och höll bort mobilen ifrån ansiktet.
-Ryan, förlåt, men jag måste snacka lite med min pappa själv. Han nickade och jag reste mig.
-Vi får träffas en annan dag. Jag är verkligen ledsen, men jag ringer dig, sa jag och utan att han hann svara gick jag därifrån.

Några som tycker novellen blivit sämre sen hon åkte till London, många undrar varför hon är avundsjuk på Liam osv osv. Lite tråkigt om ni tycker novellen är dålig, men vi själva kände att något behövde hända och det finns en tanke bakom ALLT vi skriver. Om ni fortsätter läsa kommer ni få svar på alla era frågor, men det tar sin lilla tid. Hoppas ni stannar! :)

Ang. video på svaren – det blev helt knas och allting. Så svaren kommer nog i form av text, hoppas det inte gör något. :)