Sveriges första novellblogg om One Direction

Melissas perspektiv

-Du lever farligt i London. Kom hit till mig, genast.
Jag suckade för mig själv. Jag ville egentligen inte.
-Pappa, vänta en sekund, sa jag och höll bort mobilen ifrån ansiktet.
-Ryan, förlåt, men jag måste snacka lite med min pappa själv. Han nickade och jag reste mig.
-Vi får träffas en annan dag. Jag är verkligen ledsen, men jag ringer dig, sa jag och utan att han hann svara gick jag därifrån.

-Pappa, jag lever inte farligt. Jag har koll på allt och ingenting är farligt, sa jag samtidigt som jag gick ifrån parken.
-Melissa, jo, det är farligt. Vad gör du på dagarna egentligen?
-Inte så mycket, sover, jag behöver det nu när det är lov, sa jag. Det fanns väl lite sanning i det, men jag sov ju mest eftersom jag festade mycket. Kanske för mycket?
-Men, kan du inte komma till mig, så vi kan snacka?
-Nej, pappa jag kommer inte. Jag måste lägga på, hejdå.
-Men..
Jag stängde av samtalet och sprang mot busshållplatsen för att hinna med bussen som skulle ta mig till mitt inte så fina rum på vandrarhemmet.

Fredag – 22 juni

Har i stort sett varit ute alla kvällar denna veckan, men tog det ganska lugnt. Men idag är det trots allt fredag och idag ska det festas. Vid nio tänkte jag ta bussen in till stan och möta upp Ryan. Många av er som läser (det är ju trots allt en del) har undrat om jag och Ryan är tillsammans och nej, det är vi inte. Visst är han snäll och allt sånt, men jag är inte tillsammans med honom och ångrar väl lite, men gjort är gjort. Jag hänger med honom för han fixar in oss på de flesta nattklubbarna, hehe. (Tur att han inte fattar svenska...) Aja ska fixa mig lite nu och äta lite!
/Melissa

Jag tog upp ett par blåa shorts med hög midja och drog på mig dem. Perfekt. Jag tog även upp en blå prickig tröja med halvlånga ärmar.
-Perfekt, sa jag igen när jag kollade mig själv i den smutsiga spegeln.

Liams perspektiv

Det var fredagskväll och vi alla satt hemma hos mig och gjorde absolut ingenting. Alla killarna satt i soffan förutom Louis som låg ner på golvet och rullade runt.
-Men åh, kan vi inte göra något? Jag är uttråkad, sa Louis när han låg stilla på golvet.
-Jo, men vad? Frågade Zayn och tittade på Louis.
-Jag, vet! Vi sticker till någon nattklubb! Sa Harry glatt och Louis reste sig snabbt upp.
-Ja det gör vi! Skrek Louis och jag skrattade till.
-Men tänk er för och ja, gör inget dumt, sa jag och Niall suckade.

En timme senare stod vi utanför en nattklubb och musiken dunkade högt. Utanför var där ingen kö, så vi gick direkt fram till vakten och betalade så vi fick komma in.
Vi kom in och musiken dunkade ännu mer, men efter alla konserter hade jag vant mig vid den höga ljudnivån. På dansgolvet var det fullt med folk och det såg nästan ut som folk stod och dansade på varandra. Många av människorna här gick ganska vingligt, jag kunde knappt förstå mig på dem som dricker sig så fulla att de knappt kan gå. Jag tittade runt i den varma lokalen och det kändes som om jag redan var svettig. Snabbt tittade jag bort mot baren, där satt folk och beställde in nya drinkar hela tiden. Men precis innan jag vände mig om fastnade jag med blicken på en tjej. Jag kände igen henne mycket väl, även om det var bakifrån så visste jag att det var hon. Mitt hjärta började slå fortare och mina steg fram mot henne blev snabbare och snabbare.
-Melissa, vad gör du här? Sa jag glatt samtidigt som jag tog henne på axeln och hon ryckte till, oron i mig spred sig genom min kropp.
-Stick Liam, sa hon argt när hon vände sig om mot mig och jag ryckte till för jag var inte beredd på att få ett sånt bemötande. Jag tittade på henne, hon kunde inte sitta stilla och framför henne stod flera tomma glas.
-Melissa, snälla kom här med mig. Vad har du gjort egentligen? Frågade jag oroligt och det enda jag kunde höra från henne var något mummel som jag inte förstod mig på. Jag tog tag i hennes arm men hon drog sig snabbt loss från mitt grepp.
-Snälla, kom här! Vad har hänt mig dig? Varför är du såhär? Sa jag och jag kände hur gråten var i min hals. Det var inte denna Melissa jag hade lärt känna, hon hade förändrats, men någonting måste ha hänt. För annars skulle hon aldrig bete sig såhär.
-Nej, jag stannar här! Rör inte mig! Sa hon argt och jag visste knappt vad jag skulle göra.
-Kom här, för din egen skull. Att vara här är inte bra för dig, kom med mig istället så kan vi prata imorgon, sa jag och tittade in i Melissas ögon. Hon tittade in i mina ögon men jag kunde inte riktigt tyda hennes blick.
-Okej, sa hon surt och jag tog ena armen om henne för att hon skulle kunna gå någorlunda rakt.

Direkt när vi kom ut hade en taxi precis stannat och släppt av några personer, precis innan den skulle köra fångade jag snabbt upp den och drog med mig Melissa in i bilen. Mobilen vibrerade till i min ficka, men jag tänkte inte kolla vad det var nu. För nu ville jag se till så Melissa kom hem till mig ordentligt. Jag visste inte varför hon var här i London, jag visste inte var hon bodde här, jag visste inte varför hon var så sur mot mig. Jag ville få reda på vad som hade hänt, för något måste ju ha hänt. Annars skulle hon inte vara såhär och hon skulle antagligen inte vara i London, inte på egen hand i alla fall. Jag tittade på Melissa och såg att hon hade somnat mot fönstret. När jag tittade på henne kunde jag inte låta bli att le, eftersom Melissa var här hos mig nu. En del av oron hade släppt nu för jag hade hittat henne, men jag var fortfarande orolig för jag visste ju inte vad det var som hade fört henne till att supa sig full på en nattklubb.

Taxin stannade utanför min lägenhet och Melissa vägrade att vakna. Jag skakade lite på henne men hon vaknade inte, så jag betalde för att sedan hoppa ut ur taxin. Snabbt gick jag runt taxin och öppnade bildörren till Melissa och eftersom hon inte vaknade lyfte jag försiktigt upp henne. Det var lite krångligt att få ut henne ur bilen eftersom hon inte var så liten, men när jag lyfte henne var hon förvånansvärt lätt. Jag tittade på henne och hon såg så sliten ut, jag förstod inte vad hon hade gjort för att se så sliten ut.
När jag hade fått upp henne i mina armar kände jag hur hon ryckte till och mumlade något som jag inte förstod.
-Jag kan gå själv, sa hon och jag blev lite förvånad över att hon var vaken. Jag släppte försiktigt ner henne och hon vinglade till. Hon skrattade till och jag förstod inte varför, om det var att hon var full var det verkligen inget att skratta åt.

Vi kom in till min lägenhet utan att ha sagt ett ord till varandra på hela vägen upp i hissen. Men det var kanske inte så konstigt, eftersom Melissa inte var sitt vanliga jag nu, hon visste antagligen knappt var hon gjorde, men allt jag ville var att hjälpa henne så hon kunde känna sig trygg. Även om hon hade behandlat mig riktigt dålig så ville jag hjälpa henne, för det måste finnas en anledning till varför hon har gjort som hon har gjort. 

Jaa, förlåt föra att det inte kom en del igår men det kom lite saker emellan. Och vi har trots allt ett liv. Nu har Liam hittat henne, vad tror ni händer? Kommentera!!