Sveriges första novellblogg om One Direction

Liams perspektiv

Vi kom in till min lägenhet utan att ha sagt ett ord till varandra på hela vägen upp i hissen. Men det var kanske inte så konstigt, eftersom Melissa inte var sitt vanliga jag nu, hon visste antagligen knappt var hon gjorde, men allt jag ville var att hjälpa henne så hon kunde känna sig trygg. Även om hon hade behandlat mig riktigt dålig så ville jag hjälpa henne, för det måste finnas en anledning till varför hon har gjort som hon har gjort. 

Melissas perspektiv

När jag vaknade upp på lördagsmorgonen hade jag ingen aning om var jag var, eller hur jag hamnat där jag nu var. Jag la mig på ryggen och stirrade rakt upp i taket. Sakta började jag komma ihåg lite små saker från gårdagen. Men inte mycket. Men jag kom ihåg att ag träffat på Liam, och att han tvingat mig följa med honom. Vänta, var jag hos Liam? Jag reste mig hastigt upp och kollade mig runt. Jag hade aldrig varit hos honom tidigare så jag visste ju inte hur det såg ut, men på något sätt så luktade det Liam. Jag drog av mig filten jag hade över mig och på mig hade jag gårdagens kläder. Sminket var säkert ut smetat i hela ansiktet men jag visste inte vart jag kunde hitta en spegel. Jag reste mig från sängen och gick mot köket. När jag kom in där fick jag syn på Liam. Han satt och kollade ut, men när han hörde mina fotsteg vände han sig snabbt mot mig och log.
-Hej Melissa, sa han tyst och jag suckade tyst för mig själv. Vad gjorde jag här egentligen?
-Hej, sa jag med en ton som inte lät så jättetrevlig.
-Varför är jag här? Frågade jag och Liam suckade.
-Jag hittade dig igår, du var full. Riktigt full. Jag kunde inte bara låta dig festade vidare när jag såg dig så. Jag förväntade inte mig att se dig där, absolut inte full. Du hade inte ens berättat för mig att du var i London och du festade nästan aldrig förr. Vad har hänt med dig? Han lät besviken på mig.
-Liam, jag har ändrats. Jag mår mycket bättre nu och det funkade inte mellan oss, sa jag och vände på mig för att gå iväg.
-Melissa, vänta. Stanna, sa Liam bestämt och jag vände mig mot honom igen.
-Vad?
-Du har ändrats, det märker jag, men till en sämre människa. Förstår du inte vilken underbar person du är egentligen? Du mår inte bättre, men förmodligen festar du så mycket så att det känns bättre. Jag vet inte ens vad som hänt, något måste det vara. Berätta.
-Liam, nej. Jag mår bra, jag känner väl det själv, sa jag surt och vände på mig. Jag hörde hur Liam reste på sig och han fick tag i min arm.
-Kom, vi sätter oss i soffan, sa han och jag gick motvilligt med honom till soffan som jag sovit på.

-Jag åkte till London och min tanke var att överraska min pappa och bo hos honom. Jag ville börja om mitt liv, för jag misslyckades totalt med låten och allt, så jag tänkte att jag kunde bo hos pappa, men när jag kommer dit så ser jag honom och någon annan man, så han säljer typ droger.
-Men, vart bor du då?
-På ett vandrarhem, sa jag och kollade ner. Det var nästan pinsamt.
-Men, varför sa du inte att du skulle komma till London? När kom du?
-I lördags. Jag vet inte. Vi hade inte snackat på så länge, det kändes som du inte ville ha något med mig att göra och sen såg jag dig och Danielle inne på Starbucks i tisdag, sa jag och kollade ner. Jag mådde lite illa efter gårdagens festande och jag skämdes över allt jag gjort. När jag tänkte efter så hade jag nu varit här i en vecka och det hade inte gått en dag utan alkohol. Vad höll jag på med egentligen? Liam hade rätt. Jag var en bättre person än såhär.
-Melissa, du har vetat länge att Danielle är en vän till mig, inget mer. Och varför skulle jag inte vilja ha något med dig och göra? Jag kommer ihåg när jag såg din cover för första gången, hur bra du var och sen när jag såg dig i Sverige, jag har alltid tyckt det var något speciellt med dig. Melissa, snälla, fortsätt inte såhär.
-Liam, jag bor på ett vandrarhem och allting jag hade i Sverige är typ borta. Folk som snackar med mig gör det bara för att jag känner dig. Vanessa, min bästa vän, eller vad man ska säga, snackar inte med mig. Jag har smsat henne, sagt att jag haft det bra och innan jag åkte bestämde vi att hon skulle komma hit, men nu svarar hon inte mig längre. Liam, allting är fel.
Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag insåg hur dåligt jag faktiskt mådde. Enligt mig smakade alkohol egentligen skit och jag gillade mys kvällar bättre än fester. Tårarna började rinna och jag bara kände hur dåligt samvete jag hade. Liam var den enda personen som brydde sig och jag hade behandlat honom som skit. Jag hade inte ens en anledning till att vara sur. Det hade gått för långt. Och Ryan, varför hade jag ens hängt med honom? Fyfan Melissa, fyfan för dig själv, sa jag till mig själv samtidigt som fler och fler tårar kom rinnande ner för kinderna. Jag förtjänade inte att sitta i Liams fina lägenhet eller ens umgås med någon så underbar människa som han var.
-Jag borde gå, sa jag tyst och reste på mig.
-Nej, Melissa, snälla gå inte, sa han och jag kollade förvånande på honom.
-Liam, jag har behandlat dig för skit, uteslutit dig från mitt liv även om du är den enda som bryr dig och du vill att jag stannar? Jag förtjänar inte en andra chans, sa jag med ännu mer tårar rinnande ner för kinderna. Inte för att jag tyckte synd om mig själv, det var mitt eget fel, men för att jag inte förrän nu insåg hur dum jag varit och hur fel allt blivit. Jag ville bara spola tillbaka. Jag ville ju börja om, men inte såhär.
-Ja. För jag vet vem du egentligen är och den tjejen som du egentligen är, hon förtjänar en andra chans, sa han och jag bara skakade på huvudet.
-Liam, du är bäst, men jag kan inte. Jag skäms. Du är värd en bättre tjej, någon som inte åker till London utan att berätta för dig, någon som inte är avundsjuk bara för du träffar Danielle, någon som inte festar varje dag i en vecka och blir full. Du förtjänar en bra tjej, sa jag och Liam kollade på mig med sina fina ögonen.
-Ja, och det är den tjejen som finns där inom dig. Det är den tjejen som spelade in en fantastisk cover och det är den tjejen jag träffade i Sverige.
Liam sträckte ut sina armar och log mot mig.
-Kom, sa han och jag kunde inte motstå att krypa upp i hans famn och höra hans andetag. Jag vilade mitt huvud mot hans bröst och kände mig trygg. Men jag skämdes fortfarande. 

Delen har varit klar ganska länge men eftersom Johanna var upptagen i själv så tog det lååång tid att översätta och ja, som sagt, vi lägger ner tid på allting på denna bloggen, så bättre sent än aldrig.

Förresten, HAR VI NÅGRA LÄSARE I SKÅNE? Som tänker besöka Helsingborgsfestivalen imorgon? Vi två kommer befinna oss där och om ni ser oss så hade det varit super duper mega jättekul om ni kom fram och sa hej. Hellre det än att ni står typ och pekar, okej? ;) Vi kommer nog hålla till vid RIX FM området så är ni där så säg gärna hej till oss. (En blondin och en kort brunett!!)