Sveriges första novellblogg om One Direction

Melissas perspektiv
-Ja, jag lovar. Men vi hörs, hejdå. Jag älskar dig, sa jag med ett leende.
-Älskar dig med, sa mamma och sedan la jag på. Jag tittade mot Liam med ett leende.
-Vad sa hon? Frågade Liam nyfiket och jag log bara mot honom.
-Hon är inte arg på mig, hon är arg på pappa, hon är glad över att du tog med mig hem och hon tycker du är en bra kille, sa jag och ett leende spred sig över Liams läppar och hans ögon lös upp.

---

-Men du? Sa han och jag tittade upp mot honom.
-Vad ska vi göra idag? Ska vi hitta på något med killarna? Fortsatte han och jag skakade snabbt på huvudet.
-Visst, fast jag har riktigt ont i huvudet, men det kan vara kul att träffa killarna.
-Bra men du får skylla dig själv att du har ont i huvudet, sa han och knuffade till mig.
-Kanske det, sa jag med ett leende.
-Och du behöver kanske ta en dusch först, för du stinker alkohol, sa Liam och viftade med handen framför näsan. Jag luktade på mig själv och frynte på näsan, hur kunna jag tillåta mig själv att gå runt och lukta såhär illa?
-Usch, fy vad jag luktar. Kanske bäst att jag åker hem till vandrarhemmet och duschar av mig, sa jag och började gå mot dörren.
-Nej, du kan låna min dusch. Så hoppa du in i duschen så lägger jag fram lite kläder som du kan låna, sa Liam.
-Okej, tack. Men vi måste ändå hem till mitt rum så jag kan byta kläder sen för jag kan inte gå runt i dina kläder hela dagen, sa jag och Liam nickade.

Jag hoppade in i duschen och kände hur vattnet rann nerför min kropp, det var kallt men det var bara så skönt. Det kändes som jag spolade av mig allt det dåliga som hade hänt, allt det hemska jag hade gjort. Jag spolade bort den personen jag egentligen inte var. Även om jag hade riktigt ont i huvudet, så ville jag verkligen träffa killarna. Det var riktigt längesedan jag hade träffat dem och jag saknade faktiskt tiden jag umgicks med dem i Stockholm, när jag träffade dem för första gången i deras studio, det var så roligt och nu hade jag förstört allt på bara en vecka.
Men tack vare Liam kändes det som allt var på väg att byggas upp igen, jag skulle få träffa Zayn, Harry, Niall och Louis också, jag hade verkligen saknat att vara med alla fem. Jag skulle ta tag i musiken igen, det lättaste var kanske att ringa Alice och förklara henne vad som har hänt och säga att jag verkligen ångrar mig. Men varför Vanessa inte svarade när jag ringde fattade jag inte, hon visste ju inte vad jag har gjort här i London så jag förstår inte varför hon vägrar att svara när jag ringer.

När jag kom ut ur duschen tog jag en handduk om mig och ställde mig framför spegeln, jag såg så sliten ut. Jag skämdes nästan för hur jag såg ut, vad hade jag gjort med mig själv? Jag skakade på huvudet och suckade.
-Det kommer bli bra, sa jag tyst för mig själv. Jag hoppades verkligen på att allt skulle bli bra nu, jag var tvungen att tänka positivt nu, tänka att allt är möjligt.
Plötsligt knackade på dörren och jag hoppade till för jag var inte alls beredd på knackningen.
-Ja? Sa jag lite försiktigt.
-Jag lägger kläderna här utanför, sa Liam och jag gick fram till dörren och låste upp med handduken om mig.
-Tack, sa jag och tog emot kläderna innan han hade hunnit lägga ner dem sidan om dörren.
Jag stängde snabbt dörren och klädde på mig, jag hade fått låna en vinröd Burberry t-shirt och ett par mjukisbyxor som var alldeles för stora för mig, det var nästan så det skulle få plats en till människa i dessa byxor. Jag tittade mig i spegeln och skrattade åt hur stora byxorna var. Liam var inte så stor, men jag antog att han gillade att ha förstora mjukisbyxor.

Vi satt i taxin på väg till vandrarhemmet där jag hade alla mina grejer och Liam hade sagt till mig att jag kunde bo hos honom istället för vandrarhemmet, fast jag tyckte det var för mycket begärt. Men efter lite övertalande från Liams sida fick jag ge upp och låta honom vinna. Han tyckte det skulle bli för dyrt för mig att bo där och han ville ha mig i närheten. Jag kan förstå honom, jag vet inte ens om jag skulle ha råd att betala vandrarhemmet efter denna vecka.
Taxin saktade in och jag tittade ut genom fönstret. Det tog några sekunder innan jag insåg att vi faktiskt var framme vid vandrarhemmet. Jag ville inte att vi skulle vara framme, för jag var rädd att jag inte skulle ha råd att betala de nätterna jag hade bott där. När jag checkade in där hade jag absolut ingen aning om hur mycket det kostade per natt och eftersom jag inte visste hur länge jag skulle stanna där kom jag överens med kvinnan som jobbade där att jag skulle betala när jag checkade ut. Jag hoppades bara att jag skulle kunna betala nu.

Jag vred om nyckeln till rummet och möttes av världens röra, det såg ut som en bomb hade exploderat och jag suckade bara. Hur kunde här se ut såhär egentligen?
-Vad har du gjort här Melissa? Här är ju kaos med kläder överallt, sa Liam med ett leende.
-Jag vet faktiskt inte, sovit antar jag, svarade jag och tittade upp mot honom.
-Vi kanske ska packa ner alla dina grejer, så vi kan komma härifrån?
-Ja, det känns som en bra idé för jag vill inte vara kvar här längre. Jag mår dåligt av att vara här, svarade jag och direkt efter det började vi packa ner alla mina kläder. Vi bestämde oss för att vi skulle packa i en väska var eftersom jag hade två resväskor.

Väskorna var färdigpackade och jag hade hunnit byta om till mina egna kläder, ett blommigt linne, jeansshorts och sandaler, väldigt enkelt men snyggt. Rummet var tomt på mina grejer. Jag tittade mig omkring så jag inte hade glömt något och vad jag kunde se så hade jag inte glömt något, vilket kändes bra eftersom vi bara hade tryckt ner allt i väskorna utan att vika det för att det skulle gå snabbare. Så om jag hade glömt något hade det inte fått plats i någon av väskorna.
Vi kom ut till receptionen med varsin väska rullandes och jag gick fram till kvinnan som stod bakom disken, för jag var ju tvungen att betala.
-Hej, jag skulle vilja betala och checka ut nu, sa jag lugnt och kvinnan log.
-Hej, självklart ska du få det. Vad heter du?
-Melissa Falk, sa jag snabbt och kvinnan skrev in det på datorn. Antagligen skulle hon se hur många nätter jag hade bott där och hur mycket det skulle kosta. Jag var väldigt rädd för hur mycket det skulle kosta och jag visste inte ens hur mycket jag hade på kortet nu. Jag visste att jag hade en del innan jag stack men jag hade ingen aning om hur mycket jag hade spenderat denna vecka.
-Du har bott här i sju nätter, så det blir 200 pund, sa kvinnan med ett leende. Jag ryckte chockat till av summan hon sa, 200 pund är ju lite mer än 2000 svenska kronor. Vad hade jag nu gjort?
Jag stoppade in kortet i kortläsaren och slog in min kod. Bara några sekunder pep den till och på skärmen stod det ”Medges ej”. Liam kom snabbt fram till mig och läste vad där stod, det såg ut som han funderade ett tag. Han tog upp sin plånbok som han hade i bakfickan och jag tittade förvånat på honom.
-Nej Liam, du kan inte, sa jag men han brydde sig inte och fortsatte ta upp sitt kort.
-Någon måste betala Melissa och vi löser detta sen, jag betalar nu i alla fall, sa Liam bestämt.
-Okej då, men jag måste betala tillbaka till dig sen när jag har pengar, sa jag och tittade allvarligt på honom.
-Vi löser det sen, sa han och stoppade in sitt kort i kortläsaren. Han slog snabbt och enkelt in sin kod och det blev godkänt. Vi sa hejdå till kvinnan och gick ut från vandrarhemmet.
-Liam, jag vet inte hur jag ska tacka dig, sa jag och Liam tog tag i min hand.
-Ett vanligt tack räcker, sa Liam.
-Tack tusen gånger om, jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig. Men jag lovar att du ska får tillbaka pengarna, sa jag och jag hann knappt sluta prata förrän Liam böjde sig ner och pussade mig snabbt. Jag tittade mig snabbt runtomkring för att se så ingen hade sett, för jag ville inte att någon skulle se oss. Men det kändes som inte någon kunde se oss här precis eftersom vandrarhemmet låg ganska gömt.

---

Tack så mycket för alla fina kommentarer, fortsätt så för då kommer det en del imorgon också.
Är inte Liam för sööööt? :)