Sveriges första novellblogg om One Direction

Melissas perspektiv

Jag tyckte på att publicera och låste upp dörren för att gå ut i korridoren och möta alla blickar. Men tydligen så sprider sig saker väldigt fort här, för nästan alla tittade ner i sina mobiler när de gick längs korridorerna. De sneglade på mig i mellan åt och jag kunde se ett hånleende på flera läppar. Jag insåg att de antagligen läste inlägget jag nyss gjorde på min blogg, men jag brydde mig inte för jag skrev ju bara vad jag tycker och tänker och det har jag full rätt till att göra.

När jag kom hem från skolan gick jag raka vägen i på mitt rum, slängde mig i sängen och bara kände hur tårarna trängde fram. Jag skulle inte kunna göra något åt detta. Ingen trodde på mig. Jag talade sanning, men eftersom Sara var så mycket mer populär så var det hon man trodde på. Jag suckade för mig själv. Att det ens skulle bli så. Och att Emil stått och ljugit rakt upp i mitt ansikte. Jag borde inte ha låtit han vinna, men vad skulle jag göra? Sara skulle aldrig kunna säga att Emil ljög, även om det var det han gjorde. Jag orkade verkligen inte med det här längre. Jag äcklades fortfarande av kyssen.

Klockan var närmre sex och jag hade inte rört mig från sängen. Jag bara låg i min säng med hörlurar i och lyssna på musik. One Direction såklart. Jag såg i ögonvrån att någon öppnade min dörr och jag var nära på att säga åt personen att gå, men när jag såg att det var Vanessa så log jag mot henne och hon kom in. Hon stängde dörren efter sig och satte sig på sängkanten.
-Varför går det massa rykten? Alla snackar om dig och Emil, sa hon och jag suckade. Jag tittade ner i täcket, satte datorn åt sidan och kände hur mina tårar började rinna igen.
-Mm, sa jag och Vanessa kollade allvarligt på mig.
-Vad är det som händer? Berätta, nu!
-Jo, jag träffade Emil i lördags. Och han... kysste mig. Och i söndags när jag vaknade så såg jag på hans facebook att han varit tillsammans med Sara i sju månader. Jag visste ju att de varit tillsammans, men inte att de var det fortfarande. Och jag sa till Sara att Emil kysst mig, för jag tyckte hon skulle få veta det, eftersom han gjorde fel, men allt blev fel och hon sa till alla att jag kysste Emil. Alla, ärligt talat, gav mig konstiga blickar och det första Kajsa gjorde när jag kom till skolan var att skälla ut mig. Inte ens hon tror på mig. Och jag snackade med Emil och Sara i matsalen. Emil stod rakt framför mig och ljög, om allt. Han säger att jag kysste honom och att han kämpade emot.
Min röst sprack och tårarna bara rann. Jag kände mig som en dum idiot. Jag kollade med en ledsen blick på Vanessa. Jag förväntade inte mig något bra citat eller någon lösning av henne, det bara kändes skönt att hon lyssnade. Hon lutade sig mot mig och vi kramade om varandra.
-Tror du på mig i alla fall?
-Ja, såklart jag gör. Jag vet att du talar sanning. Men jag vet inte hur vi ska lösa detta. Vi släppte taget om varandra och jag skakade på huvudet.
-Det är inte ditt problem, det är mitt. Jag skulle aldrig sagt något. Fan, fan fan.
-Kanske inte mitt problem, men jag tänker inte låta dig gå igenom allt själv. Jag finns alltid vid din sida. Jag log mot henne. Jag var så glad att jag hade henne. Hon var världens bästa vän.

4 dagar senare, fredag, 20 januari

Dagen var här. Pappa skulle lämna oss. Åka till London. Jobba. Och glömma oss. Eller, kanske inte glömma, men det kändes så. Efter en redan väldigt jobbig vecka så kändes detta bara onödigt. Men de hade bestämt sig. De ville inte bo tillsammans längre.
-Pappa, när får jag komma och hälsa på? Frågade jag och pappa log.
-När jag fått allt i ordning, sa han och log. Jag nickade och slängde mig mot honom. Han kramade om mig hårt och pussade mig i håret. Han gjorde samma sak med Simon och sedan tittade han mot mamma.
-Ja, eh... jag måste åka nu. Hejdå, sa han och tog tag i sin väska. Det gjorde ont i mig att han inte ens kunde krama om mamma, men det kanske var ett tecken på att detta var rätt sak att göra, även om det kändes jobbigt.
-Hejdå, sa vi alla i kör och sedan gick pappa ut. Vi andra stod kvar. Det kändes så fel. Det skulle bli en fredagskväll utan pappas dåliga skämt. Det skulle aldrig bli som förr.

Kvällen spenderade jag på mitt tråkiga rum, som vanligt. Jag hade inget bättre för mig så jag gick in på min youtube kanal och fick en chockerande blick när jag såg hur många visningar min cover av What Makes You Beautiful hade. Det kändes helt galet. Det var det enda bra denna dagen. Jag slösade bort tid på twitter och bestämde mig sedan för att skriva ett blogginlägg.

20 januari

Idag åkte pappa. Han ska flytta till London och jag önskar jag kunde flytta med, men nej. Veckan har varit hemskt och allting har blivit så fel. Tack och lov så har jag Vanessa, den ändra riktiga vännen i detta land. Jag är så himla trött, så jag ska nog gå och lägga mig. Hoppas ni haft en bättre vecka.
/Melissa.

Jag gjorde som jag skrivit. Jag tog bort mitt smink, borstade tänder och bytte om till pyjamas. Jag kröp ner i sängen och det tog inte lång tid innan jag somnade. 

Tack för alla kommentarer, känns bra att ni håller med om att man inte ska stressa fram det! Det kommer minst en del till idag, om ni kommenterar bra! :)