Sveriges första novellblogg om One Direction

Melissas perspektiv

Jag gjorde som jag skrivit. Jag tog bort mitt smink, borstade tänder och bytte om till pyjamas. Jag kröp ner i sängen och det tog inte lång tid innan jag somnade. 

När jag vaknade på lördagsmorgonen gick jag direkt ner till köket eftersom jag hörde att mamma och Simon satt och snackade.
-Det är en sak jag vill berätta, hörde jag att hon sa och jag skyndade mig ner i köket.
-Godmorgon, sa mamma glatt när jag kom ner. Mitt hår stod åt alla håll och jag såg nog väldigt trött ut, men vem gjorde inte det en lördagsmorgon?
-Så, vad skulle du berätta? Frågade Simon och jag såg hur mamma log lite extra.
-Jo, jag har bjudit hem en...
-Kille? Utbrast jag och mamma nickade.
-Va? Men mamma, va? Nej! Hallå? Pappa åkte igår och du ska redan ta hem en kille?
Ilskan inom mig blev bara större och större. Simon reste på sig, tackade artigt för frukosten och gick iväg.
-Mamma, seriöst. Varför? Är det på grund av en ny kille som ni valde att inte bo ihop längre?
Jag vill bara gråta. Att hon ens kunde. Allting hade blivit så fel denna veckan. Exakt allt.
-Lugna dig. Jag vet att pappa åkte igår, men jag har träffat honom en del tidigare...
-Så, det är alltså på grund av honom som pappa åkte?
-Han fick ett jobb...
-Men, han kanske inte hade tagit jobbet om det inte var på grund av... vad heter han?
-Stefan.
-Ja, om det inte var på grund av Stefan. Men visst, ta du hit han. Förvänta dig inte så mycket av mig bara.
-Nej. Men, han tar med sig sitt barn... eh.. kommer inte ihåg namnet, men det är en kille i din ålder.
-Trevligt, sa jag, drack en klunk jucie och började bre en macka. Mamma kollade på mig, som om jag skulle säga något jag menade, men jag såg inte positivt i detta, så jag lät bli att säga något.

”Vanessa, allt är helt.... åh. Mamma ska ta hem någon kille ikväll, såhär dagen efter pappa åkt. Vad ska jag göra?”
Jag skickade smset till Vanessa och sedan bestämde jag mig för att gå och ta en dusch. Det var verkligen välbehövligt.

Klockan var kvart i sju och mamma sprang runt som en höna i huset. Jag hade försökt hjälpa henne lite och visa lite intresse. Jag vill trots allt inte förstöra allting för henne. Simon sa inte så mycket heller. Han var nöjd så länge han fick spela TV spel.

När klockan slog exakt sju ringde det på dörren och mamma log.
-Jag vet att ni inte gillar detta, men försök att se lite glada ut, för mig skull? Jag log mot mamma och nickade.
-För din skull. Mamma log mot mig och gick mot dörren. Jag ställde mig bredvid Simon. Mamma öppnade glatt dörren.
-Hejsan, välkommen, sa hon glatt och kramade om Stefan. Jag log lite stelt, men när jag såg vems hans barn va hoppade jag till och mitt leende försvann och förvandlades till en förvånad min. Jag ville bara sjunk igenom marken, men lyckades tränga fram ett leende. Stefan sträckte fram sin hand mot mig.
-Hej, Stefan, sa han och jag nickade.
-Melissa.
-Och detta är min son, Emil. Jag nickade och log ett fejkat leende mot honom. Han gjorde detsamma. Jag kände ilskan inom mig, men jag ville inte förstöra något. Inte än i alla fall.

Det var endast mamma och Stefan som snackade under middagen. De frågade oss några ynka frågor, som vi besvarade så kort så möjligt.
-Tack för maten, sa jag sekunden efter jag ätit upp. Mamma gav mig en menande blick, som om hon ville att jag skulle sitta kvar. Jag skakade på huvudet.

Jag satt på mitt rum och hörde att någon kom upp för trappan. Min dörr öppnades och där stod Emil. Han log ett hånfullt leende och kom in.
-Det var din mamma som skickade upp mig här.
-Jag har inte berättat för henne.
-Jag har inte berättat för pappa..
-Jag förväntade mig inte riktigt att se dig här...
-Nej, men nu är jag här, sa han och satte sig bredvid mig. Han la sin arm om mig och lutade sig mot mig. Jag gav han en ilsken blick och reste mig snabbt upp.
-Vad fan gör du? Jävla äckel. Att du ens kysste mig när vi va hemma hos dig, även om du var tillsammans med Sara. Och att du sedan kan stå och ljuga rakt framför mig. Vet du hur jävla lågt det är? Jag trodde bättre om dig. Jag trodde du var annorlunda, men du är precis som alla andra killar. Gå ut, nu.
-Jag gillar dig, sa han tyst.
-Emil, ut. Nu. Jag vill aldrig se dig här, okej?
-Jag gillar dig, inte Sara.
-Så, det var därför du ljög?
-Jag hade inget val.
-Jo, du kunde sagt sanningen. Men nej, då förlorar du ju Sara. Se, du gillar henne. Gå nu.
-Men..
-Gå. Sanningen ska fram en dag, om du nu inte tänker berätta det själv. Jag vill inte se dig mer. Äckel.
Jag kunde inte hålla det inom mig. Han reste sig från sängen och gick mot dörren. Han stannade och kollade mot mig.
-UT! Skrek jag, riktigt högt och jag kunde se på Emil att han blev rädd. Han öppnade dörren fort, gick ut och stängde den igen. Jag suckade för mig själv och tog upp mobilen.
”Var glad för din mammas skull!” hade Vanessa svarat. ”Det var tydligen Emil pappa som hon hade bjudit hit. Emil var med. Jag skällde ut honom och han säger att han gillar mig. Åhhh :(” svarade jag och sedan kastade jag mobilen i sängen. Jag kände hur en tår kom fram. Varför skulle pappa tvunget åka? Jag saknade han, riktigt mycket. Jag behövde honom nu. Jag visste inte vad jag skulle göra. Inget skulle bli som förr. Jag skulle leva i detta huset resten av mitt liv. Jag skulle aldrig kunna uppnå mina drömmar. Det var inte likt mig att tänka så, men just nu var det bara så jag tänkte.

Skämmer bort er med andra delen för idag, som dessutom är ovanligt lång. Detta är inte likt oss, men idag så gör vi er lite extra glada. Ni är bäst på att kommentera, fortsätt så så kanske det kommer en del imorgon på morgonen :)