Sveriges första novellblogg om One Direction

Jag vaknade på lördagsmorgonen av att min mobil la och vibrerade. Jag suckade för mig själv. Vem ringde och smsade halv nio en lördagsmorgon? Jag tog upp mobilen och svarade.
-Hej, sa jag med en trött röst.
-Hej, det är jag, Vanessa. Du måste kolla twitter, nuuuuuuu, utbrast hon och jag kliade mig lite i ögat.
-Vad? Sa jag.
-Starta din dator och gå in på twitter, okej? Sa hon ivrigt och sedan la hon på. Jag skakade på huvudet och istället för att starta datorn så gick jag in på twitter via mobilen.

-AHHHHHHHHHHHH, utbrast jag högt och förmodligen väckte jag alla i huset. Jag började skaka och jag flög upp från sängen och jag kollade ner på skärmen en gång till. Jo, det var sant. Liam hade, på något sätt, sett min cover och länkat den på sin twitter. Jag skakade och mina ögon fylldes av glädje tårar. Mamma öppnade hastigt dörren och såg helt förskräckt ut.
-Vad har hänt? Sa hon oroligt och jag bara log mot henne. Jag började snacka på och allt gick snabbt och mamma bara tittade frågande på mig.
-Var det därför du skrek? Jag nickade och log stolt. Mamma suckade och gick ut ur rummet igen.

En timme senare, efter mer än 100 tweets och allting så kallade mamma på mig och Simon för att vi skulle äta frukost hela familjen tillsammans. Jag suckade, men min mage kurrade, så jag beslöt mig för att faktiskt gå ner till frukost bordet.
Frukost stod framdukat och att komma ner till ett dukat frukostbord var inte något man sa nej till. Ja, mamma, pappa och Simon satt alla tysta, inne i våra egna världar. Jag kunde verkligen inte sluta le, och jag var väldigt nära på att börja snacka om det, men mamma avbröt tystnaden.
-Jo, vi har en sak att berätta, sa mamma och det lät väldigt allvarligt.
-Vad? Sa jag och kollade ner i tallriken.
-Vi ska skilja oss, sa hon och jag hoppade till. Jag titta först på mamma, sen på pappa och sedan på Simon.
-Va? Sa vi båda och lyckan som fanns inom mig var försvunnen. Varför skulle de skilja sig?
-Mm, sa pappa och jag kände hur jag bara ville gråta.
-Varför?
-Och, vart ska en av er flytta?
-Och vi då?
-Har ni ens tänkt på oss? Har ni tänkt igenom det?
Jag och Simon var nog båda like förvånade och ledsna.
-Jag ska flytta. Till London.
-LONDON? Utbrast jag. Kanske jag verkade glad, men det var jag verkligen inte. London. Det var långt borta och det kändes som om pappa aldrig mer skulle vilja träffa oss. Varför just London? Eller, vänta, jag kunde ju kanske följa med dit. Det hade varit perfekt. London var min drömstad.
-Får jag följa med? Sa jag och skrattade lite. Pappa skakade snabbt på huvudet.
-Jag har fått ett jobb där, så jag kommer jobba mycket, så det finns ingen mening med att du följer med.
-Okej, sa jag och tittade ner i tallriken. Jag hade ingen lust att äta. Dagen som börjat så bra skulle nu omvandlas till en jobbig dag. Jag behövde någon att snacka med, men vem? Jag hade ju Vanessa, men jag visste hur glad hon var för min skull angående min cover och jag ville inte ösa min problem över henne. Det skulle nog vara bäst att behålla det för mig själv.

Det började närma sig kväll och jag hade inte haft någon lust att göra något roligt denna dagen. Jag satte ifrån mig datorn och bestämde mig för att gå in till Simon. Han kunde jag ju prata med. Jag knackade lätt på hans dörr och öppnade den försiktigt.
-Hej, sa jag tyst och satte mig på sängkanten.
-Jag vill inte att de ska skilja sig, sa han och jag nickade.
-Inte jag heller.
Jag ville inte se min egna bror ledsen. Det var jag som var äldst av oss och jag kände att jag behövde göra något, men vad skulle jag göra? Mamma och pappa hade bestämt sig. Simon satte sig bredvid mig och jag kramade om honom.

Som ni märker så hoppar vi framåt några dagar ibland, för att inte det ska bli allt för långtråkigt. Inte världens bästa del men det är nu det börjar hända lite saker och vi hoppas ni fortsätter läsa. Och vi hoppas ni haft en skön midsommar dag, och att ni ätit mycket jordgubbar. Kram på er!