Sveriges första novellblogg om One Direction

Johannas perspektiv

-Hejdå, ropade vi när vi gått igenom och vi alla vinkade. Killarna vinkade glatt tillbaka och sedan gick vi mot vår gate. Klockan var 22 minuter över tolv och det var nästan pinsamt hur sena vi var, men vi hann att gå igenom gaten och några minuter senare satt vi inne på planet. Om det inte varit så att vi skulle åka tillbaka om bara en vecka hade jag nog suttit med tårar, men faktiskt skulle det vara skönt att få komma hem och bara ta det lite lugnt. Det skulle bli tomt och förmodligen ganska tråkigt, men sen hade jag två roliga och fartfyllda månader framför mig. Jag längtade redan tills det började, men jag behövde nog ta det lite lugnt några dagar och umgås med min familj.
_________________________________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Efter en stunds väntan hade vi fått tag på våra väskor som kom sakta åkte fram på bagagebandet. Det kändes båda bra och dåligt att vara tillbaka i Sverige. Trots att vi bara hade varit borta en vecka så hade ändå saknaden till mina föräldrar kommit fram på vägen hem, jag insåg att jag faktiskt hade saknat dem. Tanken på att jag skulle vara utan min familj i två månader när vi var med killarna skrämde mig lite. Men å andra sidan så skulle jag få spendera riktigt mycket tid med killarna som jag antagligen inte kommer att träffa lika ofta sen eftersom de har så mycket att göra. Så egentligen gjorde det inte så mycket för mig att jag skulle vara borta från min familj sen. Jag kände hur ett leende smög sig fram på mina läppar. Livet kunde inte bli bättre än vad det var nu. Snart var jag hemma för att packa om och umgås med familjen för att sedan åka med på One Directions turné, bara för de ville verkligen att vi skulle följa med. Känslan av att de ville ha med oss och att vi har spenderat så mycket tid med dem och kommit de så pass nära går inte att beskriva. Vi var inte bara fans för dem, vi hade insett att vi betydde mycket för dem, de ville ju ha oss med sig på turnén och det visade verkligen att vi var något speciellt för dem, eftersom vad jag vet så är det ingen annan som har fått följa med på deras turnéer under en så lång period.
Jag hörde massor av prat runt om mig på flygplatsen, men jag stängde alla röster ute för jag var så djupt försjunken i mina tankar. Plötsligt hoppade jag till för jag kände ett slag på min arm, jag tittade mot Julia som flinade.
-Amanda, hörde du vad jag sa innan? Frågade Julia.
-Eeh, va? Nej? Det gjorde jag inte men vad sa du? Svarade jag förvirrat och tittade mig runt omkring, vi var verkligen i Sverige igen.
-Tycker inte du det känns som vi glömde ganska mycket hos killarna? Sa hon och jag stannade upp och lyfte min resväska för att känna på den.
-Jo, det känns som det. Min väska är lättare nu än vad den var när vi åkte, sa jag. Johanna skrattade lite och skakade på huvudet.
-Att ni alltid ska glömma så mycket saker. Ni glömmer väl att ta med er själva till turnén, sa hon och flinade.
-Aldrig att vi glömmer oss själva, det går inte! Protesterade Julia och jag nickade instämmande.
-Och bara för att vi glömde massa saker har vi ju mer än en anledning till att åka tillbaka, sa jag stolt. Men Johanna så bara förvirrade ut efter det jag hade sagt.
-Vad har du för olika anledningar då?
-Jag måste ju ha mina saker, vi ska med på killarnas turné och jag gissar på att de saknar oss redan, sa jag ganska självsäkert med ett stolt leende. Jag saknade i alla fall killarna redan, men att veta att vi skulle få träffa de igen på söndag fick mig att längta efter något mer än någonsin, men det fick mig även till att le väldigt stort.
-Som om de skulle sakna dig, sa Johanna och puttade till mig. Jag kunde inte hålla mig för skratt och det kunde inte Julia heller.

Skrattandes kom vi ut genom dörrarna där vi såg våra Julias mamma stå och vänta på oss.
-Tjena tjejer, ni verkar glada över att ni slipper killarna nu i en vecka, sa hon med ett flin.
-Nej, men vi är glada över att vi ska få vara med dom dygnet runt i två månader, sa Julia glatt och gick fram för att krama sin mamma.

-Tack mamma, sa hon högt och från mig och Johanna kom det ut varsitt ”aww”

Julias perspektiv

Jag kramade om mamma hårt och tackade henne för att hon sa jag till att jag skulle få följa med killarna på deras turné. Det betydde verkligen riktigt mycket för mig och jag ville att hon skulle förstå det. Killarna hade gjort mig så mycket lyckligare redan innan jag ens hade träffat dem, när jag bara satt och tittade på videoklipp på youtube fick de mig att le och må bra. De var en stor del av mitt liv, men jag existerade inte i deras. Men nu gjorde jag. Vi hade på ganska kort tid blivit en stor del i varandras liv och att de ville ha med på deras turné bevisade ju bara att vi var något viktigt i deras liv. Men jag trodde aldrig mamma skulle låta mig åka iväg med killarna i Europa, med tanke på hur mycket rykten det kommer komma ut. Jag var riktigt tacksam för att mamma hade sagt ja till att jag fick följa med och det betydde verkligen riktigt mycket för mig. Jag ville att hon skulle veta hur mycket det betydde för mig och hur tacksam jag var. För så stark och glad som jag känner mig nu har jag aldrig känt mig för.
_________________________________________________________________________________________________________
Tack för alla underbara kommentarer, fortsätt att kommentera lika bra så blir det kanske en del till idag.
Denna novellen börjar lida mot sitt slut, eftersom vi har ett bra tag nu har varit trötta på att skriva just denna novellen. Vi har redan planerat den nya novellen, vi vet vad som ska hända och hur den ska vara uppbyggd. Men än är det några delar kvar av denna :)
/Angelica & Johanna