Sveriges första novellblogg om One Direction

Julias perspektiv

Vi hade på ganska kort tid blivit en stor del i varandras liv och att de ville ha med på deras turné bevisade ju bara att vi var något viktigt i deras liv. Men jag trodde aldrig mamma skulle låta mig åka iväg med killarna i Europa, med tanke på hur mycket rykten det kommer komma ut. Jag var riktigt tacksam för att mamma hade sagt ja till att jag fick följa med och det betydde verkligen riktigt mycket för mig. Jag ville att hon skulle veta hur mycket det betydde för mig och hur tacksam jag var. För så stark och glad som jag känner mig nu har jag aldrig känt mig för.

________________________________________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

-Heej! Utbrast jag glatt när jag kom hem. Jag lämnade mina väskor precis innanför dörren och möttes av mamma och pappa, som båda log stort.
-Välkommen hem! Sa mamma och jag kramade om henne.
-Tack, sa jag och gav även pappa en kram.
-Har ni haft det bra?
Jag nickade ivrigt och mamma log mot mig.
-Du verkar glad i alla fall!
-Jaaa, och tack för att ni låter mig åka iväg nästa vecka, igen. Ni är bäst, sa jag och kramade om de båda.
-Bara var försiktigt och...
-Gör inga farliga saker, fyllde jag i och mamma nickade.
-Men, först en vecka hemma, sa jag och log. Jag gick mot mitt rum och slängde mig i min säng. Den var skön, men jag hade hellre sovit bredvid Niall en natt till.
Jag hämtade min dator och satte mig i min säng. Jag hade inte varit så aktiv på facebook eller twitter, så jag loggade in på både ställena och tittade runt lite.

-Johanna, det är dags för mat!
Jag kollade på klockan som redan hunnit bli halv sju. Jag hade tydligen spenderat hela eftermiddagen framför datorn, men samtidigt var det skönt att bara kunna sitta hemma och inte vara tvungen att göra något.
-Kommer, ropade jag tillbaka och stängde ner skärmen.

Amandas perspektiv

Klockan var närmre halv tolv på kvällen och jag kände mig ganska trött, men jag orkade inte resa på mig och borsta tänderna eller byta om till min pyjamas tröja. Min mobil plingade till.
”Hej, hur var flygresan hem? Bara så du vet så har du glömt en del saker här... haha! Saknar dig redan, men vi ses snart igen! xx” stod det och jag skrattade lite och log. ”Jo, men fick ju lite bråttom när jag skulle packa! ;) Flygresan gick bra, saknar dig också, xx”
Jag visste inte vad jag hade glömt, men jag hoppades inte att det gjorde så mycket för honom. ”Förresten, hoppas det inte gör något att jag glömde lite kläder...”
Jag skickade iväg smset och bestämde mig sedan för att gå och borsta tänderna.

När jag kom tillbaka hade jag både borstat tänderna, varit på toa, tagit bort sminket och bytt om. Redo för att sova. Jag såg att en grön liten lampa blinkade på mobilen och jag öppnade smset som kommit. ”Nej, det är ingen fara. Det är bara bra... då känns det som om du är här. :)”
-Awww, sa jag tyst för mig själv och log stort. Att han alltid lyckades att få mig att bli så glad?

6 dagar senare – Julias perspektiv

Dagen var här. Det var söndag och klockan var halv sju. Planet som skulle ta oss tillbaka till London efter en vecka hemma skulle lyfta vid åtta. Denna gången var vi i tid till flygplatsen och vi behövde inte stressa. Vi hade precis checkat in våra väskor, som var väldigt fullpackade. Det var ganska svårt att packa för två månader, men killarna hade sagt till oss att vi kommer kunna tvätta kläder, vilket gjorde oss lugna.
-Har ni med allt? Har ni era pass?
Det var mamma som öste på med frågor och jag bara nickade mot henne.
-Vi har allt, sa jag och hon log.
-Ni är så stora nu... sa hon och jag log mot henne.
-Du sa att jag fick åka med...
-Ja, jag vet!

En halvtimme senare sa vi hejdå till våra föräldrar innan vi gick igenom säkerhetskontrollen.
-Hejdå Julia, och ha det så bra. Lova att ringa någon gång, och glöm inte smsa.
-Mamma, jag lovar. Allt kommer gå bra, sa jag och mamma nickade.
Vi kramade om våra föräldrar en sista gång innan vi gick iväg. Jag var så förväntansfull. Jag hade två roliga månader framför mig.

Några timmar senare landade vi London, redo för årets roligaste resa. Vi skyndade oss av planet och jag satte på min mobil som varit avstäng under resan.
”Är ni här nu? :)” stod det i ett sms från Harry och jag log för mig själv. ”Japp, gick precis av planet”. Jag tryckte på skicka och kollade sedan upp. Jag fick syn på Niall, Louis, Zayn, Liam, Harry och en... tjej.
_________________________________________________________________________________________________________________
Inte världens bästa del, men alltid något. Som vi skrev så börjar novellen lida mot sitt slut, men vi vet inte hur många delar det kommer bli sammanlagt! 
/Angelica & Johanna