Sveriges första novellblogg om One Direction

Johannas perspektiv

-Jag tror inte jag vill har popcorn längre, sa jag när vi hade öppnat påsen för att se ifall där var några som var okej. Men det var där inte.

-Det gör inget, för jag vill ha något sötare, sa han och kollade menade mot mig. Han gick sakta fram mot mig. Hans hände vilade mot mina höfter och hans ansikte var bara några centimeter ifrån mitt. Jag kände hans andedräkt mot mig. Hans läppar mötte sakta mina och känslan som gick genom kroppen var obeskrivlig.

____________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv

Vi satt i soffan igen och andra filmen var på, denna gången fick det bli en romantisk komedi. Det var Johanna som hade fått välja. Jag hade min vänstra arm runt henne och hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg. Känslan av hennes närhet var obeskrivlig, jag blev så glad och kände mig hel när hon var i min närhet.
Jag visste att vi inte har känt varandra alls länge, men där var något speciellt med Johanna som gjorde att jag fick fjärilar i magen. Hjärtat slog snabbare så fort jag tänkte på henne, jag var kär.
Jag granskade hennes vackra ansikte, de klarblåa ögonen och hennes perfekta leende. Mina fingrar flätades ihop med hennes och jag böjde huvudet ner och pussade henne på pannan.

Filmen började lida mot sitt slut och jag kände hur Johanna andades tyngre. Jag kollade ner på hennes ansikte och insåg att hon sov med ett stort leende på läpparna.
Hon var så vacker, men kunde jag kalla henne för min nu? Nej, det kunde jag väl knappast? Men jag vet att mitt hjärta tillhör henne, jag vill vara hennes. Tankarna flög runt i mitt huvud och plötsligt kom jag och tänka på vad klockan var. 23:27. Var klockan redan så mycket? Jag borde gå tillbaka till hotellet eftersom vi ska upp tidigt imorgon för att jobba i studion, tänkte jag.
Jag reste mig försiktigt upp från soffan och la en kudde under Johannas huvud. Jag såg att det låg en filt på andra sidan av soffan. Jag gick och hämtade den och la den försiktigt över Johanna så hon inte skulle frysa. Men hur skulle jag ta mig ut? Hur skulle jag göra för att hon skulle få reda på att jag hade gått hem? Jag kom snabbt och tänka på att i köket hade jag sett lappar och en penna, jag kom även på att Johanna hade lagt sina nycklar på vasken. Jag skrev snabbt en lapp som jag skulle kunna lägga på soffbordet så Johanna kunde se det när hon vaknade. ”Hej Sötnos! Hoppas du har sovit gott. Jag ville inte väcka dig för du sov så sött, jag lånade dina nycklar så jag kunde låsa om dig. Hoppas inte det gjorde något. Hör av dig imorgon. Puss & Kram, din Niall”. Jag blev lite osäker efter jag hade skrivit ”din Niall”, tänk så ville hon inte vara min?
Jag la lappen på bordet sidan om Johanna och gick sedan försiktigt fram till henne för att ge henne en puss i pannan.
-Godnatt finaste, viskade jag och gick sedan ut från vardagsrummet för att hämta nyckeln och ta på mig skorna, så jag kunde gå hem. Eller ja, hem till hotellet.
Jag stängde dörren försiktigt och vred om nyckeln. Innan jag gick därifrån kände jag en gång för att se så det verkligen var låst, jag ville ju att hon skulle vara i säkerhet.
Detta hade varit den bästa kvällen på riktigt länge, att ha fått känna hennes läppar mot mina. Ja, det var en obeskrivlig känsla. Jag hade kunnat stanna där med henne i all evighet.

Johannas perspektiv

Jag vaknade med ett ryck, jag kollade mig snabbt omkring. Var hade Niall tagit vägen? Det var det första som slog mig, han kan väl inte bara försvinna sådär? Mina ögon föll ner mot soffbordet där det låg en liten lapp som jag såg att Niall hade skrivit. Jag läste den högt för mig själv. ”Hej Sötnos! Hoppas du har sovit gott. Jag ville inte väcka dig för du sov så sött, jag lånade dina nycklar så jag kunde låsa om dig. Hoppas inte det gjorde något. Hör av dig imorgon. Puss & Kram, din Niall”. Tankarna flög runt i mitt huvud. Hur gullig kunde man egentligen bli? Niall, han var ju helt underbar. När han kysst mig kändes det som det bara fanns vi i hela världen. Han fick mig att må bra och jag kunde vara mig själv med honom. Tanken av att han hade skrivit ”din Niall” gjorde mig till den lyckligaste i världen, mitt hjärta hoppade över några slag av glädje. Var det vi nu? Var vi tillsammans? Kyssen måste ha betytt något för honom annars hade han nog inte skrivit som han gjorde. Men en sak var säker, jag visste var mitt hjärta hörde hemma. Det hörde hemma hos Niall. Jag var kär, fjärilarna flög rundor i min mage och jag tror att jag aldrig har mått så bra som jag gör nu.
Tröttheten tog sakta över alla mina tankar och jag somnade lätt om igen. Med Niall i mina drömmar.

Julias perspektiv

Jag vaknade nästa morgon av min sms-signal, som för tillfället var när Harry sa ”Kottbullar”. Jag suckade och blev nästan arg på mig själv för att jag inte stängt av ljudet på mobilen innan jag somnade kvällen innan. Jag tog upp mobilen och skärmens ljus bländade mig. Jag hade ögonen halvt öppna, men när jag såg att det stod Harry på skärmen vaknade jag till snabbare än snabbast. ”Hej, är du vaken? Lust att träffas i förmiddag?” stod det och jag satte mig upp. ”Vaknade av ditt sms ;) Ja, visst! Vilken tid?” svarade jag och bara några sekunder senare svarade han. ”Kan vi inte äta frukost tillsammans? :)” stod det och jag log för mig själv, samtidigt som jag kollade på klockan, som var fem över åtta. ”Visst, du kan komma direkt!” skrev jag och hoppade upp från sängen. Jag drog på mig ett bar mjukisbyxor och ett linne. Jag borstade igenom mitt hår så det inte skulle se helt knasigt ut och sedan gick jag ner till köket. Det knackade på dörren bara några minuter senare och jag blev lite förvånad när jag insåg hur snabbt Harry hade tagit sig hit.
-Hej! Sa han glatt när jag öppnade dörren.
-Hej, sa jag och han kramade om mig. Han verkade vara på topp humör och hans leende smittade snabbt av sig.
-Alltså, vi har inte så mycket hemma, vad vill du ha och äta? Sa jag lite försiktigt medan vi gick mot köket.
-Kan vi inte göra pannkakor? Föreslog Harry och jag nickade.
-Du är ju smart! Utbrast jag och han nickade.
-Visst är jag! Sa han stolt och jag slog till honom på armen. Vi tog fram allt som behövdes till att göra pannkakor och sedan blandade vi ihop alla ingredienser.
-Ska jag hjälpa dig? Frågade jag Harry och han skakade på huvudet.
-Nej, jag gör det, sa han bestämt och jag skrattade åt honom.
-Okej!
Istället tog jag fram tallrikar, glas och bestick och började duka. När jag var klar satte jag mig ner på en av stolarna som stod runt det vita köksbordet. Jag följde varje armrörelse Harry gjorde. Han var så himla snygg och det kändes lite sjukt att just han stod i mitt kök. Han hade sin vita, ganska tunna tröja på sig och bara den gjorde honom ännu snyggare.

Jag hade tagit lite avstånd från Harry tidigare. Jag ville inte fästa mig vid någon som ändå kommer lämna mig efter ett tag. Men, jag kunde inte övertala mig själv att jag inte gillade Harry. För jag gillade honom. Riktigt mycket. Det gick inte att hindra känslor. När jag satt där och kollade på honom var det som om jag blev allt mer kär. Han hade allt man kunde önska. Han var perfekt.

När pannkakorna var klara satte sig Harry mittemot mig och pannkakorna låg på en tallrik, som stod mitt emellan oss.
-Varsågod, sa Harry och log mot mig. Jag log mot honom och la sedan upp en pannkaka på min tallrik.

Vi satt och snacka om allt möjligt. Eftersom jag inte varit med Harry själv tidigare så kändes detta lite nervöst och innan han ens kommit kändes det lite fel. Jag visste inte hur han skulle vara som person. Om han helt plötsligt skulle bli någon annan, som han egentligen inte är, eller om han skulle fortsätta vara den där roliga, fina, söta och omtänksamma Harry som han verkade vara. Men, tiden bevisade allt. Han var den där roliga, fina, söta och omtänksamma killen som jag kände igen. Hans personlighet. Hans leende. Hans lockar. Hans skratt. Ja, allt var verkligen perfekt. Efter en timme hade vi ätit vars 5 pannkakor och snackat en hel del och för varje minut kändes det som om jag blivit mer och mer kär i honom. Jag visste inte om jag skulle vara glad eller inte. Det som surrade i mitt huvud var att han snart skulle behöva åka här ifrån och då skulle jag förmodligen tappa kontakten med honom. Han var känd. Han skulle snart åka runt hela världen, träffa tusentals tjejer, så varför skulle han välja just mig? Men samtidigt kunde jag inte sluta le. Han stod här hemma hos mig. Han var nog en av dom få killarna som jag kunde snacka med, om allt. Vi dukade undan allt vi använt, torkade av bordet och ställde in allt i diskmaskinen.
-Tack för en god frukost, sa jag och vände mig mot Harry. Han gick fram mot mig och kramade om mig.
-Var det gott? Viskade han i mitt öra. Jag nickade och när han släppte taget om mig log han stort. Han höll kvar sin blick i mina ögon. Han la sin hand på min kind och log lite smått.
-Du? Sa han tyst och jag nickade.
-Ja?
Plötsligt böjde han sig fram mot mig och hans läppar var bara några få centimeter från mig. Mitt hjärta slog flera tusen slag i sekunden och jag visste inte vad jag skulle göra. Men, jag kunde bara inte vika undan och motstå honom. Jag gillade honom. Varför skulle det vara så svårt att visa det för mig själv? Och för honom? Hans varma, mjuka läppar mötte mina. Hans hand låg kvar på min kind och när vi avslutat kyssen drog jag in honom i en kram och tryckte han hårt mot mig. Jag drog in hans doft och log för mig själv.
____________________________________________________________________________________
En lång del, hoppas ni gillar det! Vi båda är överdrivet trötta idag, men ändå lyckades vi få ihop denna delen, bra va? 
Tack, tack, tack för era snälla kommentarer, ni vet inte hur glada ni gör oss! Fortsäts att slänga in kommentarer, vi älskar när där finns nya kommentarer att godkänna, särskilt de långa! ;)
/Angelica & Johanna