Sveriges första novellblogg om One Direction

Zayns perspektiv

-Kan du skriva din autograf här? Frågade tjejen och höll fram ett papper. Jag nickade och log mot henne, samtidigt som jag tog emot pennan hon gav mig. Andra tjejer började kalla på mig och jag kände att jag inte kunde stå här hela dagen, jag gick motvilligt ifrån henne och snackade med lite andra tjejer. Jag såg att hon och en annan stod och kollade in och jag suckade för mig själv. Jag visste vad detta betydde. Massa rykten och förmodligen massa hat mot Johanna, eftersom hon förmodligen var med på bilderna.

____________________________________________________________________________________
Vi snackade lite till med fansen innan vi var tvungna att gå in. Vi spenderade lite tid med Julia, Johanna och Amanda, men eftersom vi skulle vara upptagna resten av eftermiddagen och hela kvällen så bestämde tjejerna sig för att gå hem. Vi kramade om de alla innan de gick iväg. Jag hade inte berättat för Johanna eller Niall om att jag sett ett fan fota och jag ångrade mig verkligen. Jag suckade lite för mig själv och sedan gick vi alla in i studion för att spela in lite.

Amandas perspektiv

När jag kom hem kände jag mig ovanligt trött. Jag satte mig i köket och tog ett äpple. I samma sekund kom mamma in och jag log trött mot henne.
-Hej!
-Hej, sa jag och gäspade.
-Trött?
Jag nickade mot henne och hon skrattade.

-Vad har ni gjort idag då? Sa hon samtidigt som hon tog ett glas vatten.
-Vi var vid killarnas studio, sa jag och hon nickade.
-Ni har blivit bra vänner med dom där killarna, sa hon och jag skrattade.
-Japp!
Jag hade ju berättat för båda mamma och pappa att jag varit ute med Louis igår, men sen att han hade kysst mig, det hade jag inte berättat. Jag var när på att göra det nu, men jag stoppade mig själv.
-Vad blir det för middag?
-Äter du hemma ikväll? Jag nickade mot henne och hon log.
-Ska vi grilla? Frågade hon och jag nickade.
-Ja! Utbrast jag och log som ett fån. Grillat kött var något av det bästa jag visste. Klockan var runt halv fem och även om jag kände mig trött ville jag gå ut för att få lite frisk luft. Jag tog på mig mina vita converse och drog över en tunn kofta över mitt lila och vita linne. Jag funderade lite över vad jag skulle göra och bestämde mig för att gå en runda. Bara för att få lite tid för mig själv, tänka på allt och inget. Solen lös och himlen var blå.
-Mamma, jag går en runda!
-Okej! Vi äter vid hav sju, sa hon och jag nickade, även om hon inte kunde se det.
-Ja, jag är hemma tills dess.
Jag startade en app på mobilen som mäter hur långt man går och la sedan ner mobilen i fickan.

Även om klockan var närmre fem så svettades jag nästan. Solen var ovanligt varm och jag tog av mina kofta, men jag ångrade mig snabbt och satte på den igen. Jag tänkte på allt möjligt. Om hur mycket jag älskade sommaren, jag tänkte på Louis och på de andra killarna. Det kändes som om allt bara var en dröm. Jag fick säga till mig själv minst tre gånger att det var verklighet. Att vi fått träffa killarna, att vi fått spendera så mycket tid med dem, vi hade deras nummer och det sjuka var nog att Louis hade kysst mig. Som alla andra fans hade jag drömt om att få träffa killarna och få snacka med dom, men jag hade vetat redan innan dess att jag inte bara ville vara ett fan. Jag ville inte bara vara en i mängden. Jag ville vara deras vän, någon som dom ville umgås med. Och nu var det verklighet. Och Louis hade varit min favorit länge. Han hade haft det där lilla extra. Att få kyssa honom hade ju varit en dröm, men något jag visste inte skulle hända. Jag log för mig själv och förmodligen såg jag ut som en idiot där jag gick och log stort. Men, jag hade ju ingen anledning till att vara ledsen. Det var sommar. Jag hade lärt känna världens finaste killar. Louis hade kysst mig. Varför vara ledsen när man kan vara glad? Den frågan ställde jag mig själv ofta. Mitt liv var inte perfekt, men det fanns saker som gjorde mig glad och det var det jag tänkte på när jag inte mådde bra. Just nu mådde jag mer än bra. Men jag visste också att sommaren var slut snart. Killarna skulle behöva åka tillbaka till England, jag skulle börja skolan och allt skulle bli lika dåligt som det varit innan sommaren. Jag behövde verkligen bli bättre på att leva i nuet. Inte tänka på allt jobbigt som kommer sen. Jag behövde verkligen träna på detta. Att leva nu och njuta av det som gjorde mig glad. När jag gick där hörde jag plötsligt en igenkänd röst. Jag kollade upp. Innan jag han blinka flög det massa tankar runt i mitt huvud.
-Hej! Sa rösten och jag vaknade upp ifrån mina tankar. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var Marcus. Han hade jag inte sett sen festen, där han kysst Emelie. Jag hade inte snackat med honom heller. Det hade varit han och jag och länge, men efter jag sett honom med Emelie hade jag inte velat snacka med honom. Det hade verkligen gjort mig ledsen, men eftersom jag träffat One Direction så mycket efter det hade jag inte tänkt så mycket på honom. Nu stod han framför mig och alla minnen snurrade runt i huvudet.
-Hej, sa jag lite tyst. Egentligen ville jag bara springa härifrån, men jag kunde inte.
-Varför är du ute helt själv? Frågade han och jag suckade.
-För jag vill, sa jag lite surt och han tog ett steg mot mig, men jag backade.
-Hade du inte lämnat mig hade du inte varit ensam, sa han och försökte ta ännu ett steg närmre mig, men jag backade igen.
-Vadå jag? Hade du inte kysst Emelie hade jag kanske inte lämnat dig? Sa jag surt. Vad tänkte han med? Jag hade en bra anledning till att lämna honom, men han hade ingen bra anledning till att kyssa Emelie.
-Jag var full, sa han och jag skrattade.
-Den anledningen funkar inte, sa jag surt och försökte ta mig förbi honom, men han tog tag i min arm och stoppade mig.
-Lyssna! Jag stannade och kollade ner i marken.
-Emelie betyder ingenting för mig. Jag har tänkt på dig enda sen festen. Jag vet att jag gjorde fel, men den kyssen betyder inget, jag var full. Jag behöver dig, sa han. Även om jag mer än allt skulle vilja krama om honom, så kunde jag inte. Marcus hade alltid betytt allt för mig. Han hade funnits där när jag behövt honom. Fram tills den dagen då festen var. Jag kunde fortfarande se Marcus och Emelie framför mig när dom kysstes. Jag kunde fortfarande känna samma känsla som jag kände då. Det var hemskt. Jag klarade inte av det.
-Att vara full är ingen bra anledning. Det finns ingen bra anledning, så du behöver inte försöka, sa jag surt. Han gick fram mot mig och la sina armar runt mig, men jag backade undan.
-Marcus, nej, sa jag. Trodde han att allt kunde lösa sig med några ord och en kram? Jag skulle aldrig förlåta honom. Om han ändå hade vetat hur mycket han betytt för mig. Kanske hade han inte kysst Emelie då?
-Kan jag inte bara få förklara? Sa han tyst.
-Jag har inte hela dagen på mig, sa jag och började gå. Denna gången stoppade han inte mig. Han tog två stora steg för att komma i fatt mig och sedan gick han bredvid mig.
-Lovar du och lyssna?
Jag nickade. Jag ville lyssna. Det skulle nog inte ändra min åsikt, men jag ville ge honom en chans att förklara.
-Säker? Jag nickade igen och kollade på klockan. Halv sex var den.
-Jag ska vara hemma om en timme, men börja nu så du hinner berätta allt, sa jag och tittade sedan upp mot de gröna träden och solen som lyste igenom.
____________________________________________________________________________________
Vet inte om ni gillar att man skriver mycket tankar/känslor.. är det bra? Jag tycker i alla fall det är ett bra sätt, man kan typ tänka sig själv i situationen.. om ni fattar? :) 
Så, vad tror ni? Kommer Amanda lämna Louis för Marcus... ?
Förresten, det börjar bli fler och fler bloglovin följare, WE LIKE! Följ oss -->
/Angelica & Johanna

Och, för all del, glöm inte att titta på denna videon, KONY 2012. Ni alla har tid att ägna 30 minnuter av ert liv att kolla. Ingen kan göra allt, men vi alla kan göra något. Stop Kony!