Sveriges första novellblogg om One Direction

Johannas perspektiv

Tårarna rann nerför mina kinder, jag kunde inte hindra dem. Jag klarade inte av detta. Skulle detta vara slutet för mig och Niall på grund av hat från fans? Nej, fansen skulle inte hindra mig. Om jag hade varit starkare. Jag ville snacka med Niall, men ändå inte. Tänk så skulle han bara säga att det inte skulle funka. Tårarna fortsatte rinna. Jag hade ingen aning om hur detta skulle sluta.

____________________________________________________________________________________
Jag tog upp mobilen och kollade ledsamt på den, tårarna rann fortfarande. Skulle jag våga ringa Niall? Vad skulle jag göra? Jag kände mig riktigt förvirrad. Känslorna och tankarna snurrade rundor hela tiden. Jag trodde att jag skulle klara mig, om jag hade Nialls stöd. Fansen skulle inte hindra mig från att vara kär i Niall. Han betydde nästan allt för mig.

Jag slog sakta in Nialls nummer och tvekade lite innan jag trycket på ”ring”. Försiktigt tog jag mobilen mot mitt högra öra och mina tårar rann, jag kunde inte stoppa dem. Efter bara några toner hörde jag hans härliga röst och den irländska dialekten.
-Hej sötnos, sa han glatt, men lät väldigt snabbt orolig när jag snyftade till.

Nialls perspektiv

När jag såg Johannas namn på skärmen spred glädjen sig i hela min kropp. Jag svarade snabbt med ett leende, men insåg ganska fort att hon inte var så glad. Jag hörde hur hon snyftade till och jag blev genast orolig. Vad hade hänt?
-Johanna, gråter du? Frågade jag oroligt. Kanske en lite dum fråga eftersom jag hörde att hon gjorde det.
-Ja, svarade hon ganska tyst. Jag hörde att det verkligen var något som var fel.
-Vad har hänt gumman? Frågade jag oroligt.
-Fansen hatar mig, jag är ful och äcklig, sa hon, jag hörde hur hon grät när hon sa det och jag blev chockad. Vad snackade hon om?
-Va? Vad snackar du om? Du är den vackraste och underbaraste människan i hela universum, sa jag och jag menade det verkligen.
-Det har kommit ut en bild på oss från studion, när du har din arm runt mig och fansen skriver att jag är äcklig, ful och inte får röra dig. De skriver att jag inte förtjänar dig och att jag är en bitch, sa hon och jag hörde hur hon fick kämpa för att få fram orden på grund av att hon grät. Jag ville bara vara hos henne och krama om henne, det var allt jag ville just nu. Ha henne i mina armar och trösta henne och säga exakt vad jag tycker om henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag verkligen gillar henne och hur mycket hon betyder för mig.
-Niall, jag vet inte om jag klarar detta, sa hon samtidigt som hon grät och jag förstod inte riktigt vad hon menade. Jag kände hur tårarna började komma på mig också. Vad menade hon med att hon inte klarar detta? Hur kan fansen säga att hon är ful när hon är den finaste människan som finns? De känner inte ens henne. De vet inte ens vad hon heter. Om fansen inte kan respektera att jag var kär, vad ska då hända? För kär var det jag var nu, jag var riktigt kär.
-Vad menar du? Frågade jag förvirrat.
-Det gör riktigt ont i mitt hjärta att säga detta, men jag tror inte jag klarar av detta, jag tror inte vi kommer kunna att träffas mer…men jag gillar dig mer än något annat, sa hon. Jag hörde hur hon grät och tårarna rann nerför mina kinder. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
-Johanna, snälla lyssna på mig. Vi klarar det tillsammans, jag kommer alltid att finnas där för dig även om jag kanske inte är i närheten av dig. Jag kommer alltid att finnas ett telefonsamtal bort. Vi ska klara det, för du betyder näst intill allt för mig och förlora dig är en av de värsta sakerna som kan hända, sa jag samtidigt som jag grät.
-Men jag är inte tillräckligt bra för dig, jag är för ful och äcklig, sa hon ganska tyst men jag kunde ändå uppfatta vad hon sa.
-Inte tillräckligt bra för mig? Sa jag förvånat.
-En av de bästa sakerna som har hänt mig var att träffa dig. Jag menar det verkligen, du betyder riktigt mycket för mig. Du är absolut inte ful eller äckligt. Du är den finaste jag vet. Jag önskar att jag kunde krama om dig nu. Vi ska klara detta tillsammans, försök att ignorera fansen, de är bara avundsjuka på dig för att du är så vacker, sa jag och fick ett litet leende på läpparna.
-Tack Niall, du är underbar. Jag önskar du var här nu, men jag förstår om du måste vara lite med killarna också, sa hon och jag log lite större. Plötslig hörde jag hur någon knackade på dörren till mitt hotellrum.
-Och jag önskar att jag kunde vara hos dig, men du. Jag tror jag måste gå nu det knackar på dörren. Vi klarar detta tillsammans, du betyder riktigt mycket för mig. Puss och hej, vi ses, sa jag med ett leende. Egentligen ville jag inte lägga på, jag ville höra hennes vackra röst.
-Aw, du betyder mer, men hejdå och puss på dig med, sa hon innan hon la på.

Jag gick mot dörren eftersom det var någon som hade knackat. Precis när jag började gå började det knacka igen. Antagligen var det något viktigt.
-Jag kommer skrek jag i hopp om att det skulle höras ut genom dörren. När jag öppnade dörren stod Zayn där och han såg genast orolig ut när han såg att jag varit ledsen.
-Niall, vad är det? Sa han orolig och jag log lite.
-Kom, sa jag och han kom in. Han stängde dörren efter sig och vi satte oss i soffan som fanns inne på mitt hotellrum.

-Får jag bara säga en sak först? Frågade Zayn och jag nickade.
-Jo, alltså, det finns bilder på dig och Johanna... jag såg fansen igår som försökte fota, jag försökte hindra dom och förlåt, jag kunde inte, jag kunde ha stäng dörren, men så smart var jag inte. Förlåt Niall! Sa han och jag log mot honom och la min hand på hans axel. Det kändes skönt att det var samma sak vi ville snacka om.
-Johanna ringde till mig precis och var jätteledsen, personer hade skrivit dumma kommentarer, sa jag och Zayn kollade ner.
-Förlåt, jag..
-Nej, inget är ditt fel, sa jag och han kollade upp igen.
-Du är inte arg va? Sa han försiktigt och jag skakade på huvudet.
-Absolut inte! Zayn log stort mot mig och jag gav honom en kram.
-Hur är det med Johanna nu då? Frågade Zayn lite oroligt.

-Jag tror det är ganska bra med henne. Hon lät i alla fall glad när vi la på... jag förklara för henne att vi skulle klara detta tillsammans och jag sa hur mycket hon betydde för mig, svarade jag med ett leende och Zayn log tillbaka.
-Hon var ledsen va? Jag nickade mot Zayn och han suckade.
-Har du sett bilderna? Frågade jag Zayn och han nickade.
-Jag såg någon.
-Såg man mycket av Johanna?
-Sådär.
-Men jag förstår inte varför fans håller på sådär, sa jag och snyftade till. Jag förstod verkligen inte det. Kunde dom inte bara låta henne va?
____________________________________________________________________________________
Hoppas ni gillar denna delen också! Fortsätt kommentera så kanske det kommer en del senare ikväll! 
Vi gillar långa kommentarer, you know!
Nej, såklart uppskattar vi varenda kommentar!
/Angelica & Johanna