Sveriges första novellblogg om One Direction

Nialls perspektiv

-Jag tror det är ganska bra med henne. Hon lät i alla fall glad när vi la på... jag förklara för henne att vi skulle klara detta tillsammans och jag sa hur mycket hon betydde för mig, svarade jag med ett leende och Zayn log tillbaka.
-Hon var ledsen va? Jag nickade mot Zayn och han suckade.
-Har du sett bilderna? Frågade jag Zayn och han nickade.
-Jag såg någon.
-Såg man mycket av Johanna?
-Sådär.
-Men jag förstår inte varför fans håller på sådär, sa jag och snyftade till. Jag förstod verkligen inte det. Kunde dom inte bara låta henne va?
____________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

Jag låg i sängen och tankarna flög runt i mitt huvud. Menade Niall verkligen det han sa till mig på telefonen, att jag betydde så mycket för honom, att jag var fin? Jag kunde inte ta in någonting när han sa att jag var vacker eller något i den stilen, för jag trodde inte på det. Jag trodde inte på något när någon gav mig några komplimanger.
Men vad skulle fansen göra? Det tar ju inte stopp bara för att jag och Niall har pratat om det. Fansen kommer ju inte sluta skriva taskiga saker om mig. Jag tog upp min mobil för att kolla min twitter, men det var nog ett misstag. Jag skulle inte ha gått in där. Jag tittade på mina mentions. Hur kunde folk ha fått tag på min twitter? Det visste ju inte ens mitt namn? Eller hade det kommit ut på något sätt?
Jag hade ingen aning om hur fansen visste mitt namn. Jag fattade heller inte varför det hatade på mig för att Niall höll sin arm om mig.
Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Sömnen tog över mina tankar, jag släppte greppet om min mobil och föll in i en djup sömn.

Julias perspektiv

När jag vaknade upp på söndagsmorgonen kollade jag ut genom fönstret. Regnet piskade på mitt fönster och jag suckade för mig själv. Jag frös bara genom att kolla ut. Jag gick ner till köket där mamma satt.
-God morgon, sa hon och jag gäspade.
-God morgon, fick jag fram samtidigt som jag gäspade. Mamma skrattade åt mig och jag log lite. Jag tog lite jucie från kylen och satte mig ner på en stol. Jag suckade för mig själv och jag rös till.
-Varför ska det regna? Sa jag och mamma suckade också.

Efter att jag ätit frukost och klagat på vädret minst 10 gånger gick jag upp på mitt rum igen. Jag tog upp min mobil av ren vana och till min glädje fanns där ett sms från Harry. ”Vi är lediga fram till klockan två, vill ni hitta på något? Ni kan komma till vårt hotell!” stod det och jag log för mig själv. ”Säg till dom andra tjejerna, jag kommer så fort jag kan!” skrev jag och letade snabbt igenom min garderob för att hitta något att ha på mig.

45 minuter senare var jag klar. Mitt nästa problem var hur jag skulle ta mig till deras hotell utan att bli blöt. Jag insåg att jag inte skulle klara av det på något sätt så istället för låtsas leka smart så tog jag ett svart, ganska slitet paraply i handen och öppnade dörren. När jag väl öppnade dörren insåg jag att det regnade mer än vad jag trodde. Jag suckade högt för mig själv. Jag hatade regn.
-Hejdå! Ropade jag innan jag motvilligt gick utanför dörren och fällde upp paraplyet.

När jag väl kom fram till hotellet stod Johanna och Amanda ner i lobbyn och jag undrade hur dom lyckats komma hit så snabbt, men fick snabbt svaret.
-Fick du gå? Frågade Amanda när jag kom inte och jag nickade.
-Mm, vadå då? Fick ni åka? Sa jag och Amanda nickade stolt.
-Ja, min pappa körde!
-Men, kunde inte sagt till?
-Vi vet att du gillar regn, sa Johanna retfullt och jag gav henne en ond blick.
-Hade det inte varit för One Direction hade jag aldrig gått ut, sa jag bestämt och dom skrattade åt mig.

Efter några minuter kom alla killarna ner i lobbyn och så fort jag såg Harry blev jag alldeles varm inombords. Jag hade nog inte riktigt kommit över att han trots allt kysst mig. Jag log stort mot honom och hans armar omfamnade mig. Vi snackade lite med killarna, men Harry och Zayn var tvungna att gå upp till sina hotellrum för att fixa något så jag, Johanna, Amanda, Niall, Liam och Louis stannade nere i lobbyn för att snacka lite. Louis och Amanda började såklart snacka, Niall och Johanna satt bredvid varandra och jag hamnade bredvid Liam. Jag hade faktiskt inte snacka med honom så mycket, men när vi väl kom igång och snacka var det hur lätt som helst. Det var något jag insett efter alla gånger. Det var riktigt lätt att komma igång att snacka med killarna.
-Du? Sa Liam och kollade på mig med en allvarlig blick. Jag blev nästa lite rädd.
-Vad? Sa jag och han log.
-Det är inget farligt, lugn! Jag andades ut och han skrattade.
-Kan inte du och jag gå ut på en promenad sen? Frågade han och jag blev stum. Varför ville ha det? Jag kunde inte direkt säga nej, men jag blev lite förvånad att han bara frågade sådär.
-Eh, jo, visst, sa jag och han log.
-Bra!

När Harry och Zayn kom tillbaka gick vi till ett spelrum som fanns på hotellet. Det enda jag tänkte på var varför Liam ville ut på en promenad med mig? Jag förstod inte varför. Men, han kanske bara ville snacka. Det kändes som om han ville berätta något och han kanske frågade mig för han litar på mig?
____________________________________________________________________________________
Tack för alla fina kommentarer vi fått idag! Och vi lyckades slå besöksrekord, wihoo!
Förresten, vår vän Tiff har startat en ny novell, check it out here!
/Angelica & Johanna