Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

-Säkra på att ni inte ska gå ut och träffa lite av fansen? Frågade jag, men Louis skakade på huvudet.
-Jag stannar hellre här med dig, sa han och la sin arm runt mig. Jag log lite för mig själv och mötte sedan Louis blick. Han log sitt leende som alltid fick mig att smälta. Han lutade sig mot mig och kysste mig. I samma sekund öppnades dörren och vi båda hoppade till.
____________________________________________________________________________________
-Oj, oj, oj, här går det hett till, hörde jag Harry säga som hade kommit in genom dörren och såg lite chockad ut. Varför skulle han komma just nu? Kunde han inte komma någon sekund senare, när vi hade avslutat kyssen?
-Harry, snälla gå! Sa Louis och jag tittade förvånat på honom. Harry fick ett litet leende på sina läppar och hans ögon lös upp precis som om han hade fått en idé.
-Men jag vill också vara med, sa Harry och jag såg hur han tog sats och sprang mot sängen. Han hoppade upp och landade rakt på Louis.
-Aj! Skrek Louis, jag såg att Harry blev lite orolig och reste sig upp snabbt. Orolig för att han kanske hade skadat Louis.

-Det gick bra. Kom här, klart ska min man vara med lite, sa Louis och drog ner Harry igen och pussade honom snabbt på pannan. Jag kunde inte hålla mig från skratt, det såg bara så gulligt ut och efter att ha sett sånt på massa videos och nu såg jag det i verkligheten. Allt kändes bara så sjukt. Vad gjorde jag här? Varför ville Louis ens att jag skulle vara här när det fans flera andra tjejer där ute? Tjejer som var mycket vackrare och bättre än mig. Jag fattade bara inte varför. Jag var nog världens lyckligaste tjej nu.
Harry hade ett stort leende på läpparna och reste sig upp.

-Jag ska nog lämna er ensamma nu, men gör inget dumt, sa Harry och gick ut från Louis hotellrum.

Vi låg och pratade om allt möjligt i några timmar. Jag tittade mot klockan och såg att den hade blivit 22:03. Jag var kanske tvungen att gå hem nu så mamma inte skulle bli orolig för mig. Men jag ville inte lämna Louis nu när jag var så lycklig. Att få ha hans armar om mig gjorde att jag kände mig trygg, det var där jag ville vara, det var där jag kände mig hemma. Louis pussade mig på kinden och tittade på mig med en ledsen min.

-Vad är det Louis? Frågade jag oroligt, för jag visste inte varför han såg ledsen ut. Jag ville att han skulle le, att han skulle vara glad.
-Ehm, vi pratade med Paul innan idag och han sa att vi måste åka hem till London på tisdag, sa han och tittade ledsamt på mig.
-Jag vill inte lämna dig, fortsatte han.
-Men jag vill inte att du ska åka, i alla fall inte på tisdag. Det är min födelsedag då, svarade jag och det kändes som jag skulle börja gråta vilken sekund som helst. Han kunde inte åka hem på tisdag. Vad skulle jag ta mig till? Jag klarade inte av att vara utan honom för jag visste inte när vi skulle ses nästa gång. Tänk om det skulle bli som sist, att vi tappade kontakten. Det fick inte hända. Louis betydde allt för mig, han var det bästa som någonsin hade hänt mig. Det var han som gjorde att jag glömde alla problem jag hade, även om det inte var så många. Men han fick mig att må bättre och han fick mig att bli starkare. Han gjorde att jag vågade stå upp för mig själv.
-Jag vill verkligen inte åka, jag vill inte lämna Sverige och verkligen inte dig. Men jag måste. Fast vi kommer att höras av varje dag, jag lovar dig, det ska absolut inte bli som sist, sa han och kysste mig mjukt. Jag besvarade försiktigt kyssen och ett lyckorus spred sig genom kroppen.
-Kan jag följa med er till flygplatsen för att säga hejdå? Frågade jag försiktigt och jag såg hur Louis skakade lite lätt på huvudet.
-Nej, tyvärr. Paul sa att ingen av er fick följa med till flygplatsen för säkerhetsskull, sa han och kollade på mig med en ledsen blick.
-Förlåt, sa han och pussade mig på kinden. Jag förstod inte riktigt varför han sa förlåt. Tankarna snurrade runt i min hjärna.
-För vad? Frågade jag lite förvånat.
-För att jag lämnar dig på din födelsedag, sa han och jag suckade tungt.
-Det är lugnt, allt som betyder något är att jag får vara med dig så mycket som möjligt och att jag får vara med dig nu, sa jag och log mot honom, och jag såg hur Louis fick fram ett litet leende på läpparna.
____________________________________________________________________________________
Del 34, hoppas ni gillar den :)
Kommentera på nu!
/Angelica & Johanna