Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

-Du gillar han Louis va? Frågade hon och jag log mot henne.
-Ja.
Hon flinade lite åt mig och la sin hand på min axel.
-Du kommer säkert få träffa dom snart igen! Sa mamma och jag log. Hon hade rätt. Jag skulle få träffa killarna snart igen, men när? Jag gick upp på mitt rum och slängde mig i sängen och tryckte huvudet ner i kudden.

____________________________________________________________________________________
Efter att jag sovit två timmar i min säng väckte mamma mig.
-Amanda, vill du ha lite och äta? Sa hon och jag nickade.
-Jag kommer, sa jag och gnuggade mig i ögonen, vilket resulterade att jag blev svart på händerna. Jag suckade för mig själv och gick sedan ner till köket där mamma och pappa satt.

Efter att jag ätit gick jag in på mitt rum igen. Denna gången satte jag mig med datorn i sängen. Som vanligt gick jag in på Facebook och Twitter. Det första jag såg var en bild på Louis, Niall, Liam, Johanna och Julia. Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Varför gjorde dom detta mot mig? Jag tryckte vidare och fler bilder kom fram. Killarna, Johanna och Julia såg väldigt glada ut och bara det gjorde mig så himla ledsen. Det gjort ont inom mig. Ville dom inte träffa mig? Var det därför killarna bara kunde träffar i tjugo minuter? För att dom egentligen inte ville. Jag suckade för mig själv. Varför hade jag så lätt för att gråta? Jag ville inte visa mig svag och ledsen, men jag kunde inte hjälpa mig. Julia och Johanna var mina absolut bästa vänner och så gjorde dom detta mot mig? Det kändes verkligen inte alls bra. Jag hittade allt fler och fler bilder, men bestämde mig för att stänga av datorn och sätta på en film. Bara för att komma på andra tankar.
Jag bytte om till min pyjamas innan jag la mig ner i sängen för att kolla på film. Min favorit film, Remember me, startades. Jag hoppades att jag skulle låta bli att tänka på bilderna, men det gick inte. Att Louis faktiskt sagt att han älskade mig gjorde mig mer ledsen än glad just nu. Det kändes som om han inte riktigt menade det han sagt. Som om han bara sagt det för att göra mig glad, när han egentligen inte ens ville vara med mig. Han kunde får vilken tjej han ville, varför skulle han då välja mig? Han kanske bara var ute efter att hitta en tjej, få henne att gilla honom och sedan såra honom. Jag kunde inte hålla tårarna inne. Varför? Varför hade jag fallit för honom? Han hade ju allt, men ändå. Han var känd och för snygg för mig.

När filmen var slut stängde jag av TV:en direkt och övervägde om jag skulle gå upp från sängen och borsta tänderna eller om jag skulle strunta i det. Det blev inget svårt val, eftersom jag var väldigt trött. Till min glädje var lampan redan släckt, så jag la mitt huvud på kudden och blundade. Jag försökte somna, men det gick inte. Dagen som startat så bra fick ett hemskt slut. Jag kände hur jag började gråta allt mer och mer, men jag försökte kväva det.

Nästa morgon vaknade jag av att mamma och pappa sjöng högt ”Vi må hon leva, vi må hon leva” med sina ganska falska toner. Jag skrattade lite åt mamma och pappa där dom stod och dom log.
-Grattis! Utbrast dom efter dom sjungit klart och jag log.
-Tack!
-Varför är du helt svart i huvudet? Frågade pappa och jag kände hur paniken steg inom mig. Jag ville inte att dom skulle få reda på att jag varit ledsen kvällen innan.
-Ehh.. jag glömde ta bort sminket igår och... jag drömde en mardröm inatt så jag grät när jag vaknade tidigare, sa jag snabbt och inombords jublade jag av glädje, eftersom jag lyckats komma på en bra anledning.
-Jaha, sa pappa och jag log mot honom.
Jag öppnade mina paket och kuvert jag fick. Det var lite vanliga tjej saker, så som smink, underkläder och två par tröjor., plus lite pengar.
-Tack! Sa jag och kramade om mamma och pappa.

Innan jag gick ner till köket för att äta frukost, som mamma och pappa fixat, tvättade jag bort mitt smink och satte upp håret i en hästsvans. Jag åt en lång frukost med mamma och pappa. Det kändes bra att få snacka med dom. Jag var nära att berätta om vad som hänt, men jag höll det inom mig.

Vid tre tiden knackade det på ytterdörren. Jag orkade inte gå ner från mitt rum, där jag förmodligen skulle spendera resten av min födelsedag.
-Mamma, öppna! Utbrast jag och bara några sekunder senare hörde jag hur någon sprang upp för trappan och min dörr öppnades. Jag blev otroligt förvånad, men samtidigt glad när jag fick se vem som stod där.
____________________________________________________________________________________
Inte en jättelång del, men bättre än inget, right? Vem tror ni det är som kommer? Hmmm..
Vi har börjat närma oss 150 följare på bloglovin, sååå roligt! Vill du följa oss? -->
/Angelica & Johanna