Sveriges första novellblogg om One Direction

Julias perspektiv

-Hallå? Ropade jag, men ingen svarade. Jag suckade och reste på mig. Jag gick in och kunde skymta en skugga från köket.
-Hallå? Ropade jag och gick sagt mot köket, samtidigt som det snurrade massa tankar i mitt huvud. Vem kunde det vara? Jag kände hur mitt hjärta bankade snabbare och snabbare.

____________________________________________________________________________________
När jag såg vem det var hoppade jag till. Det var Marcus som stod där.
-Hej, sa han och log ett busigt leende. Han gick mot mig medan jag backade.
-Marcus, vad gör du här? Och hur kom du in?
-Berätta allt för mig!
-Va? Sa jag och backade ännu mer. Jag lyckades backa in i soffan. Jag satte mig på armstödet och nu stod Marcus bara en meter ifrån mig.
-Berätta vad? Frågade jag och han gav mig en menande blick.
-Vem är Amanda tillsammans med?
-Ingen, sa jag. Jag visste ju att jag ljög. Jag var rädd. Vad tänkte Marcus göra?
-Jo. Bara säg det.
-Varför är du här? Frågade jag igen, denna gång med lite högre röst.
-Bara berätta för mig, vem är hon tillsammans med?
Var detta verkligen Marcus? Marcus hade alltid varit skolans snygga, snälla och underbara kille. En kille som kunde få alla tjejer, men han hade förändrats helt.
-Louis. Sa jag svagt och han skrattade.
-Varför ljög du?
-Vad tänker du göra? Kan du inte bara låta henne va? Hon är mer lycklig med honom, sa jag och kände hur paniken började stiga inom mig. Jag var rädd att han skulle gå härifrån och åka hem till Amanda istället.
-Jag tänker inte ge upp, sa han och jag reste mig. Jag tog ett hårt grepp om hans arm och kollade på honom.
-Vad du än gör, låt henne va. Du har förändrats Marcus. Innan var du världens snällaste kille, men nu är du någon helt annan.
-Låter du mig inte gå, då kommer jag skada dig.
Hans mörka röst fick det att låta tio gånger värre än var det egentligen var.
-Marcus, lyssna på mig. Kommer du ihåg i nian? Du, jag, Johanna och Amanda var bästa vänner? Vi har alltid varit bra vänner. Hör du dig själv? Du står här och hotar mig? Du mår inte bra Marcus.
Jag försökte hålla mig lugn, men det var svårt. Innerst inne var jag riktigt rädd. Jag var rädd för att han skulle göra något. Vad visste jag inte, men bara något. Man kunde tro att jag var en stark person i detta läget, men saken var den att jag bara ville visa mig stark. Marcus skulle inte få vinna.
-Vadå, jag mår inte bra? Jag mår bättre än vad jag någonsin gjort, fast jag ska hitta Amanda och få henne att bli min, sa han och jag skakade på huvudet.
-Snälla Marcus, lyssna på mig. Det är inte dig hon vill ha längre. Ni kan vara vänner, om du slutar bete dig såhär och går tillbaka till att vara den snälla, söta Marcus. Vi alla vet att den Marcus finns där inom dig.
Marcus bara skakade på huvudet och jag suckade. Jag försökte. Jag visste att den Marcus jag pratade om fanns där inne. Någonstans. Plötsligt puttade han ner mig i soffan och han satte sig ovanpå mig. Jag kände hur jag blev allt mer rädd. Vad tänkte han göra? Jag kunde även se på Marcus att han gått upp några kilo. Kanske med än några. Han hade alltid varit en aktiv kille. Spelat fotboll som de flesta andra och varit duktig i skolan, men nu var det som om han sket i allt. Som om han festade och drack varenda helg och som om han totalt slutat att träna. Allt kändes så annorlunda. Jag saknade den gamla Marcus. Han som varit min bästa vän. En vän jag alltid hade kunnat lita på. Nu satt han här på min mage medan jag började få problem med att andas.
-Marcus, res dig! Fick jag fram. Jag försökte puttade bort honom, men han tog ett fast grepp om mina händer. Han var fortfarande stark. Jag försökte andas normalt, men det var inte lätt.
-Marcus, snälla, pep jag, men han rörde sig inte hur fläcken. Jag såg att min iPhone la på bordet, men jag insåg att jag aldrig skulle få tag i den.
-Marcus, snälla, jag ber dig.
Det var nog det sista jag fick fram. Plötsligt kände jag hur hans händer tog ett grepp om min hals. Jag kände hur jag började svettades och fick ännu mer problem med andningen. Hans händer tryckte så hårt mot min hals och jag kände hur mina ögon slöt sig.

Johannas perspektiv

Jag satt i soffan och tittade på TV. Ingen hade kommit hem än och jag kände hur min mage kurrade. Jag reste mig motvilligt upp från den sköna soffan och i samma sekund ringde telefonen.
-Hej, det är Johanna, svarade jag med en lugn röst. I andra änden av telefonen var inte rösten lika lugn.
-Vad har hänt med Julia? Johanna? Vet du något? Hallå?
Jag kunde höra Julias mamma i telefonen, men vad som hänt hade jag ingen aning om. Det gick en obehaglig känsla genom kroppen.
-Vad? Utbrast jag och kände hur en tår föll ner för kinden. Vad hade hänt?
-Kom hit! Nu! Jag nickade, även om hon inte kunde se det.
-Ja, jag kommer, sa jag med panikslagen röst. Jag la på luren och ringde upp Amanda.
-Kom till Julias hus, NU!
-Va? Sa hon.
-Bara kom dit, nu.
Med ganska darriga ben tog jag på mina skor och sprang ut ur huset. Massa tankar snurrade inom mig. Vad hade hänt egentligen?
____________________________________________________________________________________
Hade det inte varit för alla era fina kommentarer hade jag inte skrivit en del idag. Har ett prov imorgon, plus läxa. Plus att frekaing Louis Tomlinson följde mig på twitter.. gissa om jag är uppspelt... 
Men, jag tycker ändå ni kan bli bättre på att kommentera, VI VET ATT NI KAN!
/Angelica & Johanna