Sveriges första novellblogg om One Direction

Liams perspektiv

-Vad? Upprepade Julia och jag förstod att jag inte skulle komma undan.
-Jag typ.. gillar dig, sa jag och svalde. Varför gjorde jag ens detta? Jag visste att hon gillade Harry och att Harry gillade henne. Nu hade jag förstört allt. Jag och Julia hade lyckats inleda en konversation och sen skulle jag lyckas förstöra allt. Jag ville bara sjunka igenom marken. Jag tittade ner i marken. Jag ville inte möta Julias blick. Allt hade blivit fel nu. Jag ville egentligen bara gå där ifrån. Jag la huvudet i mina händer. Allting hade bara blivit så fel.

____________________________________________________________________________________
Julias perspektiv

”Jag typ.. gillar dig”. Orden upprepades i mitt huvud. Va? Gillade Liam mig? Men? Va? Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara satt där som ett stort, levande frågetecken. Jag var nära på att skratta, men insåg att det inte var rätt tillfälle. 
-Eh... det var ju inte direkt väntat, sa jag tyst och jag kunde nästa se på Liam hur mycket han ångrat att han sagt det. Jag ville inte göra det värre för honom, för jag visste själv hur det kunde vara. Liam satt där. Helt tyst, med huvudet ner i marken. 
-Liam, det är okej, sa jag och la min hand på hans rygg. Jag ville inte att han skulle vara ledsen.
-Förlåt... jag bara.., sa han och suckade. 
-Förlåt Julia, sa han, denna gången lite högre. Han kollade upp och jag kramade om honom. 
-Liam, det är okej, jag lovar dig. 
-Nej, jag vet att du gillar Harry och att Harry gillar dig, sa han och svalde. Han hade rätt. Det var Harry jag gillade men det gjorde ont i mig att se Liam sådär ledsen. 
-Men Liam, tänk inte på detta. Det stannar mellan oss, okej? Sa jag. Han nickade och log mot mig.
-Tack! 

Efter ett stund av tystnad kände jag att vi inte kunde sitta här resten av dagen och vara tysta. Visst, jag hade blivit lite överraskad av det han sa, men jag ville inte göra det till någon stor grej. Vi hade gått ifrån den vita, nästan gråa, bänken vi suttit på. Plötsligt kom jag och tänka på Danielle. Liam hade ju en flickvän? Varför gillade han då mig? 
-Liam? Sa jag och han nickade.
-Mm?
-Du har ju Danielle? Sa jag lite förvånat. 
-Ja, jag vet men... jag vet inte, sa han och kollade ner på marken. 
-Vad? Sa jag lite oroligt. 
-Vi har inte träffats på länge och...
Jag kollade mot honom och jag såg hur han torkade bort en tår från hans kind.
Vi fortsatte gå, utan att säga ett ord till varandra. Jag ville inte tvinga fram något från Liam, men samtidigt ville jag veta vad som hänt.
-Vill du snacka? Frågade jag Liam och han nickade. Vi satte oss ner på en annan bänk. Till en början sa ingen något, men när vi väl började snacka var det som om man snackade med sina allra bästa vän, som man känt enda sen man föddes.

Amandas perspektiv

Jag och Louis låg bredvid varandra i hans säng, uppe på hans hotellrum. Detta var något som varenda tjej där ute skulle döda för att få göra, och nu fick jag göra det. Man kunde höra att det stod utanför hotellet men alla killarna verkade riktigt trötta.
-Säkra på att ni inte ska gå ut och träffa lite av fansen? Frågade jag, men Louis skakade på huvudet.
-Jag stannar hellre här med dig, sa han och la sin arm runt mig. Jag log lite för mig själv och mötte sedan Louis blick. Han log sitt leende som alltid fick mig att smälta. Han lutade sig mot mig och kysste mig. I samma sekund öppnades dörren och vi båda hoppade till.
____________________________________________________________________________________
En liten SKITDEL som egentligen inte borde få publiceras, men det får bli såhär idag. Jag (Angelica) har inte mått jättebra denna veckan, vi båda har haft mycket i skolan osv. Vi hoppas/tror att ni förstår.
Tack för era fina kommentarer, ni kan alltid få oss på bra humör! :)
/Angelica & Johanna