Sveriges första novellblogg om One Direction

Johannas perspektiv

-Här är det… jag sa fel innan, jag menade rum 957, sa hon utan att titta mot oss.
-Så du menar att han ligger i rum 957? Frågade jag och tittade mot henne och äntligen vände hon blicken mot mig.
-Ja, det menar jag. Fast ni får inte gå in till honom eftersom han är allvarligt skadad och man vet inte om han kommer att klara sig.
-Men exakt vad har hänt honom? Och hur mår han? Frågade Louis, eftersom han var väldigt orolig.
-Tyvärr har vi här i receptionen inga rättigheter till att ge ut uppgifter om de inlagda. 
-Okej, tack ändå, svarade Louis och vi började gå därifrån mot hissarna.

_________________________________________________________________________________________________________________
Vi stod och tittade in genom fönstret till Zayns rum. Han låg där på sängen och man kunde höra hur hjärtmaskinen pep. Han hade dropp i ena armen. Allt vi ville göra var att gå in till honom för att se hur han mådde. Plötslig harklade någon sig och vi ryckte alla till.
-Vad gör ni? Sa någon, vi vände oss om och tittade. Framför oss stod det en sjuksköterska och tittade misstänksamt mot oss.
-Vi kollar bara på Zayn, vi vill veta hur han mår, svarade jag försiktigt och var lite rädd för att vi skulle bli utslängda.
-Är ni hans anhöriga? Frågade sjuksköterskan stelt.
-Vi är hans närmsta kompisar, svara Harry och tittade ner i marken. Sjuksköterskan nickade till svars innan hon fortsatte att prata.
-Gå och sätt er i sofforna längst bort i korridoren så kommer jag och pratar med er om en liten stund, för ni får tyvärr inte gå in till honom nu.

Vi gjorde som hon sa och gick med tunga steg till sofforna som var i slutet av korridoren. Varför kunde vi bara inte få gå in till Zayn för att se hur han mådde? Visa att vi var där för honom.
Jag satte mig ner i den ena soffan med en tung suck. Vad skulle egentligen hända? Hur mådde Zayn? Skulle vi få träffa Zayn igen? Det var som oron sprang runt i hela min kropp, jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Hur kunde någon bara göra så mot Zayn? Niall slog sig ner bredvid mig och han såg antagligen att jag var orolig, så ha la sin högra arm om mig och drog mig närmre honom. Det var så skönt att ha honom, även om jag visste att han var minst lika orolig som jag, om inte mer orolig. Ingen sa någonting, vi satt där tysta i sofforna och jag antar att alla var minst lika oroliga. Jag märkte att alla var oroliga, alla flyttade blickarna, ingen kunde fokusera på något.
Jag såg plötsligt sjuksköterskan gå längs korridoren. Hon gick mot oss och nervositeten spred sig i min kropp.
Hon hade en mapp i sina händer och slog sig ner på fåtöljen som stod mitt emot sofforna.
-Hej, jag har lite information till er angående Zayn Malik, sa hon och tittade mot oss. Hon drog fingrarna över mappen med papper. Det gjorde mig så orolig.
-Han blev skjuten, i magen och just nu har vi faktiskt ingen aning om hur det kommer att gå för honom. Vi vet inte riktigt var i magen han blev träffad. Men han ska på in röntgen nu och sedan på operation. Ni kommer inte kunna träffa honom förrän han vaknar igen, om han vaknar.
-Vad menar du med ”om han vaknar”? Han måste ju vakna! Sa Liam förvånat och lät helt förstörd.
-Ja, läget är väldigt ostabilt och vi vet faktiskt inte om han kommer klara sig. Jag satt och tittade rakt ut, jag stirrade på den vita väggen och kände hur mina ögon fylldes med tårar.

Liams perspektiv

Kommer kanske inte klara sig? Vad menar hon? Zayn måste ju klara sig. Tårarna började rinna samtidigt som jag stirrade oförstående på sjuksköterskan. Detta fick bara inte hända.

Plötsligt kände jag hur det vibrerade i min ficka. Men va? Stängde jag inte av mobilen innan? Jag tog försiktigt upp mobilen för att svara. Innan jag svarade tittade jag på skärmen, det var helt suddigt på grund av tårarna men jag kunde se att det var Paul. Nervöst tryckte jag på svara eftersom jag visste att han inte ville att vi skulle vara ute.
-Hej, sa jag försiktigt.
-Var är ni? Varför svarar inte resten av killarna när jag ringer? Frågade Paul, han lät både arg och orolig.
-Vi är på¨sjukhuset.
Det var lika bra att berätta sanningen.
-Men, jag sa ju att ni inte fick åk...
-Paul, jag vet. Men det är Zayn det handlar om. Vi är på St. George's hospital.
-Liam... du sa att ni skulle...
-Bara kom, sa jag och sedan stängde jag av telefonsamtalet.
-Vem var det? Frågade Louis.
-Paul.
-Är han arg? Frågade Harry och rynkade pannan.
-Lite kanske.

Tio minuter senare hade Paul gjort oss sällskap i korridoren. Han hade sagt ett enkelt ”hej” när han kom, men inget mer. Det var kanske inte rätt läge att börja skälla ut oss, och han kände nog detsamma som oss. Det var Zayn det handlade om.

Klockan började närma sig halv elva på kvällen och vi hade nu suttit här i tre timmar och bara stirrat in i de vitmålade väggarna. Paul hade sagt till oss att vi kunde åka hem, men vi alla sju hade vägrat. Vi hade inte snackat så mycket med varandra och när en av sköterskorna hade kommit med lite kakor hade inte ens Niall velat ha något. När inte ens Niall ville ha mat, då var det illa.

Vi såg en sköterska komma mot oss och hon log lite försiktigt.
-Det är ni som är anhöriga till Zayn? Sa hon och alla nickade. Det var en lång, smal kvinna som hade uppsatt ljusbrunt hår.
-Operationen gick bra, och om han vaknar inom en halvtimme kan vi försäkra er med att han kommer överleva, annars kan det ligga illa till.
Det högg till i magen på mig, och förmodligen på alla andra.
-Så, ska vi vänta här en halvtimme till? Frågade Paul och sköterskan nickade. Hon log ett osäkert leende och gick sedan ifrån oss igen.
En halvtimme.
-Shit, mumlade jag för mig själv och suckade. Det skulle förmodligen bli den längsta halvtimmen jag någonsin varit med om. En halvtimme av oro. Det kunde kanske vara Zayns sista halvtimme? Tanken fick mig att skrämma mig själv, så jag valde att lägga tankarna åt sidan och istället gå in på twitter.

Plötsligt började det pipa i korridoren och några sekunder senare kom två sköterskor och en läkare springande. De alla sprang in i Zayns rum och vi alla blev med en gång ännu mer oroliga. Det hade gått 14 minuter av den långa halvtimmen. Hur skulle detta gå?

Harrys perspektiv

Vi alla satt med uppspända ögon och kollade mot Zayn rum. En av de två sköterskorna hade gått ut därifrån med läkaren och den ena sköterskan var kvar. Jag ville bara att någon skulle komma och säga till oss att allt var bra. Att han skulle klara sig. Tankarna som flög genom mitt huvud var många. Vad skulle hända med One Direction om inte Zayn överlevde? Och vem var hade ens skjutit honom? Till vilken anledning? Förmodligen ingen bra. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Än hade det inte gått en halvtimme. Än var det inte över.

När det hade gått exakt 29 minuter kom det fram en sköterska till oss. Paul hade nästan somnat i fåtöljen han satt i, men vaknade fort till när sköterskan började snacka.
-Jo, som ni vet gick ju operationen bra. Zayn har vaknat till liv och vi har kunnat haft kontakt med honom. Han är väldigt trött och han orkar inte hålla ögonen öppna så länge, men han lever. Han är svag och har nog inte så mycket ork till något, men vill ni gå in och säga hej till honom?
Det var som om en sten ramlade ner från magen. En stor klump som bara försvann. Efter all väntan kunde vi äntligen glädja oss åt att han hade klarat sig.
-Men, Zayn hade tur. Han var, eller är, allvarligt skadad, så vi får vara glada.
Vi alla nickade och jag som satt bredvid Julia kramade om hennes hand. Hon kollade på mig och kysste mig snabbt.
-Ja, vi vill gärna träffa honom, sa Paul och sköterskan nickade.
-Följ med här!