Sveriges första novellblogg om One Direction

Johannas perspektiv

Jag och Amanda pratade i mun på varandra och Julia kollade sagt upp. Hon var röd i hela ansiktet och jag kunde se att något att hänt.
-Julia, vad har hänt? Sa jag med en orolig röst. Jag sa det ganska högt, eftersom jag vant mig vid det höga ljudet. Jag satte mig ner på huk och la en hand på hennes axel. Julia snyftade till igen och jag kramade om henne. Jag visste hur hon var. Det var svårt att få henne att säga något om vad som hänt, men hon skulle faktiskt inte få komma undan.
_________________________________________________________________________________________________________________

Julias perspektiv

Johanna och Amanda hjälpte mig upp från där jag satt i korridoren, men jag orkade knappt stå på benen. Jag kände mig så svag och kunde verkligen inte förstå vad som hade hänt. Jag blundade och försökte hindra fler tårar när Amanda och Johanna drog in mig i lägenheten. Allt jag ville, var att sova och hoppas på att detta bara var en mardröm. Men tyvärr så tror jag inte detta var en mardröm, för jag kände smärtan i stortån efter att jag slog den i tröskeln. Jag kände smärtan i hela mig, särskilt i mitt hjärta.

Jag satte mig ner i soffan och la mitt huvud i mina händer. Tårarna kunde inte sluta rinna, jag ville inte finnas här längre. Jag ville inte vara kvar i London, jag ville bara hem. Johanna och Amanda satt på varsin sida om mig och höll om mig hårt för att trösta mig. De visste inte vad som hade hänt, men ändå var de här för mig. De stöttade mig alltid, vilket var väldigt skönt. De brydde sig om mig oavsett vad som hade hänt.

-Julia, kan du berätta för oss vad som har hänt? Frågade Johanna samtidigt som hon kramade om mig med sin högra arm. Jag snyftade till och jag visste redan nu att jag inte skulle få fram några ord.

-Vi är oroliga, fortsatte Amanda och tittade mot mig med en väldigt orolig blick. Hur skulle jag säga det? Hur skulle jag kunna förklara for dem vad som hade hänt?
-Harry, sa jag tyst. Det var det enda jag fick fram och det högg till i hjärtat. Bilden kom upp i min hjärna hela tiden, och jag rös till av tanken. Tårarna rann bara mer och mer.
-Vill du ha Harry här? Frågade Amanda och var på väg att resa sig upp men jag stoppade.
-Nej, jag vill inte se honom mer. Jag vill hem, sa jag snabbt. Man kunde knappt höra vad jag sa, men det var kanske bäst. Johanna och Amanda ryckte till. De såg riktigt chockade ut och det såg ut som de väntade på en fortsättning men jag kunde inte få fram något. Jag vill aldrig se honom mer efter det som hände ikväll. Jag trodde inte att han skulle kunna göra så mot mig. Han hade sårat mig rejält denna gång. Det kändes som han inte älskade mig, som han tog mig förgivet att jag fanns kvar oavsett vad han gjorde. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Med ett ryck slet jag mig loss från tjejernas armar och sprang snabbt in mot Harrys sovrum. Dörren smällde jag hårt igen. Jag visste inte var jag skulle ta väg den. Jag hade allra helst satt mig på första planet hem mot Sverige.

I brist på vad jag skulle göra, slängde jag mig ner i Harrys säng. Jag tryckte en av kuddarna mot mitt ansikte och den doftade Harry. Doften av honom borde göra mig glad, men nu fick jag en hemsk känsla. Tårarna rann ännu mer. Plötsligt öppnades dörren och in kom Amanda och Johanna. De tittade oroligt på mig och gick försiktigt fram mot sängen.
-Julia, snälla berätta vad som har hänt. Du ser helt förkrossad ut, sa Johanna.
-Han kysste en annan tjej. Eller nej, han kysste inte…han grovhånglade med en annan tjej, sa jag argt och tårarna rann. Det var inte meningen att skälla på Amanda och Johanna men jag hade så mycket känslor inom mig nu som bara ville ut. Bilden på honom och den tjejen med en riktigt kort klänning som gick precis över rumpan, kom upp i mitt huvud hela tiden. Han hade inte bara hånglat med henne, han tafsade på hennes rumpa och bröst. Det var bara för mycket, jag trodde inte han var sån. Johanna kramade om mig hårt och jag grät ut i hennes famn, Amanda klappade mig tröstande på ryggen. Jag kände mig trygg med dem.
-Det kommer bli bra, sa Amanda lugnt. Jag nickade till svars även om jag visste att detta inte skulle bli bra. Jag ville inte ha något mer med honom att göra.
Även om jag alltid hade uppfattat honom som en underbar och väldigt omtänksam person så var min åsikt om honom helt annorlunda nu. Att han bara kunde göra så mot mig, mot hans flickvän.

-Det är kanske bäst om du sover lite nu, sa Amanda när vi hade suttit där i sängen ganska länge. Det enda jag gjorde var att nicka. Sedan reste jag mig upp och bytte om så jag kunde sova. Det skulle bli skönt att sova, men det skulle kännas så ovanligt. Harrys armar skulle inte var om mig, jag ville egentligen ha honom nära, men inte efter vad som hade hänt ikväll. Jag ville aldrig se honom mer.
_________________________________________________________________________________________________________________
Här har ni delen!! Förlåt att den kommer ganska sent och är inte världshistoriens längsta del.
/Angelica & Johanna