Sveriges första novellblogg om One Direction

Julias perspektiv

Han skulle förmodligen skämmas lite och säga ”Jo, men jag var full. Det är dig jag gillar.” Nej, han skulle inte få det så lätt denna gången. Skulle han ha tillbaka mig, då skulle han bevisa att det verkligen var mig han gillade. Fast det skulle bli svårt för mig. Alla känslor var kvar, fast med lite hat och med bilder i huvudet på det jag sett igår. Hade han kommit in med frukost på sängen eller satt sig ner och sjungit för mig, då hade jag fallit direkt.
_________________________________________________________________________________________________________________
Jag tittade mot klockan och insåg att den inte var så mycket, bara 8.03. Det hade varit skönt att sova lite till, men inte bredvid honom. Jag ville inte sova bredvid någon som hånglar runt med massa tjejer när han har flickvän.
Försiktigt reste jag mig upp från sängen och tog tag i en kudde. När jag gick mot dörren gick jag förbi en filt som låg på fåtöljen. Jag drog den med mig och gick mot soffan i vardagsrummet.

När jag föll ner i soffan drog jag en djup suck. Varför skulle allt vara så komplicerat? Varför hade han gjort så mot mig? Hur kunde han ens göra det?
Jag rättade till kudden och la mig sedan ner och drog filten över mig. Tankarna flög runt i min hjärna men det dröjde inte länge förrän sömnen tog över och mina ögonlock stängdes.

Jag kände något mot mina läppar, det var något mjukt, varmt och något som smakade alkohol. Jag ryckte snabbt upp ögonen och drog bort mitt huvud från Harry som hade kysst mig.
-God morgon älskling, varför ligger du här? Sa han och jag tittade på honom med en förvånad blick.
-Det borde du fatta själv, och kalla mig inte älskling, sa jag arg och reste mig upp från soffan. Mina steg riktades mot badrummet och när jag kom in där stängde jag snabbt dörren och låste om mig. Med ryggen lutandes mot dörren kasade jag sakta ner så jag till slut satt på rumpan med knäna intill hakan. Tårarna kom igen och jag kunde inte hindra dem från att rinna. Fattade han inte att jag inte accepterade att han går runt och kysser andra tjejer och sen kysser han mig och låstas som ingenting? Eller visste han inte om vad han hade gjort?

Plötsligt hörde jag hur någon bankade på dörren, jag öppnade mina ögon och tittade mot klockan som fanns inne i badrummet. Oj, hade jag suttit här i en halvtimme redan? Det bankade igen och jag hörde en förtvivlad röst som sa mitt namn, det var Harry som kallade på mig med sin låga röst.
-Vad? Sa jag irriterat och stirrade rakt in i väggen som var framför mig.
-Snälla kom ut, vad är det som har hänt? Frågade Harry och jag förstod mig inte på honom nu. Han låtsades som ingenting, det var nog det allra värsta. Jag reste mig upp och ryckte upp dörren. Jag gick rakt förbi honom utan att säga ett ljud, jag tittade inte ens mot hans håll.
Precis när jag hade gått förbi honom tog han ett grepp om min handled, jag snyftade till och försökte rycka mig loss från honom. Men det gick inte. Han drog in mig i en kram och jag stretade emot, men det hjälpte inte. Han kramade om mig hårdare och jag fortsatte att kämpa för att ta mig därifrån.
-Vad har hänt gumman? Frågade han lugnt. Hans röst gjorde mig varm inombords och fjärilarna i magen började flyga, men jag kunde inte. Jag kunde inte kalla honom för min längre. Inte efter vad han har gjort mot mig.
-Släpp mig, så kan jag förklara, sa jag snabbt. Han tittade på mig med en orolig och underlig blick, men släppte mig ganska snabbt efter jag hade bett honom.
Så fort han hade släppt greppet om mig passade jag på att springa därifrån, från honom som jag egentligen inte ville se igen. Han som jag aldrig ville ha något att göra med igen, även om jag innerst inne älskade honom så ville jag aldrig mer höra av honom.
Jag sprang snabbt ut genom dörren och plötsligt stod jag i korridoren. Var skulle jag ta vägen nu? Jag måste ju skynda mig här ifrån ifall jag inte vill ha Harry efter mig. Jag sjönk än en gång in i mina tankar men kom snabbt på mig med att börja springa igen. Jag sprang längs korridoren och kom på att jag kanske kunde få komma in till Johanna och Niall.

Jag knackade ivrigt på dörren till Nialls lägenhet. Efter två knackningar hade ingen öppnat. Av ren panik var jag tvungen att komma in där, så jag knackade hårdare och flera gånger. Jag tittade mig runt omkring och ingen Harry syntes, jag hade inte ens hört att han hade öppnat dörren. Vem vet, han jagade kanske inte mig?
Efter många knackningar så öppnade Niall dörren. Hans hår stod åt alla håll, han hade endast kalsonger på sig och såg riktigt trött ut.
-Väckte jag dig? Frågade jag samtidigt som jag gick in genom dörren. Han nickade och jag fick fram ett leende bland alla tårarna som hade runnit nerför mina kinder.
_________________________________________________________________________________________________________________
Del 73!
Jättemånga klagar på vår uppdatering, men snälla ni, vi gör så gott vi kan. Och vi kan säga er, det blir inte tusen gånger bättre av att man skriver "ni har dålig uppdatering". Alltså, om vi inte uppdaterar på en dag så är vår uppdatering sämst osv. Vi båda har skola, läxor, prov... ja, precis som ni. Men, till alla söta, fina kommentarer, TACK! Vi uppskattar allt ni skriver :) 
/Angelica & Johanna