Sveriges första novellblogg om One Direction

Julias perspektiv

Efter många knackningar så öppnade Niall dörren. Hans hår stod åt alla håll, han hade endast kalsonger på sig och såg riktigt trött ut.
-Väckte jag dig? Frågade jag samtidigt som jag gick in genom dörren. Han nickade och jag fick fram ett leende bland alla tårarna som hade runnit nerför mina kinder.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Gå in och sätt dig i soffan så kommer jag om en liten stund. Jag nickade och gjorde som Niall sa.
-Men vänta lite, sa han och jag stannade upp. Han kom gåendes mot mig och kramade om mig mjukt. Det fick mig att känna lite trygghet och jag trängde fram ett litet leende.
-Jag finns här för dig, viskade han i mitt öra.
Han släppte greppet om mig och jag gick in mot soffan i vardagsrummet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag satt bara där och tittade mig omkring och än en gång kom tankarna på Harry. Hur kunde han bara göra så? Och det kunde ju knappast bli värre.

Nialls perspektiv

Precis när jag hade öppnat dörren såg Julia helt panikslagen ut, som om hon inte visste var hon skulle ta vägen. Hennes ögon var rödgråtna och hon såg helt förstörd ut. Jag kunde inte riktigt förstå att Harry skulle kunna göra så mot Julia, som jag vet att han älskar. Jag kunde inte förstå att han ens skulle kunna göra såhär mot någon annan.

När hon hade gått in i vardagsrummet som jag bad henne att göra, så gick jag in till Johanna för att väcka henne. Vi var tvungna att hjälpa Julia på något sätt, men hur visste jag inte.
-Johanna, Julia är här och hon ser helt förstörd ut, sa jag samtidigt som jag smekte henne på axeln. Ingen reaktion kom från henne. Konstigt, hon brukar ju alltid vara lättväckt. Jag böjde mig ner och kysste hennes mjuka läppar försiktigt. Hon besvarade kyssen och ett leende smög sig fram på hennes läppar.
-Men kom nu, vi måste verkligen hjälpa henne, sa jag när vi hade avslutat kyssen. Jag tyckte så synd om Julia och ville bara hjälpa henne så mycket som möjligt. Jag klarade inte av att se en så nära vän vara så ledsen. Det gick bara inte, hon fick inte vara ledsen och särskilt inte när det är en av mina andra bästa vänner som har orsakat hennes tårar.
Johanna reste sig upp och gick ut mot vardagsrummet där Johanna satt. Jag fortsatte ut mot köket för jag tänkte fixa lite varm choklad även om det var mitt i sommaren, så kunde de kanske få Julia på lite bättre humör.

Julias perspektiv

Både Niall och Johanna kom gående mot soffan, men Niall vek av mot köket och Johanna satte bredvid mig i soffan. Hon tog datorn som låg på soffbordet och satte sig till rätta med datorn i knäet.

-Julia, sa Harry något till dig?
-Mm. Han kom inte hem igår innan jag somnade, och jag somnade i hans säng.
Jag tog en paus och svalde. Ingen skulle någonsin förstå hur ont detta gjorde. Jag älskade Harry, på riktigt.
-Sen... i morse när jag vaknade... så låg han bredvid mig. Som om inget hade hänt. Så jag gick därifrån och la mig i soffan och sedan väckte han mig och frågade varför jag låg där. Han sa något i stil med ”Godmorgon gumman” . Han fattar inte ens själv vad han gjort. Han är fan dum. Han stod och grovhånglade med en annan tjej, mitt framför näsan på mig och sen tror han att allt är som vanligt?
Den sista meningen skrek jag nästan ut. Jag kände hur jag höll på att koka över inombords och jag hade lika bra kunnat slå ner något, men jag hejdade mig.
-Men, va? Så kan han inte göra?
Jag skakade på huvudet och suckade.
-Nej, men han är fan dum.
Jag kände mig dum jag med, som sa sådär, men jag var så arg, ledsen, besviken och sårad. Allt på samma gång.
Niall satte sig i soffan och ställde tre muggar med varm choklad på bordet.
-Varsågoda, sa han tyst och jag kollade mot honom. Jag log ett vänligt leende och tog ett djupt andetag. Även om jag egentligen var riktigt sur, så kunde jag inte ta ut min ilska på Niall och Johanna. Det var Harry jag var sur på. Det var han som fått mig att gråta. Det var hans fel att jag satt här och inte låg intill honom och sov. Jag log för mig själv när jag tänkte på vilka underbara och snälla vänner jag hade.

Fem minuter senare satt jag, Johanna och Niall ihop tryckta i soffan. Vi alla stirrade på datorn skärmen och ilskan inom mig som lagt sig lite blev bara större och större. Jag ville skrika, men kunde inte. När jag inte trodde det kunde bli värre, så visade det sig att det kunde det. Detta var det sista jag trodde om Harry. Här satt jag. Inte ensam, men ändå så kändes det så. Jag var så arg och jag kunde verkligen inte hålla ilskan inom mig. Jag lutade mig bakåt i soffan, tog tag i en kudde och tryckte ner huvudet i den. Jag skrek och kände hur mina tårar rann. Och tanken av att Harry betett sig som ingenting fick mig att må ännu sämre.
_________________________________________________________________________________________________________________
Vi vet om att vi haft dålig uppdatering, men hur ofta får ni en del klockan tre en FREDAG? Ska försöka skriva minst en till del idag, hoppas ni förlåter oss då! 
/Angelica & Johanna