Sveriges första novellblogg om One Direction

Harrys perspektiv

-Tror du inte jag har känslor? Tror du inte du sårar mig när du gör såhär? Jag trodde verkligen inte såhär om dig, skrek hon.
-Harry, jag är grymt besviken på dig, fortsatte hon. Denna gången i en lägre ton, men jag kunde höra gråten i rösten.
-Och att du kommer hem här och spelar som om ingenting har hänt. Fyfan. Fyfan för dig Harry, skrek hon.

_________________________________________________________________________________________________________________
Louis perspektiv

Vi gick hand i hand runt i affären och visste inte riktigt vad vi skulle ha. Eller vi visste att vi skulle ha mat till kvällen, men inte riktigt vad. Tankarna på Harry och Julia kom upp i min hjärna igen. Jag ville att det skulle vara bra mellan dem, jag visste ju att de gjorde varandra lyckliga och jag klarade inte av att se de såhär. Även om det Harry hade gjort var riktigt fel så ville jag på något sätt hjälpa dem.
-Amanda, sa jag och jag märkte hur hon ryckte till lite.
-Ja, vad är det? Undrade hon och tittade upp mot mig med sina blåa ögon.
-Vad tycker du om...
-Om vad?
-Det... Harry gjorde..
-Det var väl.. dumt.
Hon tog en paus och jag väntade på att hon skulle fortsätta. Hon brukade alltid ha egna tankar och funderingar om saker som hänt, så varför skulle hon inte ha det nu?
-Han var visserligen full och jag tror nog att han ångrar det, men den ursäkten funkar inte. Han har verkligen sårat Julia, sa hon tyst och jag nickade mot henne. Jag gillade verkligen att jag och Amanda tyckte så lika om saker. Vi kom så lätt överens och vi kunde lätt dela våra tankar med varandra.
-Jag vet inte varför han gjorde så. Han har aldrig gjort så förut. Han älskar verkligen Julia, det vet jag...
-Louis, det låter som du ska ta ansvar för honom. Det ska du inte. Det enda vi kan göra är att snacka med dom och kanske lyckas få dom att bli vänner...
Amanda hade nog rätt. Jag försökte på något sätt ta ansvar för honom. Som om han var min lillebror. Men, han var ju nästan det. Han var ju typ min bror, men inget sa att jag skulle ta ansvar för honom. Det var som om jag på något sätt skämdes för det han gjort. Jag visste ju också att all media skulle skriva om detta.
-Jag vet... men. Jag fattar inte varför han gjorde så.
Jag kände hur min mobil vibrerade i fickan. Jag tog snabbt upp den och såg att det var ett sms från Harry. ”Var är ni? Jag skulle behöva snacka med dig... om du vill.. och har tid.”
Jag suckade och jag kunde nästan se Harry framför mig. Hur han satt där hemma själv och nästintill grät för att han ångrade det han gjort. ”Vi är och handlar. Harry, jag har alltid tid, det vet du. Vi ses senare!”. Även om jag var lite sur på honom för det han gjort mot Julia, så skulle jag inte agera som en dålig vän. Behövde han snacka, då skulle jag finnas där för honom.
-Harry smsade. Han ville snacka... ska vi handla lite fort så vi kommer hem? Amanda nickade mot mig och jag log.

Exakt 26 minuter senare gick vi ut ur affären men två fulla kassar. Läsk, hamburgare, bröd, godis och allt som behövdes för en grillkväll hemma. Vi hade snackat lite allmänt om vad som hänt, men också om annat för att kunna tänka på något mer än det dåliga. När vi gick hemåt igen kom jag och tänka på att tjejerna snart skulle åka hem. De skulle åka hem på måndag, och det var lördag idag. Det kändes verkligen inte kul.
-Jag vill inte att ni ska åka hem... sa jag tyst och Amanda kollade mot mig och log. Hennes hand kramade om min och jag log mot henne också.
-Jag vill inte åka hem. Men, vi kommer träffas igen, ellerhur? Och även om det är långt mellan oss, så finns vi där.
Hennes ord gjorde mig lugn. Hon hade rätt. Det var långt, men ändå inte. Det var bara ett telefonsamtal bort.

Harrys perspektiv

Vid halv sju satt vi alla samlade på uteplatsen som tillhörde lägenheterna där vi bodde. Stämningen var ganska spänd, fast Niall och Amanda verkade vara på riktigt bra humör. Tidigare under dagen hade jag snackat med Louis. Med bara honom. Jag litade verkligen på honom och det hade känts bra att snacka med honom. Även om han inte sa så mycket. Bara genom att lyssna så fick han mig att må bättre. Han kunde ju inte säg vad Julia tyckte och tänkte, men han kunde säga vad han tyckte. Louis var verkligen som en storebror, även om jag var några centimeter längre.

-Varsågoda och börja ät! Utbrast Liam och alla högg in på hamburgarna som Liam och Zayn grillat. På ett bord bredvid stod bröd, grönsaker och alla tillbehör man kunde tänka sig.

Vi alla satt samlade runt bordet och det var maten som gjorde att vi va tysta. Jag kände att jag vill bryta den ganska pinsamma tystnaden som uppstått.
-Jag vet att jag gjorde fel, och jag vet att... du hatar mig Julia.
Jag kollade mot henne och våra blickar möttes. Hon rörde inte en min.
-Men jag vill att ni ska veta att jag ångrar allt. Och Julia, jag älskar dig. Mer än något annat.
_________________________________________________________________________________________________________________
Tror ni Julia kommer förlåta honom? 
Förlåt för det bara kom en del idag, men Johanna fyller faktiskt år, så vi får önska henne grattis :) 
/Angelica & Johanna