Sveriges första novellblogg om One Direction

Harrys perspektiv

Vi alla satt samlade runt bordet och det var maten som gjorde att vi va tysta. Jag kände att jag vill bryta den ganska pinsamma tystnaden som uppstått.
-Jag vet att jag gjorde fel, och jag vet att... du hatar mig Julia.
Jag kollade mot henne och våra blickar möttes. Hon rörde inte en min.
-Men jag vill att ni ska veta att jag ångrar allt. Och Julia, jag älskar dig. Mer än något annat.

_________________________________________________________________________________________________________________
Allas blickar var riktade mot mig och jag kände hur nära jag var att släppa en tår. Jag ville inte gråta, men jag kunde inte hjälpa det. Jag lät en tår rinna ner för kinden. Det var inte för att de andra skulle tycka synd om mig. Det var för att jag behövde det. Det gjorde ont inom mig och jag ville slå mig själv för att jag varit så dum. Jag var beredd att göra allt för att få tillbaka Julia. Jag visste att det inte skulle bli lätt, men jag tänkte verkligen inte ge upp. Det enda som fick mig att backa lite var att dom skulle åka hem om två dagar. Jag skulle aldrig hinna berätta det jag ville för henne. 

Julias perspektiv

Där satt Harry och sa, rakt ut, att han älskade mig. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte låtsas som om jag inte hörde, för det gjorde jag. Jag kunde inte låtsas som om jag inte brydde mig, för det gjorde jag. Jag kunde inte låtsas som om jag inte gillade han, för det gjorde jag. Vad skulle jag svara? Jag älskade ju honom också. Eller? Älskade kanske var att ta i? Men gillade. Gillade var det. Jag gillade honom. Mycket. Jag ville inte att det skulle ta slut, men han hade sårat mig rejält. Och jag kunde inte direkt sluta tänka på det. Det var en pinsamt tystnad som uppstod och det kändes lite som om det var min tur att säga något, men vad? 
-Harry, vi alla förstår nog att du ångrar det. Men det du gjorde... så gör man faktiskt inte...
Tack gode gud att Liam hade vågat säg något. Jag kollade mot honom och gav han en tack-blick och han log lite svagt. 
-Jag vet. Jag vet. Allt blev bara fel... sa han tyst. Jag ville ju egentligen snacka om det, men jag föredrog nog att snacka om det med bara Harry. Jag tog ett djupt andetag och kollade mot Harry.
-Harry... kan inte vi typ... snacka om detta sen? Själva? Harry nickade mot mig och jag log lite mot honom. 
-Bra, sa jag och sedan fortsatte jag äta, vilket de andra också gjorde.

-Är det på måndag ni åker hem? Frågade Niall lite ledsamt och vi tjejer nickade. 
-Japp. 
-Men, vi har en överraskning till er! Utbrast Louis. Stämningen som precis varit lite tyst och tråkigt övergick snabbt till tre glada miner och även om jag innerst inne var ledsen så kunde jag inte låta bli att le lite. En överraskning? Till oss? Det lät faktiskt... bra. Jag gillade ju överraskningar, men samtidigt inte. Jag ville ju veta nu.
-Berätta NU! Utbrast Amanda, som förmodligen var lika förväntansfull som jag. 
-Ja, berätta! Fortsatte jag och Johanna nickade instämmande. 
-Berätta!
-Nej, ni får veta senare, sa Louis och flinade lite åt oss alla tre.
-Looooouis, sa, eller nästan skrek, Amanda och han bara skrattade åt henne. 

Vi dukade av bordet, fast killarna bad mig och Harry att gå iväg och snacka, förmodligen för att de tyckte att vi behövde det. Vi gick in på Harrys rum, där vi båda satte oss på sängen. 

-Julia. Jag vet att jag gjort fel. Och jag vet att du aldrig kommer förlåta mig. Jag vet att inget kommer bli som innan, men jag vill att du ska veta hur mycket du betyder för mig. Och hur mycket jag älskar dig. Allt blev så himla... fel. Jag skäms, men jag kan inte göra något åt saken nu. Jag var full, men jag vet att det inte är någon bra anledning. Förlåt. 
Harry tittade ner i golvet och solen som sken in genom fönstret lös upp hans huvud. Man kunde se han profil tydligt och jag dog lite inombords. Att han skulle vara så perfekt. Så himla söt och snygg. Allt på samma gång. 
-Harry. Jag gillar fortfarande dig, men det du gjorde sårade mig verkligen. Jag trodde inte så om dig och... jag vet inte. Det känns som allt vi hade bara... försvann.
Jag såg hur Harry tog ett djupt andetag och en tår rann ner för hans kind. Han suckade för sig själv och jag kände hur jag bara ville torka bort hans tår och krama om honom. Och säga att jag älskade honom. Säga hur mycket han betydde för mig. Men jag kunde bara inte. Det var som om det fanns en vägg mellan oss, som hindrade mig. 
-Julia, jag har en sak jag måste säga. 
Jag kollade mot Harry. Han svalde hårt och det kändes som om det var något väldigt viktigt han ville säga. 
-Berätta då, sa jag uppmanande och han lyfte sitt huvud och kollade mot mig.
-Lova att lyssna.
Jag nickade mot honom och han tog ännu ett djupt andetag. 
-Du kommer säkert inte tro mig, och du kommer säkert skratta åt mig. Men bara ge mig en chans. Det är det sista jag ber om. 
-Jag kommer lyssna Harry. Jag lovar.
Harry trängde fram ett svagt leende, som ett tack. Jag nickade mot honom och vi båda satte oss till rätta i sängen, lutad mot väggen.
-Jag träffade den där tjejen på festen ju... och... 
Han stannade upp och jag kollade mot honom. Han tittade ner i sängöverkastet och ännu en tår föll från hans öga. 
-Harry, berätta. Jag lovar att lyssna. 
Jag la min hand på hans axel, som ett litet stöd. Han svalde hårt igen och torkade bort nästa tår som rann ner för kinden.
_________________________________________________________________________________________________________________
Vad tror ni att Harry har att säga? Och vad tror ni det är för överraskning?...
Vi fick nästan besöksrekord igår, tack fina läsare :)
Och på senaste tiden har ni varit GRYMMA på att kommentera! Keep on!
/Angelica & Johanna