Sveriges första novellblogg om One Direction

Julias perspektiv

-Jag träffade den där tjejen på festen ju... och... 
Han stannade upp och jag kollade mot honom. Han tittade ner i sängöverkastet och ännu en tår föll från hans öga. 
-Harry, berätta. Jag lovar att lyssna.
Jag la min hand på hans axel, som ett litet stöd. Han svalde hårt igen och torkade bort nästa tår som rann ner för kinden.
_________________________________________________________________________________________________________________

-Jag gjorde det för att skydda dig, sa han tveksamt och bet sig lite i läppen. Han tittade upp mot mig och jag förstod inte riktigt vad han menade.
-Vad menar du? Frågade jag förvirrat och jag såg på Harry att han tyckte detta var jobbigt.
-Tjejen, som jag hånglade med, sa han och tårarna föll ner från hans ögon, längs kinderna.
-Hon hotade med att skada dig rejält om jag inte gjorde det med henne och jag ville inte att du skulle bli skadad. Jag gjorde det för ditt bästa, sa han med en lite skakig röst. Menade han allvar med att han gjorde det för att inte skada mig? För att skydda mig från den tjejen? Det var ju snällt, men han hade sårat mig riktigt mycket.
-Men Harry, det är värre att bli sårad. För mig är det så, det är som att bli skadad i hjärtat. Jag hade hellre blivit skadad än sårad, sa jag och Harrys ansiktsuttryck förändrades. Han såg lite chockad, förvirrad och besviken ut på samma gång.
-Hur tror du inte jag känner mig? Jag känner mig som ett äckel, att kyssa den tjejen var det vidrigaste jag någonsin gjort. Jag ville bara dra mig därifrån, men jag höll mig kvar för att inte förlora dig.
-Men du har ju förlorat mig nu, du har sårat mig djupt och jag vet inte vad jag ska göra, sa jag med gråten i halsen.
-Hade jag inte gjort det så hade jag kanske förlorat dig ännu mer. Förlorat dig så jag aldrig mer skulle kunna se dig, sa han och tårarna rann nerför hans kinder.
-Men om jag går nu, så får du kanske aldrig mer se mig igen, sa jag och började resa mig upp från sängen. Jag kunde bara inte lyssna på hans bortförklaringar.
-Julia, snälla, sa han och tog ett grepp om min handled. Jag vände mig mot honom och han såg nästintill förstörd ut.
-Jag gjorde det för din säkerhet. Hade jag inte gjort det så hade du kanske inte varit vid liv nu, klämde han fram mellan sina tårar.
-Så du menar att hon hade kanske tänkt att döda mig om du inte gjorde det? Frågade jag tveksamt och Harry nickade försiktigt. Han släppte greppet om min handled och jag satte mig ner i sängen igen.
-Men varför följde du med henne hem sen då? Frågade jag irriterat.
-Hon tvingade mig. Det var när jag sa att jag inte ville följa med som hon sa att hon skulle… sa han och hans röst bröts på grund av hans tårar. Jag klarade egentligen inte av att se honom såhär, se honom så pass ledsen som han var just nu. Helst av allt ville jag bara krama om honom, men jag ville först få reda på exakt vad som hänt.
-Döda mig? Frågade jag, för jag antog att det var det han skulle säga. Han nickade och gav mig en tacksam blick för att jag hjälpte honom att få fram orden.
-När vi kom in, så det första hon gjorde var att trycka upp mig mot väggen och kyssa mig hårt. Hon tafsade överallt på mig och försökte ta av mina kläder, sa han och mina tårar rann. Jag satte mig ner i sängen och tog tag i Harrys hand för att trösta honom lite. Jag smekte hans lena hand med min tumme och han log ner mot våra händer.
-Jag knuffade bort henne, för jag ville inte. Jag klarade inte mer, jag ville bara därifrån. Men jag visste inte var jag var. Så jag sprang ut, lång ifrån där hon bodde och jag hade ingen aning om var jag hade hamnat. När jag sprang så ville jag bara hem till dig, få krama om dig. Jag ville vakna upp från det som jag trodde var en mardröm, men det var ingen mardröm, det var verklighet, sa han och jag pressade inte fram några av hans ord. Jag väntade tålmodigt på att han skulle säga ord för ord.
-Men varför låtsades du som inget hade hänt sen? Frågade jag, för det ville jag verkligen veta.
-För jag ville inte att du skulle få reda på det, jag ville hålla det hemligt för att du skulle må bra. Men jag märkte direkt på dig att du visste vad som hade hänt. Men jag var för feg att berätta sanningen, sa han och hans tårar fortsatte att rinna. Han kramade om min hand hårdare och tog sin andra hand om min. Så han höll min hand med båda sina händer. Han lyfte upp min hand och pussade den försiktigt. Han tittade in i mina ögon med en osäker blick.
-Förlåt mig, jag älskar dig, sa han med en tår som föll nerför han kind.
_________________________________________________________________________________________________________________
Ojoj... talar Harry sanning?...
Inte världens längsta del, men kanske att det kommer en till del lite senare ikväll, eftersom ni är så himla duktiga på att kommentera! :)
/Angelica & Johanna