Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

-Ja. Vi tänkte att vi möter upp dom så kanske ni kan fixa med maten? Ni älskar att laga mat, ellerhur?
-Det låter bra tycker jag, sa Julia medan jag tvekade lite.
-Tänk så gillar dom inte maten? Sa jag och Julia skrattade.
-Ge dig. Tänk om dom älskar det?

_________________________________________________________________________________________________________________
Julias perspektiv

När klockan var fem i elva gav sig killarna iväg. Jag, Amanda och Johanna var i full gång att laga mat och vi alla var nog lika nervösa. Vi hade bestämt oss för att bjuda på lite svensk mat – köttbullar, potatis och sås. Amanda tyckte vi var dumma som valde något så pass svenskt, som dom kanske inte skulle gilla men jag och Johanna försökte övertala henne om att dom skulle älska det.
-Är ni inte nervösa? Frågade Amanda samtidigt som hon stod vid spisen och stekte köttbullar.
-Nja.. lite, sa Johanna och jag flinade åt dom.
-Jag är inte alls nervös... du överdriver Amanda.
-Jo, jag gör nog det...

En timme senare var allt klart. Maten stod på spisen för att hålla värmen och vi hade dukat nere på uteplatsen där vi suttit igår också. Dock hade vi denna gång fått duka ett riktigt långbord. Det var vi tre, plus killarna. Killarnas föräldrar plus Louis fyra systrar och Nialls bror. Sammanlagt 23 stycken. Vi hade gjort mycket mat och vi hoppades att det skulle räcka.
Det knackade på dörren och vi alla stelnade till. Några sekunder senare kom nog killarna på att de faktiskt bodde här, så de öppnade dörren själv. Vi ställde oss så man såg oss när man kom in genom dörren. In kom allas föräldrar och jag kände igen de alla mycket väl. Var man ett fan så var man. Jag log lite svagt mot Harry och han log tillbaka.

Amandas perspektiv

Det kändes som det kom hur mycket folk som helst, men jag kände ju igen alla. Där stod Maura, Nialls mamma. Och hans bror, Greg. Hans pappa Bobby kom in sist genom dörren. Anne och Jay kände jag lätt igen eftersom jag sett många bilder av dem. Liam och Zayns föräldrar var svårast att känna igen. Särskillt Zayns då jag inte sett så jättemånga bilder på just hans föräldrar. Louis ställde sig bredvid mig och det gjorde mig lite mer säker. Fast jag var ändå nervös. Hans mamma gick fram till oss och hon log mot mig.
-Hej, sa hon och utan att jag var beredd kramade hon om mig.
-Hej, sa jag och kramade om henne också.
-Louis har allt pratat om dig. Amanda var det va? Jag nickade och log. Hade han pratat bra om mig?
-Han har sagt vilken fin tjej du är, fortsatte hon, precis som om hon läst mina tankar. Jag log ännu en gång mot henne. Bredvid henne stod två av Louis systrar. De två minsta.
-Hejsan, sa jag och log mot tjejerna.
-Hej, sa de lite blygt. Även om jag faktiskt visste vad de hette, så ville jag fråga.
-Vad heter ni då?
Louis mamma log mot mig och ursäktade sig för att gå på toa. Jag nickade mot henne och satte mig sedan ner på huk för att bli ungefär lika lång som tjejerna.
-Kan ni inte säga vad ni heter? Sa Louis och skrattade lite. Han satte sig ner på huk han också och la sin ena hand på en av tjejernas rygg.
-Daisy.
-Phoebe.
De båda svarade ganska tyst och när det väl svart ställde de sig intill Louis. Tvillingarna var väldig lika och jag dog lite inombords när Louis satt där på huk och var så söt och snäll mot dom. Syskonkärlek var något av det bästa jag visste.
Jag snackade lite med dom, eller mer med dom genom Louis, då tjejerna var lite blyga, men otroligt söta. Jag gick sedan och hälsade på allas föräldrar och det kändes faktiskt bra. Till sist skulle jag säga hej till Lottie och Felicite.
-Hej tjejer, sa jag och de båda log.
-Hej! Utbrast dom.
-Hur är det med er då?
-Bra!
-Vad heter du? Frågade Lottie lite osäkert och jag log.
-Amanda.
-Åh, vilket fint namn, sa hon och jag blev så glad.
Jag snackade ett tag med dom också innan det var dags för oss alla att gå ner till altanen och äta. Vi bad alla gå ut, så att vi kunde komma sist med maten.

Johannas perspektiv

När vi kom ner på altanen med maten vändes alla blickar mot oss. Vi satte ner skålarna på bordet och sedan satte vi oss ner. Jag hamnade mellan Niall och hans pappa. Mitt emot mig satt Liams mamma. Jag bestämde mig för att berätta vad det var för mat vi skulle bjuda på. Nervöst ställde jag mig upp.
-De blir lite svensk mat. Köttbullar med potatis och sås, sa jag och log lite nervöst. Jag kollade runt och mötte Annes leende, vilket fick mig att slappna av. Jag satte mig ner igen, stolt över att jag gjort vad jag gjort. Jag ville inte visa mig blyg, för jag älskade ju och träffa nya människor. Och killarnas föräldrar och syskon verkade hur snälla som helst.
_________________________________________________________________________________________________________________
Inte världens bästa del, men dagens andra. :)
Fick någon extra power pga era snälla kommentarer. Många av er som skriver att vi ska skita i "dumma" kommentarer och ni verkar förstå oss - inte lätt att veta hur man ska skriva för att alla ska bli nöjda.
Vi var iväg ikväll och snackade lite om vad folk kommenterat  och sen när vi kom hem läste vi alla nya kommentarer och allt kändes bättre. Ni vet verkligen hur ni kan göra oss glada! Fortsätt kommentera, ni är bäst!
Sen är det inte alltid lätt att skita i de negativa kommentarerna, man tar liksom åt sig. Men vi får många positiva kommentarer varje dag också, så i slutändan blir det positivt!
/Angelica & Johanna

Update:
Del 86 kommer förmodligen imorgon, 31/5. Ni fick trots allt två delar i tisdags, don't get mad. :)