Sveriges första novellblogg om One Direction

Framför mig hade jag minst 50 tavlor. Alla var målade utav mig. Blommor, porträtt, landskap, djur, motiven var många. ”Bethany” hörde jag mamma säga. Jag vände mig om och såg henne stå i dörröppningen. ”Ja”, sa jag och log. ”Vad ska du göra med alla dina tavlor? Vi får snart bygga ett rum för bara dina tavlor” sa mamma och skrattade lite smått. ”Ja, nästan på”, sa jag och kollade mig runt. Hon hade rätt. Här var många tavlor, både gamla och nya, fula och fina. På dagen låg de flesta i sängen och på natten låg de på skrivbordet. Jag flyttade de fram och tillbaka varje kväll. ”Det är middag, så kom nu!” sa mamma och gick. Jag lade ifrån mig penseln och reste mig från min bekväma stol.

”James, vad tycker du Bethany ska göra med alla sina tavlor?”. Det var fredagskväll och familjen satt samlad runt middagsbordet. Jag, min pappa James, min mamma Jessica och min lillasyster Olivia, som var 14 år. ”Varför inte gå runt här i Doncaster och försöka sälja tavlorna? Inte för att jag tycker de är fula, men du kan tjäna pengar på det, för det finns säkert många som tycker de är fina!” sa pappa och drack lite av sin cola. ”Vilken bra idé James” utbrast mamma och jag kollade på de båda två. Jag? Gå runt och sälja tavlor? ”Ingen kommer vilja köpa. Det är ingen idé.” sa jag, men tänkte ändå på hur kul det skulle vara om någon skulle köpt en tavla av mig. ”Du är alltid så negativ. Tänk igenom det lite!” sa mamma och jag skrattade. Hon hade rätt. Jag sa oftast nej innan jag hann tänka.

Det första jag gjorde när jag vaknade på lördagsmorgonen var att kolla min mobil. Först, vad är klockan? 07.28. Jag gäspade och tryckte upp Twitter. Sedan Facebook och tillslut Instagram. Vanlig morgonrutin.

En kvart senare satt jag på min bekväma skrivbordsstol och skrev mitt namn, på tusen olika sätt, på ett vitt papper. Och en stund senare tog jag fram mina tavlor och skrev mitt namn i det högra hörnet där nere. Nu var tavlorna redo att säljas. Jag skrev en liten lapp till mina föräldrar som jag lade på köksbordet, sedan satte jag på mig mina svarta converse, en varm halsduk och min svarta vinterjacka. Det var trots allt kallt och snart december.

Jag gick från hus till hus. Antingen så öppnade de inte, eller så var det inte intresserade överhuvudtaget. Jag suckade och kollade ner i påsen där jag hade några tavlor. Att jag ens trodde att detta skulle funka. Hur dum var jag egentligen? Jag gick förbi några hus, kollade på höger och vänster sida, men jag hade ingen lust att gå in till fler hus. I ett hus såg jag en kvinna sitta i köket. Skulle jag chansa? Sista försöket. Jag tog ett djupt andetag och försökte intala mig själv att jag inte kan ge upp redan. Jag gick mot dörren. Jag knackade försiktigt och dörrhandtaget trycktes ner.
”Hej, mitt namn är Bethany, jag målar mycket på min fritid och jag vill försöka sälja mina tavlor” började jag och tog en liten paus. Jag höll upp en av de tavlor jag hade med mig. Jag vågade knappt kolla upp på kvinnan som stod där. ”Kanske att ni är intresserade” fortsatte jag och kollade upp, mot min egen vilja. Kvinnan log stort och tog tag i tavlan. ”Herregud vad duktig du är! Du är riktigt talangfull! Hur gammal är du?” sa kvinnan och inom mig blev jag riktigt, riktigt glad. Hon visste nog inte själv hur glad hon precis gjort mig. ”Sjutton år” svarade jag och kvinnan log. ”Har du fler tavlor i påsen?”. Jag nickade. ”Vill du komma in? Jag skulle gärna vilja se fler!” sa kvinnan glatt. Jag log, nickade och tog ett steg in. Jag kollade mig runt lite försiktigt. Det var ett ganska stort hus och det luktade väldigt gott. Jag tog av mig min jacka, halsduk och mina skor. ”Kom med här!” sa kvinnan vänligt och jag följde efter henne, in i köket.

”Jag måste visa mina barn! Det är okej va?” sa hon när hon sett alla tavlor, som nu låg på köksbordet. Jag log och nickade. ”Självklart!” svarade jag och kvinnan, som tydligen hette Johannah, kallade på sina barn. ”Lottie, Fizzy, Phoebe och Daisy, kom!”. Bara några sekunder senare kom två söta tjejer ut i köket. De var väldigt lika. När de såg mig blev de genast lite blyga, jag log smått åt dem och två andra tjejer kom också in i köket. ”Tjejer, kolla här vilka grymma tavlor!”. Tjejerna lutade sig över bordet och kollade på tavlorna. Jag var rädd för vad det skulle tycka. ”Vad fina tavlor!” utbrast tjejen som såg ut att vara äldst. Jag log mot henne. ”Tack!”. ”Looouis” ropade Johannah och några minuter senare kom en medellång kille in i köket. Han hade brunt hår och blå, gröna ögon. ”Vad är det?” sa han och sedan fick han syn på mig och tavlorna. ”Wow. Vilka fantastiska tavlor! Har du målat dem?” frågade han och kollade mot mig. Jag nickade och log. ”Ja, det har jag, och tack så mycket!”. ”Herregud! Du är grym ju! Säljer du dem? Mamma, vi måste köpa minst en!” Var han seriös? Tyckte han att vi skulle köpa? En tonårskille, som trots allt var snygg, ville köpa en tavla av mig. ”Ja, såklart vi måste! Vilken tycker ni vi ska köpa?”

Långt om länge hade de bestämt sig. Jag plockade ihop mina tavlor och lade ner de i påsen. ”Tack så mycket, det var jättekul att ni ville köpa!”. ”Klart man måste köpa! Förresten, bor du här i Doncaster?” frågade Johannah. ”Ja, vi är ganska så nyinflyttade. Vi har bott här i två veckor ungefär” sa jag samtidigt som jag knäppte min jacka. ”Vart bor ni då?” frågade killen, som tydligen hette Louis. ”Bara en liten bit härifrån” sa jag och killen log. ”Ah, vad trevligt. Tack för att du kom och lycka till med dina tavlor!” sa han. 

Yesssssss we are back!
Vi bara satt och snackade om novellen och kände för att helt plötsligt börja skriva. Även om det gick väldigt snabbt, så har vi tänkt igenom det. Vi kommer uppdatera när vi känner för det och skriva så ofta vi hinner, men vi båda har mycket i skolan och tränar mycket så det blir förmodligen inte uppdatering varje dag. Men, vi behöver er hjälp för att orka och kunna fortsätta. Ni har alltid varit riktigt duktiga på att kommentera, så fortsätt gärna med det. Tips alla som ni känner, som gillar One Direction, att läsa vår nystartade novell. Nu börjar vi om från början, together! 

Vill ni läsa våra privata bloggar, så gör ni det på angelicabengtsson.blogg.se (angelica's) och onething.webblogg.se (johanna's). På twitter heter wi aangelicaxx och JohaannaaM :)