Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt:

Harrys perspektiv

”Du kommer snart få reda på hur hon mår, för både din och Beths mamma är här och jag råkar vara den sköterska som precis har berättat för dem hur ni mår” sa hon med en lugn ton, medan jag började känna mig stressad och rädd. Beths mamma! Hon skulle ju hata mig för all framtid för vad jag har gjort, oavsett om Beth överlevde eller ej.

”Kan du berätta då?” sa jag med en ganska svag röst och lite irriterat. Jag kände mig svag i hela kroppen men jag ville bara springa in till Beth och krama om henne. Höra hennes vanligtvis glada röst. Se hennes lysande ögon och känna hennes lena hand i min. Sjuksköterskan svalde och kollade allvarligt på mig.
”Hon ligger i koma” sa hon och orden gjorde att något i mitt hjärta brast. ”Va!!?” utbrast jag och kände hur tår efter tår rann ner för mina kinder. ”Läget är under kontroll, men ingen kan veta hur det slutar” fortsatte sjuksköterskan och tårarna fortsatte att forsa ner. ”Kan jag få vara själv en stund?” frågade jag med gråten i rösten. Kvinnan nickade och log ett försiktigt leende, vände sig om och traskade ut genom dörren.

”Hon ligger i koma. Läger är under kontroll, men ingen kan veta hur det slutar”. Orden upprepades i mitt huvud och jag skulle aldrig någonsin förlåta mig själv om jag är anledningen till att hon inte klarar detta. Och jag kunde inte göra något. Jag hade kanske dödat personen som betydde allt för mig. Dödat.

Jag uppfattade en lätt knackning på dörren och handtaget trycktes ner. Jag kände mig lite yr och såg lite suddigt, men jag kunde urskilja konturerna av mamma och Bethanys mamma. Jag kände en orolig känsla i magen. Jag kände mig hemsk, speciellt mot Bethany och hennes familj. ”Hej älskade du” sa mamma med en ganska låg röst, som om hon var rädd att väcka någon, även om det bara var jag här. ”Hej” svarade jag och mamma lutade sig över mig för att ge mig en kram. ”Hur känner du dig?” frågade hon, fortfarande med en svag röst, och satte sig på sängkanten. Behtanys mamma stod upp och bemötte min blick med ett litet leende. ”Hej Harry” sa hon och jag trängde fram ett leende och en blick som jag ville säga förlåt med. ”Lite yr, och jag ser helt suddigt” sa jag och mamma lade sin hand på mitt lår. ”Vill du ha lite vatten?”. Jag nickade och Bethanys mamma, Jessica, hämtade det till mig. 

Louis perspektiv

Jag satt hemma i mitt rum i Doncaster. Klockan var mycket och det enda jag kunde tänka på var att Beth var hemma hos Harry och inte här med mig. Jag klickade upp internet och min startsida var en nyhetssida. ”Världskända Harry Styles inlagd på sjukhus” var den översta rubriken och jag satte hjärtat i halsgropen. Fem sekunder senare ringde min mobil och skärmen lös upp med Liams namn. ”Hejsan” sa jag, fullt övertygande om att han ringde för att berätta om vad jag just läs. ”Har du hört vad som hänt?” frågade han orolig. ”Ja. Harry” sa jag och Liam fick ut sig ett svag ”ja”. ”Vi måste dit. Jag ringer hans mamma. Ring de andra så kör vi sen” sa jag och innan Liam ens hann svara så hade jag stängt av samtalet. Jag bläddrade genom min kontakter och kände mig stressad. Och, så kom Beth upp i min tankar igen. Hade hon också kommit till sjukhus eller vad hade hänt egentligen? Jag hittade ”Anne” bland kontakterna och tryckte hastigt på ”Call”. Signalerna pep långsamt med ett ovanligt långt mellanrum. Det knäppte till och jag andades ut. ”Hej” sa hon och jag kunde höra på henne att hon var rädd och ledsen. ”Hej Anne, hur är det!? Jag läste om vad som hänt! Herregud! Vart är ni? Hur är det med Harry? Är Beth också där? Vi kommer så fort vi kan” fick jag ur mig samtidigt som jag plockade ihop saker jag skulle ha med mig. ”Förlåt att jag inte ringt, men allt har gått så snabbt. Vi är på Leighton Hospital, i Crewe. Harry är okej och Beth är också inlagd. Hon ligger i koma”. Orden jag fick höra hur andra änden av telefonen gav mig en chock. Koma? Jag ville bara låta detta vara en hemsk dröm. ”Vi kommer så fort vi kan” sa jag och slängde på luren.

Harrys perspektiv

Jag var hela tiden övervakad av sjuksköterskor som stup i kvarten kom in och fråga hur jag mådde och mitt svar de senaste gångerna hade varit ”jag mår bra, jag är bara orolig för Beth”. Ett ganska hårt knackande nådde min öron och denna gången hade jag lite ork till att välkomna personen utanför in. Jag möttes av fyra välkända ansikte. ”Harry!” sa Liam omsorgsfullt och de alla omringade min sjukhussäng. ”Vad hände?” frågade Zayn oroligt och jag gjorde ett försök till att resa på överkroppen lite, så jag inte låg ner som en kal pinne på marken. ”Vi skulle köra och bowla. Vägen var hal och hjulen på bilen tappade fästet och vi åkte över vägkanten och.. ja, jag vet inte mer” sa jag och det skrämde mig att jag inte kom ihåg så mycket mer därifrån. ”Shit!” fick Niall ur sig och resten av killarna instämde. ”Och, hur är det med Beth?” frågade Liam. ”Hon är i koma” sa jag snabbt. ”Läget är under kontroll, men ingen vet hur det slutar” citerade jag och killarna såg alla väldigt oroliga ut.

Jag hade nog somnat en kort stund därefter, för när jag vaknade upp på morgonen var det tyst och tomt i rummet och det enda jag hörde var pipande ljud från resten av sjukhuset. Utanför sken solen samtidigt som det föll snöflingor ner mot marken. Jag låg och stirrade upp i taket. Utanför gick sjuksköterskorna fram och tillbaka och slängde blickar in i rummen. En sjuksköterska såg att mina ögonlock var öppna och hon traskade försiktigt in. ”Godmorgon! Hur känner du dig?” frågade hon med en snäll ton. ”Jag känner mig bättre. Det var skönt att få sova lite”. Sköterskan nickade och log. ”Får jag lov att använda min mobil här inne?” frågade jag och hon nickade ännu en gång. ”Ja, visst, så länge du inte har något ljud på och, inte för länge per gång. Du fick en hjärnskakning och du får inte anstränga hjärnan för mycket”. Jag nickade tacksamt. ”Är du sugen på lite frukost? Orkar du följa med ner och äta, eller du vill att jag hämtar hit det? Om du vill följa med ner så hämtar jag en rullstol till dig” fortsatte hon och jag slängde en blick på klockan. Fem över halv tio. ”Jag kan försöka följa med. När jag ätit, kan jag få hälsa på Beth då?”. Jag ville bara få se henne och prata lite med henne. ”Ja, jag ska köra dig dit” svarade hon snällt och jag log.

Till frukost lyckades jag få i mig nästan en hel macka och ett glas apelsinjuice. Det var inte mycket, men bättre än inget och personalen tyckte det var bra. Hannah, som sköterskan hette som lovat att ta mig till Bethanys rum, kom och hämtade mig efter tjugo minuter. Vi tog hissen upp till tredje våningen och hon lät mig själv rulla in i rummet och få lite egentid med Beth. Jag hade inte den rätta tekniken för att ta mig fram snabbt med en rullstol, men jag kom framåt och tillslut nådde jag hennes vita säng. Där låg hon. Lika fin som alltid, men med några slangar i huvudet. Det gjorde ont inom mig att se henne såhär. Jag sträckte ut min arm och min hand nådde hennes. Jag lade min hand försiktigt över henne och tog ett djupt andetag.
”Beth, lova mig att vakna igen. Lova mig att komma tillbaka. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag utsatt dig för. Du förtjänar inte detta och allt är mitt fel, jag vet. Men, gör mig en tjänst, kom tillbaka. Lämna mig inte. Jag behöver dig i mitt liv” jag gjorde en paus och tänkte tillbaka på dagarna i London. Första gången vi träffades. ”Jag vill aldrig någonsin förlora dig. Du betyder så mycket för mig och du är den som förstår mig allra bäst. Jag kommer ihåg när våra blickar möttes för första gången. Ditt vackra hår blåste lätt i vinden och dina ögon lös upp så fint. Du var så vacker, och du är så vacker. Lämna mig inte”