Sveriges första novellblogg om One Direction

Bethanys perspektiv

Detta har hänt:

Tåget fortsatte rulla och jag ville så gärna skriva något till Harry. Skriva att jag gillade honom. Att lördagen varit så bra och roligt. Eller bara fråga så han mådde bra. Men jag gjorde inte det. Jag bara satt där och stirrade på skärmen. Alla ord snurrade i mitt huvud och jag började tveka mer på mig själv och jag var kanske inte tillräckligt bra för honom?

Harrys perspektiv

Det var söndagkväll och jag satt i soffan, hemma i min lägenhet. Jag hörde ljudet från TV:en lite svagt. Det var resultatshowen av X-factor som visades. Jag brydde mig inte så mycket. Jag flög in i min egna tankar.

Om jag aldrig sökt till X-factor, hur skulle då mitt liv sett ut idag? Jag hade aldrig lärt känna Zayn, Louis, Niall och Liam, jag hade aldrig fått fyra nya bästa vänner, jag hade aldrig åkt runt och träffat massa fans, jag hade förmodligen bott kvar i Holmes Chapel. Och, jag hade kanske aldrig träffat Bethany.
Jag började tänka på henne. Hennes fina, bruna hår och grönbruna ögon. Hennes leende som lysta lika starkt som en sol. Hon var så vacker.
Jag tänkte tillbaka på lördagen. När jag träffat henne där utanför Starbucks och kramat om henne. Fått känna hennes kropp röra min. När vi gått omkring på Londons gator och skrattat, snackat och bara tagit in den friska, kalla luften. När vi på kvällen ätit middag tillsammans med hennes familj. Hennes roliga familj. Det kändes lite jobbigt att hon åkt hem och att jag satt kvar här, helt själv. Jag ville bara vara med henne. Men, vad hade jag gjort för att förtjäna en sån fin tjej som henne?
Det gick inte att undvika att jag var känd, men inget handlade om det eller pengar men jag var orolig, för Bethanys skull. Alla hade koll på mig – och mitt privatliv, tyvärr. Jag var orolig att hon inte skulle orka med media och jag var orolig att förlora henne på grund av det. Jag gillade henne verkligen, men jag själv hade haft svårt i början när vi fick så mycket uppmärksamhet och jag visste att det inte skulle bli lätt för Beth. Jag ville inte utsätta henne för något jobbigt, men jag ville kunna kalla henne min.
Jag tog upp min mobil och stirrade på skärmen. Bakgrunden var en bild på mig, Liam och Zayn. Jag skrattade lite och gick sedan in bland mina bilder och letade upp en bild på mig och Beth. Jag log. Jag hade rätt, hon var alltid så fin. Jag valde den bilden som bakgrund och sedan gick jag in på meddelande. Jag ville skriva något, men inte verka desperat efter henne. Även om jag i stort sätt var det.

Dagarna gick och det var redan onsdag. Klockan var lite över sex och jag hade precis landat i soffan framför TV:en med en tallrik mat. Jag åt upp min mat väldigt snabbt då jag var hungrig efter en lång dag. Vi planerade intervjuer, var i studion, skrev lite på nya låtar och jag hade såklart Beth i mina tankar hela tiden, vilket de andra killarna märkte. ”Harry, hallå? Sluta tänka på tjejer nu” hade de alla sagt till mig minst en gång idag. Även om de sa tjejer, så förstod jag att de menade Beth.

Mobilen låg på bordet framför mig. Det var som den skrek åt mig att jag skulle ringa henne, säga att jag saknar henne och att jag gärna vill träffa henne igen, men min hjärna skrek nej. Högt och tydligt. Nej, nej, nej. Jag kollade mig omkring och inbillade mig att det stod nej, med stora bokstäver, runt omkring mig, på alla väggar, i taket och på golvet. Jag skakade på huvudet, blinkade till en extra gång och nickade. Allt såg ut som vanligt. Varför utsatte jag mig själv för detta. Hur svårt kunde det vara att ringa? Eller, varför inte skicka ett sms?

”Hej Beth, hur är det? Det var jättekul att träffa dig, och din familj i lördags! Jag saknar dig, väldigt mycket. Kan vi inte träffas igen snart?”

Jag läste det jag skrivit om och om igen. Suddade ut det, skrev om på nytt, suddade ut det och skrev ett nytt. Det slutade med att det stod exakt samma som jag skrivit från början. Och så klickade jag på ”Skicka”. Jag tog ett djupt andetag, lade tillbaka mobilen på borde och lutade mig tillbaka i soffan.

Bethanys perspektiv

Jag låg ner i min säng och som vanligt var jag alldeles för tankspridd. Jag hade inte snackat med Harry på flera dagar och det kändes inte bra. ”Jag duger inte” sa jag till mig själv och kände att en tår föll ner på kinden. Det var nog så. Jag var bara en vanlig, tråkig och värdelös tjej och varför skulle Harry, av alla miljontals killar som finns, vilja ha just mig? Han var världskänd och kunde få vilken tjej han vill, så varför skulle han vilja ha mig? Jag suckade för mig och tänkte på hur bra jag mått i lördags och hur fin, snäll och rolig han var. Min mobil låg bredvid mig i sängen och jag hörde hur den vibrera. Jag tog mobilen och förväntade mig att det var ett tråkigt sms från mamma eller pappa, men på skärmen stod det Harry. Ett lyckorus spred sig genom hela kroppen, men jag ville inte hoppas på något. Kanske där stod att han inte ville träffas fler gånger? Jag låste upp mobilen och läste vad han skrivit. Ännu en tår rann ner för min kind, men den gången var det mer en glädjetår. Jag läste igenom det några gånger innan jag bestämde mig för att ringa upp honom.
Det gick några sekunder, som kändes som timmar, men sen svarade han. ”Hej Beth” sa han och hans röst gjorde mig glad.

Vi hoppas hoppas hoppas att några av er blir glada nu.. ja, det blev ett litet breeeak men vi har inte haft lust alls att skriva, ingen inspiration och om vi skriver en del, då förväntar ni er mer och vi känner en press hela tiden att uppdatera och det resulterar att vi inte mår bra. Vi har kanske inte en tillräckligt bra anledning att ha varit borta i typ 3 veckor, men om vi skippar det och att vi säger att vi nu ska bli bättre på att uppdatera?
Vi kommer inte uppdatera varje dag och förmodligen inte varannan heller. Vårt mål är nu att vi ska uppdatera en gång i veckan, kan såklart bli mer också, vi får se helt enkelt!

Sen vill vi också tacka er som gått in här, läst & kommenterat bra och snälla saker. Vi har fått massa negativa kommentarer och visst, det kanske vi förtjänar, men ärlig talat så var vi väldigt, väldigt nära på att skriva ett inlägg och säga att vi skulle lägga ner bloggen, men så gick vi in här och såg att det kommit nya, positiva kommentarer och vi kände att vi kan inte bara sluta och de negativa kommentarerna ska inte få trycka ner oss. Neveer. Så, ni som kommenterat positiva saker, det är er förtjänst att vi idag skrivit ihop denna delen och att vi fortsätter med bloggen. NI är underbara människor och glöm aldrig det!

Nuu börjar det bli långt, men en sista sak..
På torsdag beger vi oss mot London, för att dels gå på en One Direction konsert, den 24/2, konserten som är mitt på dagen. Och vi vet att det är många svenskar som ska dit, så ska ni dit, så skulle det vara jätteroligt att veta. Kommentera gärna vilken konsert ni ska på, vart ni ska bo i London osv! :)