Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt:

Kanske där stod att han inte ville träffas fler gånger? Jag låste upp mobilen och läste vad han skrivit. Ännu en tår rann ner för min kind, men den gången var det mer en glädjetår. Jag läste igenom det några gånger innan jag bestämde mig för att ringa upp honom.
Det gick några sekunder, som kändes som timmar, men sen svarade han. ”Hej Beth” sa han och hans röst gjorde mig glad. 

---

Bethanys perspektiv

Lättat pustade jag ut och smilbanden på mig drogs ännu högre upp, men samtidigt kände jag mig på något sätt osäker. ”Hej Harry” svarade jag glatt även om jag ändå insåg väldigt fort att Harry hörde att jag var osäker. ”Hur är det med dig sötnos?” frågade han och jag kunde inte låta bli att le. Det värmde i hela min kropp när han sa så, särskilt i hjärtat. ”Det är både bra och dåligt antar jag” sa jag och ryckte på mina axlar med en högljudd suck. ”Vadå då?” sa Harry med världen gulligaste röst som fick mig att smälta totalt. ”Jag mår bra för att jag pratar med dig nu, för jag saknar dig” svarade jag snabbt och det var verkligen sant. Innan jag hade pratat med honom idag mådde jag rent ut sagt extremt dåligt, jag hade varit inne i mina djupa tankar som vanligt. ”Aww vad gulligt av dig! Men vad är det som inte är bra då?” sa han oroligt. Jag svalde hårt innan jag började prata. ”För du vill antagligen inte vara med mig ändå, för jag duger inte, jag är…” hann jag säga innan Harry avbröt mig. ”Sluta Beth, har du inte läst mitt sms?” sa han och jag kände att han verkligen menade allvar. ”Jo, att du ville träffa mig?” sa jag frågande. ”Exakt!” sa han högt och mina tårar började rinna. ”Men det var kanske bara för du ville säga att det aldrig kunde bli vi” sa jag samtidigt som jag grät och jag hörde hur Harry snyftade till i andra sidan av telefonen. ”Om det är det du vill så!” sa han gråtande och han lät väldigt sur och irriterad. Sekunden senare när jag skulle svara honom, precis när jag började prata, hörde jag att han la på. Tårarna rann och jag vände mig om i sängen med huvudet ner i kudden och skrek rakt ut i kudden för att dämpa ljudet lite. Jag var hemsk, jag ställde alltid till det. Det kvittade vad jag än gjorde så blev det alltid fel. ”Varför är du så jävla värdelös Beth?” sa jag till mig själv.

Harrys perspektiv

Jag slängde mobilen i sängen, gick till en hörna i mitt rum för att sätta mig ner på golvet. Jag satte mig ner och drog benen intill mig. Tårarna på mig rann och det kändes verkligen som om allting var slut nu. Hon ville inte ha mig, hon ville inte vara med mig. Det sårade mig, men det som sårade mig mest var att hon tog för givet att jag inte ville vara med henne. Att vara med Beth, att få kalla henne för min, det var det enda jag ville ha möjligheten till nu om jag bara fick välja en grej. Men om hon kände att hon inte klarade av alla ögon man har på sig när man lever i mina kretsar, då får jag acceptera det, även om det gjorde ont.
Mobilen vibrerade om och om igen där den låg i min säng. Orken jag behövde ha för att resa mig upp och ta mobilen fanns absolut inte där. Det kändes nästan som jag kunde sitta i denna hörna hela mitt liv för jag kunde ju ändå inte vara med den personen som fick mig att må så himla bra. Ännu en gång vibrerade mobilen, jag släpade mig mot sängen och tog tag i mobilen. Jag tittade på skärmen. ”Beth” stod där. Jag tog tag i mobilen, satte mig i hörnan igen och lät mobilen ringa. Jag ville svara, men ändå inte. Signalerna gick och tillslut tystnade den. Jag suckade. Vad skulle jag göra? Det kändes skönt att vara själv hemma i min lägenhet, men samtidigt skulle det vara skönt att ha någon här som jag kunde snacka med. Men Bethany var den personen. Personen jag ville och kunde snacka med, om allt. Jag suckade. Förmodligen hade jag förstört det nu. Fan. Hennes ord ”jag duger inte” upprepades i mitt huvud. Duger inte? Hon var den finaste, snällaste, roligaste och underbaraste tjejen jag någonsin träffat. Jag skulle aldrig kunna komma ifrån att vara Harry från One Direction, men när jag var med henne såg hon mig som person, hon såg Harry Styles från Holmes Chapel, inte Harry från One Direction. Jag ville bara krama om henne, säga till henne att hon duger, precis som hon är och att hon får mig att må bra. Men istället satt jag här och grät, för hon ville inte vara med mig. Jag ville inte gråta, men det var väl okej? Fast jag var kille? Visst fick man gråta?

En timme senare ringde mobilen igen. Det var Beth, igen. Jag kunde inte låta bli att svara. ”Hej” sa jag och sänkte ljudet på TV:en för att kunna höra vad Beth ville säga. ”Harry, förlåt” sa hon och jag kunde höra i hennes röst att hon gråtit, och att hon skulle kunna börja gråta igen, vilket sekund som helst, hur lätt som helst. ”Beth, snälla gråt inte” sa jag och försökte själv hålla inne mina tårar. ”Det gör jag inte” sa hon och jag log lite halvt. ”Jag hör på dig att du gjort, men vi kan snacka istället” sa jag. ”Men.. ja, jag grät” sa hon och jag nickade för mig själv. ”Förlåt att jag lade på, men jag bara.. jag vet inte. Jag gillar dig, och jag vill bara att du ska förstå det. Men, jag förstår om det känns jobbigt, men jag kan inte göra något åt att jag är Harry från One Direction också” sa jag sorgset. ”Harry, lyssna” började hon. Jag nickade, även om jag visste att hon inte kunde se det, och hon fortsatte. ”Jag gillar dig också, väldigt mycket. Det handlar inte om att du är känd, jag är glad för din skull men du vet också att jag gillar dig för att du är du. Men, jag känner att jag inte duger. Jag kan inte uppfylla allas krav på perfektion och jag är så långt ifrån perfekt man kan komma. Ni har massvis med fans och även om jag bara träffat dig en enda gång, så finns det redan massa bilder på oss tillsammans och mer än hälften av alla tycker jag är ful. Jag gillar dig Harry och jag vill inte att vi ska glida isär, men du måste förstå att det känns jobbigt”.
Jag nickade för mig själv och fick en obehaglig känsla inom mig. Var det nu hon skulle fortsätta med ”så jag tror inte vi kan umgås mer” eller? ”Jag förstår dig Beth, det gör jag verkligen. Men, du behöver inte uppfylla ett enda krav och även om det känns svårt, så försök tänka bort alla dumma kommentarer. Jag gillar dig, för mig är du perfekt. Du är den finaste, snällaste, roligaste och underbaraste tjejen jag någonsin träffat. Är du villig att ge oss en chans? Så fort något finns jobbigt, så måste du veta att jag finns, även om jag så befinner mig i London eller New York. Och, allt kommer bli bra”. Jag hörde hur Beth snörvlade till. ”Beth? Är du okej?” frågade jag oroligt. ”Ja. Du är bara så... underbara. Ja, jag vill ge oss en chans” sa hon och det var som en tung sten föll från mitt hjärta.

Bethanys perspektiv

”Du är också underbar” hörde jag Harry svara och mina tårar var nu glädjetårar. Att det fanns så fina människor på denna värld. Det gav mig hopp om mänskligheten. ”Men du?”. Jag suckade. Ett ”men” var alltid en dåligt fortsättning på något bra. ”Mm?” sa jag och kände hur jag egentligen inte alls ville höra vad han hade att säga. Trodde jag i alla fall. ”Jag kommer hem till Holmes Chapel på fredag. Kan inte du komma hem till mig, så kan vi umgås i helgen?” frågade han och jag log som ett fån. ”Jaaaaaa” utbrast jag och hörde hur Harry skratta lite lätt. ”Jag hör av mig om vilken tid jag är hemma, men vi ses på fredag” sa han och innan jag hann svara hade han lagt på. Nu kändes allt så mycket bättre, men jag var fortfarande rätt för vad fansen skulle tycka om mig och Harry tillsammans. 

Tack för alla fina och snälla kommentarer! Vi hade det suuuuper i London och ni som ska på konserten i Maj här i Sverige – ni har såååååå mycket att se fram emot. Våra killar är sååå grymma! Vill ni läsa om vår resa, kan ni kika in på våra privata bloggar, angelicabengtsson.blogg.se & onething.webblogg.se. 
Förövrigt så är en ny design på G... :)