Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt:
Harrys perspektiv
Innan vi gick ut från Starbucks gick jag in på twitter, via mobilen. Det första jag såg på timeline var en tweet av ett fan. Jag suckade. ”Harry was spotted with a girl today at Starbucks... ” och nästa var ”Harry, I hate you... and that bitch you were spotted with”. Varför kunde de inte bara låta mig träffa personer jag ville träffa? 

”Vart ska vi gå?” frågade jag Beth samtidigt som vi gick ut. Det var ganska kyligt ute, eftersom det var i slutet på november. ”Forever 21?” sa hon oskyldigt och log sitt söta leende. Jag flinade mot henne och la min arm runt om henne och drog henne intill mig. ”Allt för dig” sa jag. Hon kollade mot mig och jag log. 

Bethanys perspektiv

All nervositet hade försvunnit så fort vi gick in på Starbucks och nu skrattade jag nästan åt mig själv för att jag varit så nervös. Vi gick längs Oxford Street och jag skymtade Forever 21. ”Dääär” sa jag högt och pekade. Harry flinade lite åt mig. ”Vad? Jag är en.. tjej” sa jag oskyldigt och ha nickade. ”Tur det” sa han och vi båda skrattade.

Många timmar senare hade vi gått in och ut i en hel del affärer, men även hunnit prata och bara umgås. Jag trivdes verkligen i Harrys sällskap. ”Vart ska vi nu?” frågade han och jag ryckte på axlarna ”vet inte, vad tycker du?” sa jag och han gjorde likadant. Min mobil började vibrera i min ficka, så jag tog snabbt upp den. ”Hej” sa jag. ”Hej Beth! Allt bra?”. Det var mammas röst jag hörde. Jag stannade till och Harry gjorde detsamma. ”Jadå, hur är det själv?” frågade jag och satte mig ner på en tom bänk några meter bort. ”Jo, det är bra. Men du, vi hade tänkt äta på restaurang ikväll, runt sju, så du kan väl komma då? Det är precis bredvid Primark!”
”Ja, okej. Men, vad är klockan?”
”Kvart i sex” svarade hon. ”Okej, vi ses sen då” sa jag och stängde av samtalet. Det innebar att jag inte hade alls lång tid kvar att umgås med Harry. Jag suckade. ”Vad är det?” frågade han och jag flinade. ”Jag måste träffa min familj vid sju. Vi ska äta då” svarade jag lite ledsamt. ”Men, tänk inte på det nu. En timme kvar!” sa Harry glatt och jag älskade hur han vände allt till något positivt. ”Men, vänta!” utbrast jag och Harry nickade. ”Jag har inte rört mig!”. Jag skrattade lite och såg en äldre dam kolla på oss. ”Du kan hänga med! Om du vill, och kan?” föreslog jag och Harry log. ”Ja... tror du det är okej för dina föräldrar?” frågade han och jag nickade. ”Ja, varför skulle det inte vara det? Jag kan smsa mamma!” sa jag och Harry log.

En timme senare var vi på väg mot restaurangen. ”Vet dina föräldrar om vem jag är? Vet de ens att jag kommer?”. Jag flinade lite och skakade på huvudet. ”Nej. De vet kanske vad du heter. Men, jag har en syster också, bara så du vet. Olivia heter hon” sa jag och Harry nickade.
Vi gick ganska tätt intill varandra, men vi nuddade inte varandra. Jag log stort varje gång jag tittade mot Harry och han log tillbaka. När vi gick där under tystnad kände jag en enorm lycka och en trygghet som jag aldrig hade känt förr.
Efter ett tag kom vi fram till restaurangen som vi hade bestämt att vi skulle äta på. Än hade inte min familj kommit och jag suckade lite.
”Vad är det?” frågade Harry med sitt extremt gulliga och fina leende. ”Äh, inget. Det är bara det att min familj har en viss förmåga att vara lite sen, och jag är hungrig” svarade jag och tittade upp mot honom.
”Det är kanske inte så konstigt eftersom du inte tog något att äta på Starbucks” sa Harry och jag tittade bara ner i marken. Egentligen var jag inte särskilt hungrig nu, men jag var tvungen att säga det till Harry för jag ville inte att han skulle bli orolig.
Med min blick åt vänster såg jag plötsligt mamma, pappa och Olivia. På något konstigt sätt kände jag mig lite nervös, men jag förstod inte varför. De kom närmre och närmre tills de stod framför oss, allt Harry gjorde var att le. ”Hej, det här är Harry” sa jag till mamma, pappa och Olivia samtidigt som jag pekade på honom. När jag tittade mot Olivia stod hon där med stora ögon och vidöppen mun, och jag skrattade lite åt henne. Visst, det var inte så konstigt att hon såg ut som hon gjorde för hon hade antagligen inte anat att det var just den Harry som jag träffade. ”Olivia, kan du vara snäll att stänga munnen lite så inte någon fågel kanske göra någon olycka precis där?” sa jag med en äcklad min. ”Åhh, fy vad du är äcklig” sa hon och stängde snabbt sin mun.
”Hej Olivia” sa Harry och gick fram och kramade om henne. Jag kunde verkligen se lyckan i hennes ögon.

Olivias perspektiv

Han kramade om mig och jag drog in hans doft, jag kunde verkligen inte förstå att detta hände. Att jag kramade om självaste Harry Styles från One Direction. Jag hade länge lyssnat på deras musik, men jag var inget sådant insatt och galet fan som bara var tvungen att ha alla grejer det stod One Direction på.
”Hej” svarade jag blygt när han hade släppt taget om. Jag kände hur jag rodnade lite i ansiktet, det var ju inte varje dag man träffade någon från One Direction. 

Skolan har börjat och vi kommer inte hålla en bra uppdateringen men tänker inte be om ursäkt, istället ber jag er bara om att kommentera och lämna lite respons. Puss på er för ni inte tjatar!