Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt:
Vi hoppade på närmsta tunnelbana för att ta oss tillbaka till vårt hotell. Jag sjönk ner på en stol bredvid mamma och hon armbågade mig lite lätt på armen. Jag visste att hon skulle säga något om Harry, så jag flinade lite och mötte hennes blick. ”Vad?” sa jag och hon log. ”Du sa inte att du hittat en kille som är världsstjärna” sa hon och smålog. Mitt flinande ändrades till en seriös blick. ”Nej, för det spelar ingen roll. Jag gillar inte honom bara för det. Jag bara.. gillar honom för den han är. Inte för han är känd” sa jag och mamma log mot mig och lade sin arm runt om mig. ”Du är en klok och bra människa” sa hon.

Morgonen därpå vaknade jag av min mobil som vibrerade på nattduksbordet sidan om sängen. Jag tog upp telefonen och tryckte på svara innan jag ens hade haft en tanke på att titta vem det var som ringde. Med min morgonröst svarade jag med ett enkelt ”Hej” eftersom jag var så trött och förstod inte varför någon skulle ringa mig på morgonen, och väcka mig. ”Hej, förlåt väckte jag dig?” hörde jag Louis säga i telefonen. ”Åhh hej Louis, jag det gjorde du men det gör inget” sa jag glatt och förvånat. Jag hade verkligen inte förväntat mig att han skulle ringa mig, i alla fall inte såhär tidigt på morgonen. Louis blev tyst efter jag hade sagt det, ”Var det något speciellt du ville eftersom du ringer såhär tidigt?” frågade jag innan jag ens visste hur mycket klockan var. ”Det är inte så jättetidigt, klockan är tio och…” sa han innan jag hann avbryta honom. ”Tio, skit också! Vi ska vara ute från hotellrummet om två timmar och jag har inte packat eller något!” sa jag lite panikslaget och hoppade fort upp från min säng för att gå runt omkring i rummet. Resten av familjen sov fortfarande, så jag ryckte snabbt av allas täcken. ”Förlåt Louis, men måste gå” sa jag och la snabbt på. Alla protesterade emot att jag drog bort deras täcken. ”Vad gör du Beth!?” sa pappa surt med sitt dåliga morgonhumör. ”Vi ska vara ute från hotellet om två timmar, vi måste packa och jag antar att de flesta av oss ska duscha” sa jag stressat och pappa flinade åt mig. ”Lilla Beth, ta det lite lugnt nu. Vi hinner, jag lovar” sa pappa men jag skakade bara på huvudet och sprang in mot duschen.

Vattnet rann längs ner mig kropp och alla tankarna kom. Det var sista dagen i London nu, och jag hade träffat Harry igår vilket kändes så otroligt bra. Jag mådde väldigt bra när jag hade han i min närhet och han fick mig alltid att le. Men undra vad Louis ville nu när han ringde? Det kändes lite taskigt att jag bara hade lagt på utan att ens säga till honom varför jag var tvungen att gå. För jag hade gärna pratat med honom längre, eftersom han var en underbar vän till mig, men jag kände mig bara så stressad när han sa vad klockan var så jag bara lade på. Plötsligt bankade någon på dörren, ”Beth skynda dig jag måste också duscha!” skrek Olivia på mig, som tur så var jag nästintill färdig i duschen.

Jag drog handduken om mig och låste upp dörren så Olivia kunde komma in för att hon också skulle hinna göra sig färdig.

Klockan slog tolv och vi stod nere i receptionen för att checka ut från hotellet. Men än var inte dagen i London slut. Vi skulle få ställa in våra väskor i ett bagagerum så vi kunde tillbringa hela dagen utan att behöva gå runt och släpa på stora väskor. Jag gick lite åt sidan för jag kände verkligen att jag behövde ringa Louis och be om ursäkt för att jag lade på telefonen så hastigt innan. Precis när jag hade fått upp min mobil plingade den till. Ett meddelande från Harry ploppade upp och smilbanden på mig drogs automatiskt uppåt. ”Hej fina du! Det är tråkigt att du åker hem till Doncaster redan idag. Men finns det någon möjlighet att bara träffa dig och säga hejdå en gång till, kommer sakna dig alldeles för mycket annars ;) .xx” stod det och jag kunde verkligen inte låta bli att le ännu större. Jag vill självklart träffa honom en liten kort stund, men lovade att jag skulle spendera hela dagen med familjen och jag ville inte förstöra dagens planer med familjen. ”Hej, hade gärna velat träffa dig också. Men kommer tyvärr inte hinna det idag, förlåt. Saknar dig redan! x” svarade jag och det tog emot lite för jag ville ju verkligen träffa honom en gång till. Kort därefter plingade mobilen till igen. ”Okej, men vi får ordna så vi kan ses snart igen. Jag saknar dig också, kram .xx” stod där och jag brydde mig inte om att svara för jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Istället gick jag in bland mina kontakter och letade upp Louis. När jag hittade honom tryckte jag snabbt på ikonen för att ringa upp honom. Signalerna gick, men det dröjde inte så lång tid tills han svarade med ett simpelt ”Hej”. Jag suckade tungt, han lät inte särskilt glad. ”Louis, förlåt att jag bara la på innan. Men jag blev så stressad och visste inte vad jag skulle göra” sa jag snabbt. ”Det är lugnt, hade bara tänkt fråga dig en sak” sa han med en ganska lugn röst. Men jag hörde att allt inte var helt okej. ”Fråga på!” sa jag lite glatt för att hålla humöret uppe. ”Jo, jag undrade bara om vi skulle träffas nu när du är i London?” sa han osäkert. Skit också, det hade jag helt glömt bort. ”Ehm, alltså jag vill träffa dig men jag hinner tyvärr inte Louis för jag åker hem idag, förlåt!” sa jag och jag kände mig riktigt hemsk eftersom jag hade lovat honom att vi skulle träffas nu när jag var i London. Kort därefter hörde jag hur det började pipa i mitt öra. ”Louis, Louis?” sa jag utan att få något svar. Då insåg jag att han hade lagt på. ”Fan också” sa jag tyst för mig själv. Varför skulle jag alltid ställa till det, eller göra någon besviken?