Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt:

Bethanys perspektiv

Jag suckade och tittade försiktigt mot William. ”Du kanske har märkt att jag har varit lite annorlunda på sistone?” sa jag och han nickade sakta och tittade oroligt mot mig. ”Det är för jag inte mår bra, då menar jag inte fysiskt utan psykiskt” sa jag och tittade ner på mina fötter samtidigt som vi gick. ”Hur menar du Beth?” Frågade han och la armen om mig och tittade förvirrat och nu ännu oroligare på mig. Jag var tvungen att berätta för honom, men jag visste bara inte riktigt hur jag skulle säga vad som gjorde att jag mådde såhär. 

”Det handlar främst om Louis och Harry” sa jag och suckade ”men om du inte orkar lyssna på alla mina killproblem så är det inget far-”
”Beth, jo, jag lyssnar” avbröt William mig. Jag log. ”Jag vet inte, men det har blivit fel mellan mig och Louis. Han är liksom min vän, som du, men det känns som han vill mer.. jag gillar ju Harry. Jag ska till honom i helgen och jag tror jag gjorde Louis sur när jag sa det”. Jag tog en lite paus och vi gick i den kalla luften. Snön täckte det mesta men inte mina problem. ”I helgen, när jag var i London, så hann jag aldrig träffa Louis, sen skickade jag ett meddelande till honom igår och fråga så allt var okej, han sa ja och skrev sedan att han ska hem till Doncaster i helgen och föreslog att vi kunde träffas, men jag hade redan bestämt att jag ska till Harry över helgen” sa jag och William nickade. ”Och?” sa han, som om han ville att jag skulle fortsätta. ”jag vet inte. Jag känner att jag sårar Louis, men jag funderar på att åka hem tidigt på söndag, så vi hinner träffas lite, vad tror du?” frågade jag lite osäkert. ”Det låter som en bra idé. Men, säg till honom, så han vet vad din plan är, så han inte bestämmer något annat” sa William och jag nickade.

När jag några timmar senare låg i min säng tog jag upp min mobil och skickade iväg ett sms till Louis. ”Hej, du? Vi kan väl träffas på söndag? Jag kommer hem runt 12 någon gång, så vi kan väl träffas på eftermiddagen? Godnatt xx.” Jag tryckte på skicka och lade ifrån mig mobilen. Jag orkade inte vänta på svar då jag hade lite problem med att hålla mina ögonlock öppna.

”Funkar för mig, men vill du träffas då? Gör det inte för min skull, gör det bara om du verkligen vill träffa mig” stod det i svaret från Louis. ”Klart jag vill träffa dig! Vi hörs!” svarade jag snabbt och det kändes bättre nu. Allt kanske skulle lösa sig ändå.
Känslan av att det var fredag var oslagbar. Och att jag idag skulle få träffa Harry. Jag nästan studsade upp ur sängen och det kändes bra att för en gång lyckas komma upp i tid.

När klockan var 14.03 på eftermiddagen samma dag satt jag på ett tåg och var på väg mot Holmes Chapel. Det skulle ta mig lite drygt två timmar att ta mig dit, plus att jag var tvungen att göra två byten, så jag hoppades innerligt att allt skulle gå som planerat. Jag hade laddat upp med lite frukt, musik och en tidning.
”Är du på tåget? Åh, saknar dig verkligen och det ska bli så roligt att få träffa dig igen!” stod det i ett sms från Harry som kom i samma sekund som jag lagt huvudet mot väggen och blundat.

Harrys perspektiv

Tåget som Bethany satt på skulle vara framme om fem minuter. Klockan tickade sakta och jag tittade på klockan var tionde sekund och jag tänkte hela tiden att tåget var försenat, men så var det ju inte.

När tåget äntligen rullade in på perrongen spred sig en känsla av glädje genom hela min kropp. Jag log och när dörrarna öppnades blev jag lite nervös, men sen såg jag henne kliva ut ur tåget med en stor väska. Hon tittade runt, som om hon var orolig att jag inte skulle stå där och vänta, och sen möttes våra blickar. Jag log stort och vi gick mot varandra. Hennes hår blåste lite lätt av den kyliga vinden och det kändes som i en film när kameran zoomar in på något speciellt. Det enda jag såg var henne. Bethany. Hon var så fin. Jag sträckte ut min armar och kramade om henne hårt. Jag drog in hennes doft och bara log. Det kändes så skönt att äntligen få krama om henne. Jag kände att hon inte kramad tillbaka lika hår och jag släppte motvilligt taget om henne. ”Hej” sa hon och log lite lätt. ”Hej, ska vi börja gå hemåt? Det är inte så långt, jag tar din väska” sa jag och hon log. ”Okej, tack” svarade hon snabbt och vi började gå.

Det var en spänning i luften mellan oss när vi gick. Jag sa inget och hon sa inget. Jag njöt mest av ha hennes här och jag kände på mig att spänningen skulle släppa. Kanske var hon nervös inför mötet med mina föräldrar?
”Du, var inte nervös för att träffa mina föräldrar. De är snälla! Jag lovar” sa jag och Bethany skrattade till. ”Skulle du inte varit nervös om du skulle träffat mina?” frågade hon och jag log. ”Jo, det är klart. Men, jag har pratat mycket gott om dig” sa jag och hon log mot mig. ”Känns tryggt och bra” svarade hon och vi fortsatte att gå.

”Så det är här du bor” sa hon när vi svängde in på tomten. Jag log och nickade. ”Finare än såhär är det inte” svarade jag. Det lät i hennes tonfall som om hon förväntat sig något större och finare. ”Jaså, jag trodde du köpt en lyxvilla till din familj” sa hon och jag kunde höra sarkasmen i hennes röst. Jag skrattade till. ”Inte än” sa jag och hon log. Det kändes ändå som hon förväntat sig något större och finare, men det var kanske inte så. Jag tog upp min nycklar och låste upp dörren och där möttes vi av en glad mamma. Jag suckade lite men Bethany bara log sitt söta leende och mamma log som om hon vunnit några miljoner på lotto.

Bethanys perspektiv

”Heeej” utbrast Harrys mamma och jag log stort mot henne. ”Heej” svarade jag och innan jag hann blinka omslöt hennes armar mig. Jag kramade om henne också och det kändes verkligen bra att bli så varmt välkomnad. Jag visste nu vart Harry hade fått sina fina sidor ifrån.
”Är allt bra med dig? Gick tågresan bra?” jag log lite för mig själv. Det lät nästan som min egen mamma och jag kände att jag redan trivdes här. Jag nickade. ”Jadå, det gick jättebra, och jag mår fint” svarade jag och hon log.
”Ursäkta oss mamma, men-” började Harry och Anne nickade. ”Förlåt mig, gå ni” sa hon och jag flinade lite.

Vi gick in till Harrys rum och han satte ner min väska. ”Tack för du tog den” sa jag. Han log. ”Ingen fara! Förlåt för att min mamma är lit-” fortsatte han och jag skakade på huvudet. ”Jag har också en mamma, det är ingen fara” sa jag och vi båda skrattade.
Vi satte oss ner på Harrys säng och bara snackade. Det kändes skönt att bara få prata lite och jag ångrade inte att jag åkt hit.

”Harry, Bethany, det är mat” hörde vi Harrys mamma ropa från köket. Klockan var lite över sex och jag blev helt plötsligt nervös igen, men hans mamma verkade vara väldigt snäll. ”Kom” sa Harry och reste sig upp. Han sträckte sin hand mot mig och jag tog tag i den. Han drog mig upp och gav mig en lätt puss på kinden.

”Är ni mätta?” frågade Harrys mamma och vi både nickade. ”Jadå. Det var jättegott” sa jag och hon log. Vi hade snackat en del under middagen och jag kände att jag kunde slappna av och inte vara spänd på vad nästa fråga skulle vara.
”Tack för maten” sa Harry och jag nickade instämmande. Vi sköljde av våra tallrikar och sedan gick vi tillbaka till Harrys rum.
”Bethany, du måste äta, på riktigt. Du äter knappt” sa Harry och jag suckade lite. Jag hatade att snacka om mat och om hur mycket jag åt. ”Jag äter” sa jag lite surt. ”Ja, men inte mycket. Varför?” sa han och jag kollade ner i golvet. Kunde vi inte bara hoppa över denna konversationen?

Hur är det med er? Det är superkul att ni engagerar er så pass mycket i novellen, att ni liksom läser och sen kommenterar era åsikter och tankar!
Tänkte även att vi ska göra lite nya länkbyten i vår meny så om ni är intresserade kan ni vill lämna en kommentar bara så väljer vi ut lite random, det bruakar vara många som är intresserade så tyvärr kan vi inte välja alla! Kram på er och hoppas ni gillar denna delen, såg att den blev ganska så lång, så det är väl bra!?