Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt:

Bethanys perspektiv

”Du ser mig som Harry från lilla Holmes Chapel och inte som den kända Harry från One Direction och det är något som gör att jag tycker om dig väldigt mycket för” sa han och pussade mig i pannan. Glädjen inom mig var otroligt stor och att Harry verkligen såg att jag tyckte om honom för den han är och inte för vad han har för jobb gjorde mig ännu lyckligare. Jag skulle kunna sitta här resten av mitt liv, med Harrys arm om mig och med hans läppar mot mina.

Harrys perspektiv

Jag log för mig själv och en tystnad lade sig över oss. Jag var glad att jag tagit upp diskussionen om att hon inte åt och jag ville försäkra mig om att hon skulle börja äta igen. ”Du?” sa jag rätt så tyst och hon vände sitt huvud mot mig. ”Ja?” sa hon och hennes huvud föll sakta ner på min axel där hon lät det vila. ”Lovar du mig att äta? Alltså, äta normalt?” frågade jag och hon reste sitt huvud igen. Jag kollade på henne och hon nickade. ”Och, lova att du aldrig mer tänker dåliga tankar om dig själv? Du är underbar, och jag vill aldrig förlora dig” sa jag och hennes läppar formade ett leende. ”Jag vill aldrig förlora dig heller” svarade hon och hennes huvud sjönk sakta ner på min axel igen.

”Ska vi åka och bowla?” frågade jag rakt ut, från ingenstans. Orden fångades upp av den tomma luften. Bethany reste sig med ett ryck och log. ”Jaaa” utbrast hon och ögon blev stora som tomater. Jag flinade lite åt henne.

Vi hoppade in i min svarta Range Rover och bilen gjorde ifrån sig ett högt brummande och radion startade. ”I'm in love with you, and all your little things” hörde vi och vi båda skrattade lite. ”Hur känns det där egentligen? Jag menar, att höra sin egen låt och röst på radion?” frågade Bethany samtidigt som bilen sakta rullade bakåt och jag svängde ut på vägen. ”Förr kändes det konstigt och nästa obehagligt men nu har jag vant mig lite, men det känns ändå lite konstigt”, jag växlade och gaspedalen tryckte jag närmre golvet ”jag ser inte mig själv som en världskänd människa som har låtar som spelas på radion” fortsatte jag och jag kunde se i min ögonvrå att Bethany nickade och visade att hon förstod. ”Men, hur kändes det de första gångerna då?” frågade hon och jag skrattade lite och tänkte tillbaka på hur det var då. ”Då var det konstigt, men häftigt” svarade jag kort. Vi var ute på motorvägen och gaspedalen trycktes närmre och närmre golvet. Det gick snabbt och vi susade fram på den tomma vägen. Plötsligt kände jag hur däcken tappade fästet från marken och vår sköna men ändå fartfyllda åktur tog slut och bilen började att snurra. ”Harry!!!” hörde jag Bethany skrika men panik i rösten och jag gjorde allt jag kunde för att få kontroll över bilen, men det var för sent. Bilen snurrade ett varv innan vi var utanför vägen och sen var det som en dimma lade sig framför mina ögon.

”Hallå? Hör du mig?”. Jag kunde höra rösterna svag och de hördes som de var långt, långt borta. Jag kände en äcklig smak i halsen, men den försvann. Jag vaknade till liv och allt snurrade. Jag blinkade några gånger, i hopp om att det skulle bli bättre, men det blev det inte. ”Hallå? Hör du mig?” upprepade en kvinna som satt på huk, lutande över mig. Jag nickade försiktigt och kände hur ont jag hade i nacken. ”Han är vaken” hörde jag någon ropa ”men tjejen är fortfarande medvetslös” fortsatte personen. ”Bethany” sa jag tyst och kvinnan som satt bredvid mig kollade på mig. ”Vad sa du?” frågade hon med en mjuk röst som fångades upp i mina öron, men sen blev allt svart för mig.

Annes perspektiv

Telefonenes höga ringsignaler ekade i tystnaden som lagt sig i huset. Jag satt i soffan med en filt och titta på ett ganska så ointressant program. Det var tyst, men den tystnaden bröts när telefonens toner blev fler och fler, högre och högre. ”Hej, det är Anne” svarade jag utan att ens ha kollat vem som kunde tänka sig ringa så här pass sent en fredagskväll. ”Hej, mitt namn är Mr. Cudney, jag ringer från Leighton Hospital, i Crewe, din son har råkat ut för en olycka, och vad jag förmodar, hans flickvän”. Orden jag hörde gick in genom det enda örat och ut genom de andra. ”Va?” var det enda jag fick ur mig. Mer ett skrik än ett vanligt frågeord och jag kände hur rädslan tog tag i mig. ”Jag kommer, direkt” sa jag och slängde på luren. Jag kände hur rädslan inom mig växte och alla tankar åkte runt i mitt huvud. Vad hade hänt? Hur mådde dem? Jag kände hur jag skakade och det kändes inte helt bra att sätta sig i en bil och susa fram så fort jag kunde i en bil, men jag hade inget val.

Jag tryckte ner bromsen så hårt jag kunde för att bilen skulle stanna snabbare och jag kom ut ur bilen fortare än någonsin. Jag tog tag i min väska och gick gick med snabba steg mot entrén.

”Harry Styles, och Bethany... ” jag tänkte så djupt in i huvudet som möjligt. ”B..Bolster. Harry Styles och Bethany Bolster” upprepade jag och kvinnan i receptionen nickade. ”Hur mår de? Är de okej?” sa jag oroligt och kollade mig omkring. Jag ville bara se dem och krama om dem. ”Jag har ingen information. Du får sätta dig där borta och vänta” sa han och pekade med sitt smala pekfinger. Jag suckade och gick dit bort.

När jag suttit i min ensamhet i väntrummet i nästan två timmar kom en kvinna springande in från entrén och jag såg på henne att hon också var sådär orolig och rädd. Rädd för vad som väntar. Kvinnan blev, precis som jag, tillsagd att sätta sig här jag satt. Jag kunde se några tårar som föll ner längst kinderna där de sedan fördes vidare ner mot de vita golvet. Kvinnan satte sig bredvid mig och jag kände mig iakttagen på något sätt. Man hörde lite pip överallt och jag bara satt och tänkte på hur de mådde. Jag vill bara träffa Harry, krama om honom och säga att jag älskade honom, men just nu visste jag ingenting om hur han mådde, och det skrämde mig.

”Ursäkta, men jag måste fråga. Är du mamma till Harry? Harry St..?” frågade kvinnan som kommit inrusande genom entrén. Jag nickade försiktigt. ”Hurså?” sa jag lite förvirrat. Hur kunde hon veta det? ”Jag är Bethanys mamma” sa hon och jag bara kollade på henne. Utan att säga ett ord eller röra en min omfamnade vi varandra och det kändes på något sätt tryggt och bra. Jag kände inte henne, men det var Bethanys mamma och vi båda två behövde lite stöd och närhet just nu. ”Vet du vad som hände?” sa hon oroligt. Jag tog ett djupt andetag och kollade ner i det vita golvet, som tonade i en gråaktig färg. ”Nej. Jag önskar jag visste något. Jag har suttit här i två timmar, utan att få någon information” sa jag och kollade upp och mötte Jessicas, Bethanys mamma, blanka ögon.

Tack för alla kommentarer ni skriver, det är verkligen kul att logga in och se att det finns nya kommentarer att läsa! 

Vad tror ni har hänt? Hur kommer det gå? Någon kommenterade att det var lite tråkigt i novellen men vi har en plan vad som ska hända och det kommer såklart bli lite drama! Hoppas ni gillar det!
Där det står "Annes perspektiv" är då Harrys mammas perspektiv.
Förresten, finns det några som läser som hängt med från allra första början? Vi har läst igenom en del av vår allra första novell... haha asså herregud vi skrev sämst då typ. Nu lär väl typ hälften av er gå tillbaka i arkivet och läsa den - dont. Den suger. Fast det är kul att se hur vi utvecklats! 

Och, måste även flika in och och säga att jag (Angelica) och min vän Malin har startat upp en blogg igen som legat nere ett tag - BECONFIDENT.BLOGG.SE och det skulle betyda jättemycket om ni kollar in där. Klicka här!