Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt:

Jag lade min hand försiktigt över henne och tog ett djupt andetag.
”Beth, lova mig att vakna igen. Lova mig att komma tillbaka. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag utsatt dig för. Du förtjänar inte detta och allt är mitt fel, jag vet. Men, gör mig en tjänst, kom tillbaka. Lämna mig inte. Jag behöver dig i mitt liv” jag gjorde en paus och tänkte tillbaka på dagarna i London. Första gången vi träffades. ”Jag vill aldrig någonsin förlora dig. Du betyder så mycket för mig och du är den som förstår mig allra bäst. Jag kommer ihåg när våra blickar möttes för första gången. Ditt vackra hår blåste lätt i vinden och dina ögon lös upp så fint. Du var så vacker, och du är så vacker. Lämna mig inte”

När jag rullade in på mitt rum igen, med en sjuksköterska bakom rullstolen, fick jag syn på Louis. Jag blev glad av att se honom men när han vände sitt ansikte mot mig försvann glädjen. Han såg ledsen och arg ut. ”Hur kunde du göra såhär mot Beth? Fattar du inte att hon kan dö vilken sekund som helst? Fy fan för dig Harry!!” sa han argt och allt mitt hopp brast. Alla positiva tankar jag hade försökt bygga upp föll snabbt ner igen. Det var som hela muren rasade. ”Tror du inte jag har tänkt på det varenda sekund sedan jag vaknade upp?” svarade jag lite irriterat men försökte ändå hålla mig lugn. ”Jag vet väl inte, men du tänkte fan inte långt när du körde. Var du full eller?” sa Louis och han var verkligen arg, det kunde jag höra i hans röst. ”Louis, jag skulle aldrig köra om jag var full och du tror väl seriöst inte att jag gjorde detta med meningen? Jag mår fan inte bra av detta och det blir inte bättre av att du står och tror att jag körde full eller att jag gjorde det med meningen. Det minsta du kan göra är att visa lite stöd, istället så skäller du ut mig” sa jag och höjde rösten efter varje ord. Jag kunde inte hålla mig lugn i denna situationen. Louis bara stirrade på mig. Det uppstod en konstig stämning i rummet och våra andetag hördes tydligt. Jag hade ont på olika ställen i kroppen, men det gjorde mest ont i hjärtat. Att ligga här med vetskapen att jag kanske hade orsakat Bethanys död och att jag inte kunde göra något för att hon skulle vakna, det gjorde mest ont. Och sen att Louis kom hit och skällde ut mig, det kändes inte alls kul och det var svårt att hålla tårarna tillbaka.

Plötsligt började sjuksköterskor ute i korridoren springa och Louis flög upp från stolen han satt it och sprang ut i korridoren. Han försvann i samma riktning som sjuksköterskorna sprungit. Oroliga känslor och tankar snurrade rundor i mitt huvud och tår efter tår rann ner för mina kinder. ”Bethany, lämna mig inte. Jag behöver dig” sa jag tyst, men tillräckligt högt för att någon skulle höra om de varit i rummet.

”Harry, Bethanys hjärta har stannat” fick jag höra och jag satte mig upp med ett ryck. Det gjorde ont i kroppen men det struntade jag i. Jag bara skakade på huvudet och mötte Louis blick. ”LOUIS, NEJ!” skrek jag och kände hur jag vilket sekund som helst skulle kunnat svimma. ”Andas Harry” uppmanade Louis mig, han satte sig på sängkanten och lade sin hand på min axel, som ett försök att lugna och faktiskt visa lite stöd. Jag bara skakade på huvudet. Jag hörde massa pip och det var skrämmande att sitta här. ”Louis, kan du gå och kolla vad som händer?” sa jag och vi båda snyftade till. Han nickade och jag kände hur jag inte klarade av att stå emot allting. Jag lade mig ner och bara lät tårarna rinna och alla känslor blev som en stor klump som gjorde det svårt att andas. Tänk så var hon död.

Jag hörde Louis steg komma närmre mitt rum och jag satte mig upp, lite med försiktigt denna gången. ”Louis..” sa jag med rädslan att höra att hon hade dött. ”Hon lever” sa han. ”Va?” sa jag, lite förvirrad och jag kände mig även lite yr. ”Andas Harry, läget är under kontroll och hennes hjärta slår nu” upprepade Louis och jag andades ut.

Louis perspektiv

Jag var sur, arg och besviken på Harry, men jag försökte bara lugna honom lite. Tystnaden tog över igen och vi bara satt där. En sjuksköterska kikade försiktigt in genom dörren och traskade in. ”Hej, skulle du vilja gå ut härifrån en liten stund? Jag måste snacka med Harry” sa hon artigt. Jag nickade och reste på mig. Jag slängde en snabb blick mot Harry, och han blängde mest på mig. Jag ville egentligen inte att vi skulle vara ovänner men jag var ju inte direkt glad över att Bethany låg i koma.

En sjuksköterska kom ut från Behtanys rum och jag reste mig hastigt upp från stolen jag satt på. ”Ursäkta, kan jag gå in till Bethany?” frågade jag vänligt och hon nickade. Jag log som ett tack och drog sakta upp den vita dörren som knakade till lite. Jag kom in i rummet och stannade till. Där låg hon i sin sjukhussäng med sjukhuskläder, slangar och allt vad sjukhus innebar. Det var inte kul att se, men hon var lika vacker som alltid. Jag tog små steg fram till sängen och satte mig försiktigt ner. ”Beth, du kommer klara dig. Du är stark och du kan inte bara lämna alla oss. Vi behöver dig här!” sa jag och lade min hand på hennes. Jag stirrade på henne och utan att tänka efter böjde jag mig ner och lät mina läppar snudda vid hennes panna.

Tjugo minuter senare satt jag utanför huvudingången till sjukhuset och njöt av den friska luften. Sjukhusdoften hade aldrig varit en favorit och jag kände jag behövde lite egen tid. Jag drog upp min mobil och gick in på twitter. Harry hade skrivit ett tweet för bara några minuter sedan. ”Thanks for all your lovely tweets, I'm still in the hospital but I'll be okay” stod där. Varför han inte skrivit något om Bethany var väl inte så konstigt, fansen hade ju inte så bra koll på henne och Harry mådde nog verkligen inte bra psykiskt av det här.

Efter ytterligare några timmar inne på sjukhuset, utan att någonting hände, så besökte jag Harry och sa hejdå innan jag satte mig i bilen och begav mig hemåt. Harry hade lovat att meddela om något hände och bilturen tog sin lilla tid men med musik på rätt så hög volym så gick det bra. Det var skönt att bara få vara i sin egna lilla värld och tänka igenom saker.

Harrys perspektiv

Dagen gick sakta men när klockan slog 17.38 kom två kvinnor in i mitt rum. ”Hej Harry, hur är det?” frågade de glatt och jag nickade. ”Jo, det känns bra” svarade jag kort och de nickade. ”Är du hungrig?” fortsatte hon och jag nickade. ”Vad bra! Men, vi har ett glädjande besked också” började hon och jag spärrade upp mina ögon. Hade Bethany vaknat? ”Du får lov att åka hem ikväll, men du måste använda kryckor på grund av dina skada i skenbenet och du måste vila och ta det lugnt hemma. Vi har pratat med din mamma och hon kommer hit runt nio ikväll och hämtar dig” sa hon och jag log. Det kändes skönt, men samtidigt ville jag inte lämna kvar Bethany här. ”Kommer Bethany bli bra igen?” frågade jag oroligt och sjuksköterskan nickade. ”Ja, det kommer hon, men det kommer ta tid” sa hon och jag nickade. ”Nu går vi och äter” sa hon uppmanande och höll fram ett par kryckor. Jag reste mig upp och tog tag i de gråa kryckorna. ”Jag har aldrig använt kryckor förut” sa jag nervös och kvinnan skrattade åt mig. ”Bäst att du lär dig då” sa hon och började gå ut från rummet och där kom jag hoppande efter henne.