Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt:

Klockan var lite över nio på kvällen och i korridoren hörde jag en röst som jag mycket väl kände igen. Jag reste mig upp från stolen jag satt i, fattade tag i mina kryckor och hoppade ut genom dörren. När jag kom ut såg jag mamma som stod och pratade med en sjuksköterska. Jag hoppade fram till dem för av ren nyfikenhet ville jag höra vad de pratade om. ”Se nu till att Harry får vila” sa sjuksköterskan till min mamma och mamma tittade på mig med en blick som sa att jag var tvungen att vila. Jag ville inte vila. För om jag vilade hur skulle jag då klara av mitt jobb? Jag var ju tvungen att fortsätta spela in i studion. Det enda jag gjorde var att nicka åt mamma och sköterskan om att jag skulle ta det lugnt, men jag kunde egentligen inte bara komma hem och ta det lugnt. ”Men Harry, du får ha det så bra nu och krya på dig” sa sjuksköterskan och gick iväg. Jag hoppade in på mitt rum med kryckorna och mamma tätt efter i hälarna. Vi skulle hämta min väska med kläder i för att sedan köra hem, till vårt lilla hus i Holmes Chapel.
”Men mamma, innan vi går, kan jag bara få gå in till Beth och titta till henne?” frågade jag ganska tyst. Jag ville egentligen inte lämna sjukhuset, för jag ville inte lämna Beth ensam. Vi som bara skulle iväg och bowla, det skulle bli den bästa kvällen någonsin. Men istället slutade det såhär, vad hade jag ställt till med? Jag kände hur en tår började rinna och jag snyftade till när vi gick där längs korridoren och jag tittade ner i golvet. ”Men Harry, vad är det? Du gråter?” sa mamma oroligt. Jag tittade mot henne och hon kramade snabbt om mig. ”Mamma, det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag och Beth skulle ju lämna bowlinghallen tillsammans på kvällen, men vi kom inte ens dit och nu går jag ut från sjukhuset när jag inte ens vet om hon kommer att överleva. Hur kan allt ha blivit så fel?” sa jag och kramade om mamma. Mammas kramar var de tryggaste som fanns, hon fick alltid mig att bli trygg, vilket är meningen med en mamma. ”Harry, du ska veta en sak. Det är att ingenting är ditt fel, absolut ingenting” sa hon och tog en paus innan hon fortsatte prata, ”Beth kommer att vakna upp, jag känner det på mig. Jag vet att det är jobbigt för dig att gå ut från sjukhuset nu när hon ligger i koma. Men vill du så kan du åka upp till henne nu, ensam, prata med henne för hon hör dig. Vi kan åka in här imorgon också”. Jag nickade snabbt och började dra mig mott hissarna, jag mimade samtidigt tack mot mamma.  

Jag tryckte på tredje våningen och det kändes som en evighet att åka någon enstaka våning. Men några sekunder senare var jag på plan tre. Jag tog det försiktigt med kryckorna då jag inte var särskilt van. Ganska smidigt tog jag mig fram och kom in på Bethanys avdelning. Jag hittade en sjuksköterska och det första jag fick höra var om jag hade hamnat på rätt avdelning men jag blev bemött med ett stort leende, för den sjuksköterskan hade jag träffat tidigare. ”Hej, är det okej om jag går in till Beth? Ska åka hem idag och vill gärna säga henne några ord” sa jag, rädd för att få ett nej. ”Egentligen är ju besökstiden ute, men du får gå in till henne ändå” svarade hon och nervositeten för att se henne där på sängen med massa slangar. Jag ville egentligen inte se henne så och verkligen inte när jag själv var de som hade orsakat henne dessa skador. ”Förresten, hur är det med henne?” frågade jag oroligt. ”Läget är just nu väldigt stabilt och hennes hjärta har återfått en helt normal rytm, så just nu ser allt bra och vi vet att hon kommer vakna upp någon dag” svarade hon med ett leende. ”Okej, tack så mycket, det gläder mig. Men nu måste jag in till henne” sade jag och hoppade vidare.

”Hej Beth” sa jag till henne när jag hade satt mig ner på en stol sidan om hennes säng och greppat tag i hennes hand. Helst av allt ville jag bara brista ut i gråt, men jag var tvungen att visa mig stark för henne. ”Jag hoppas innerligt att du vaknar snart, du måste vakna snart. Jag klarar inte av att aldrig få känna på hur det skulle kännas om det verkligen var vi, att aldrig få känna dina läppar mot mina. Snälla, vakna, jag behöver dig” sa jag och höll tillbaka mina tårar. Försiktigt reste jag mig upp men höll fortfarande ett stadigt grepp om hennes hand. ”Ta den tid du behöver, men snälla vakna någon gång, för jag kommer att vänta på dig. Jag tänker sitta här bredvid dig när du vaknar. Vi ses imorgon” sa jag och böjde mitt huvud lätt över hennes ansikte och pussade henne ömt på pannan. Sedan släppte jag hennes hand och gick sakta därifrån.

Regnet smattrade mot bilrutan och jag lutade mig mot fönstret, det var svårt att lämna Beth, men jag försökte tänka positivt på att jag skulle komma tillbaka till henne imorgon.
”Men du mamma, jag måste ju jobba sen” sa jag helt plötsligt och mamma skakade snabbt på huvudet. ”Nej, jag har pratat med alla i studion och även Niall, Liam, Zayn och Louis. Det var okej för alla att du var ledig tills Beth har vaknat och tills du mår bra. Men Louis verkade ganska sur när jag nämnde Beth” sa mamma och det sista sa hon med en orolig ton. Jag suckade ljudligt och slog mitt huvud mot rutan. ”Harry, nej gör inte så. Tänk på att du har en hjärnskakning!” sa hon strängt och jag suckade ännu högre nu. ”Men mamma, jag orkar inte!” sa jag och tårarna började rinna. ”Vad är det Harry?” frågade mamma samtidigt som vi körde upp på uppfarten utanför vårt hus. ”Vi kan ta det där inne” svarade jag och öppnade bildörren.

Vi satt i köket med vars en varm choklad som mamma hade ordnat så fort vi kom in genom dörren. ”Beth gillar mig, jag gillar henne väldigt mycket och det gör Louis också. Han är liksom sur för att jag tar Beth ifrån honom och nu är han ännu surare för att jag har kört och krockat. Om Beth inte vaknar så skyller han allt på mig, han skyller på mig för att hon ligger i koma, vilket gör att jag skyller på mig själv också. Jag orkar inte att han ska bete sig såhär! Jag är redan så orolig för Beth, vilket är väldigt jobbigt och det blir ju ännu värre nu när Louis försöker anklaga mig för att allt är mitt fel.” sa jag och det kändes väldigt skönt när jag hade berättat det för mamma. ”Harry, jag förstår dig till 100 procent att du tycker detta är jobbigt, för det tycker jag också det är. Louis har absolut ingen rätt till att säga att allt är ditt fel, för ingenting är ditt fel, du kunde inte hjälpa att du tappade kontrollen på bilen på grund av en stor isfläck. Försök att tänka positivt” sa hon och drack lite av sin varma choklad. ”Men det är inte så lätt, för jag och Louis har alltid varit så bra vänner sedan första början och nu förstörs allt. Jag orkar inte mamma” sa jag och bröt ihop. Jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till, det var inte mitt fel, men jag var irriterad och sur på Louis för att han anklagade mig så. Mamma reste sig upp, gick runt om bordet och ställde sig bakom mig. ”Harry, jag tror det är bäst att du går och lägger dig nu. Så kör jag dig till Beth imorgon” sa hon och klappade mig tröstande på ryggen.
”Tack mamma och jag älskar dig” sa jag och kramade om henne när jag hade rest mig upp. ”Harry, jag älskar dig med och jag är så himla stolt över dig oavsett vad, god natt” sa hon och jag gick iväg med ett ytterst litet leende på läpparna. Men jag kunde inte låta bli att tänka på Beth, tänk så vaknade hon i natt? Jag lovade ju henne att finnas där vid hennes sida när hon vaknade. 

Vi är sååååååå ledsna över denna riktigt dåliga uppdateringen, men vi är väldigt glada över att ändå så pass många går in och tittar här varje dag och att ni kommenterar, tack tusen gånger om! 
Men snart är skolan och allt pluggandet slut så nu ska vi försöka få ordning på uppdateringen!