Sveriges första novellblogg om One Direction

Sophies perspektiv

-Var det något speciellt?
-Nej, jag bara tänkte på vad Evelina sa! Tänk så många tjejer som önskar att dom var oss?
-Ja! Och när vi åkte hit hoppades vi bara av att få träffa dom minst en gång! Sa Amanda och vi skrattade.
-Det är en sak jag måste berätta, sa Evelina plötsligt och vi spärrade upp våra ögon.
-Vad? Sa jag nyfiket.
-Berätta! Nu! Sa Amanda. Evelina kollade på oss och skrattade.
_____________________________________________________________________________________

Hon tog ett djupt andetag och jag blev lite orolig. Hade något hänt? Jag kollade på henne med oroliga ögon och hon skrattade.
-Det är inget allvarligt.
-Men berätta!
-Zayn gillar mig! Sa hon snabbt och vi kollade på henne, utan att säga något.
-Så gulligt, ni kommer bli ett gulligt par, sa Amanda och log.

Evelinas perspektiv

Åh, dom skulle aldrig fatta? tänkte jag för mig själv och suckade högt.
-Vad? Frågade Sophie.
Jag bara nickade och gick där ifrån. Jag visste att dom skulle säga något liknande som Amanda sa. Jag hörde hur de båda kom efter mig och jag stannade.
-Jag vill inte snacka, ni förstår ändå inte, sa jag lite irriterande.
-Men, vad gjorde vi för fel? Frågade Sophie lite ledsamt och jag kollade på dem.
-Egentligen ingenting, men allt blir så fel!
Jag satte mig i soffan och, precis som jag anat, Amanda och Sophie satte sig bredvid mig.
-Men berätta nu, kom igen!
-Nej, det är inte lönt, ni förstår inte!
-Okej, vi ska inte säga något, berätta på.
Jag tänkte efter lite. De var mina bästa vänner, men jag orkade inte med några kommentarer om mig och Zayn. Men jag kunde inte hålla allt för mig själv, om jag skulle få berätta allt utan att bli avbruten så kanske de skulle förstå och jag hade inget att förlora.

-Zayn gillar mig, sa jag igen och Sophie nickade.
-Vad är felet med det? Han är ju söt? You're lucky girl! Sa Amanda, ganska tyst.
-Problemet är att jag inte gillar honom, inte på det sättet. Bara som vän!
-Men? Jag trodde bara att du skojade när du sa det innan! Förlåt Evelina, sa Amanda och gav mig en kram.
-Det är lugnt! Sa jag även om det inte var det. Det kändes inte bra när dom alltid höll på, men jag brydde mig inte om det just nu, det hade redan hänt.
-Men, hur vet du det?
-Igår så skickade han ett sms!
-Men han var ju här?
-Jag vet, men när vi satt och snackade så sov ju han... innan han somnade skickade han det. Och han viskade att jag skulle kolla min mobil idag...men jag har ju redan sett det, men jag vet inte vad jag ska svara!
Amanda och Sophie satt där, helt tysta och lyssnade på mig och det gjorde mig glad.
-Är det att du inte gillar honom eller att du inte vill va tillsammans med han, eftersom dom är så pass... kända?
-Båda! Men tänk om jag sårar honom om jag svarar och skriver att jag inte gillar honom!? Jag vill inte förlora han som vän, men jag är rädd för att det komme hända!
-Men Evelina, se det positivt, han gillar dig, var glad för det och berätta som du känner!
-Ni kan ju träffas ikväll eller imorgon, förslog Amanda och jag tänkte efter. Hur skulle jag säga det? ”Hej Zayn, vad roligt att du gillar mig, men jag gillar dig bara som vän, hoppas du inte blir sur, jag vill inte förlora dig.” Nej, så kunde jag inte säga.
-Ja, men vad ska jag säga?
-Det kommer av sig själv, jag lovar!
-Helt säker?
-100 procent, sa Amanda och log stort.
De båda kramade om mig och plötsligt kändes livet så mycket bättre. Även om jag hade en stor klump i magen kändes det bra att ha Amanda och Sophie vid min sida. De stöttade mig alltid, i alla lägen. Sophie satte på TV:en och kollade igenom alla kanaler. På TV3 visades Top Model. En gammal säsong, men vi brydde oss inte. Hinna jag satte mig bekvämt i soffan för att titta tog jag upp min mobil och gick in på twitter. ”Sometimes is life hard, but I'm so happy that I have my friends, you are amazing!” skrev jag och sedan la jag mobilen på soffbordet och satte mig tillrätta i soffan.

Sophies perspektiv

Jag kände mig så taskig att vi inte hade lyssnat ordentligt på Evelina. Men hon verkade glad, så jag ville inte ta upp det just nu. Jag slog bort min tanke och kollade på TV:en. Jag såg Evelinas mobil lös till och hon tog upp den.
-Det var faktiskt mamma, sa hon och log.
Jag och Amanda log mot henne medan hon knappade på sin mobil.

-Tjejer, vad vill ni äta ikväll?
-Tacos, utbrast jag och hon skrattade.
-Har vi inte ätit det ofta? Eller?
Amanda och Evelina nickade men sa också;
-Det gör inget, det är gott!
Mamma nickade och log.
-Ni vill inte gå och handla åt mig?
Jag kollade på de andra som nickade.
-Visst, sa jag och vi reste oss från golvet där vi satt och spelade kort.

”Kött, Tortilla bröd, Ost, Läsk, Majs, Tacos sås och Godis” stod det på lappen vi fått av mamma innan vi gick till affären. Vi gick runt i affären, som jag knappt varit i, i nästan en timme för att hitta allt. När vi hade betalat och var på väg hem gick kassen i sönder och vi alla började skratta högt. Det gick två äldre damer förbi som tittade konstigt på oss.
-Vad ska vi göra? Frågade Amanda och jag skakade på huvudet.
-Jag vet inte... tur att inget gick i sönder.
-Jag springer tillbaka och köper en kasse, vänta här! Sa Evelina och sprang iväg.
5 minuter senare var hon tillbaka, med 2 kassar.
-Jag fick två, hon kände igen mig!
-Haha, vad sa du till henne?
-Att kassen gick i sönder på vägen, så jag behövde en ny! Och hon tjejen i kassan bara skrattade åt mig och sa åt mig att ta två nya, sen sa jag typ tack och gick snabbt iväg!

-Det tog tid, hittade ni inte allt? Frågade mamma när vi kom innanför dörren och vi skrattade.
-Nej, vi har typ aldrig varit där och sen gick kassen i sönder, så vi fick hämta en ny, fast vi fick två!
Mamma skrattade åt oss och började packa upp. Hon gav godispåsen till oss. Jag tog fram en skål som jag hällde upp godiset i.

-Tjejer, det är dags för mat, hörde vi mamma ropa från köket och vi gick ner direkt.
-Vad gott det luktar, sa jag och log mot mamma.
-Ja, vi får väl hoppas att det är gott!
-Det tror jag nog, sa Evelina och log.

-Så, vad ska ni hitta på imorgon? Frågade mamma när vi hade börjat äta.
-Träffa killarna, eller? Sa pappa och jag log för mig själv. Även han började kalla dom för killarna.
-Ja, förmodligen, sa jag och såg att Evelinas leende, som nästan alltid fanns på hennes läppar försvann lite. Hon kollade upp på och mötte min blick. Jag gav henne en det-kommer-gå-bra blick och hon log osäkert.

Efter att vi ätit klart gick vi upp på mitt rum och fortsatte med att spela kort, något vi brukade göra ganska ofta hemma i Sverige.

-Vet du om killarna ska åka till Sverige i sommar? Frågade Amanda mig och jag skakade på huvudet.
-Jag har ingen aning, men vi kan fråga dom! I så fall följer jag med dem, så kan jag få träffa er!
-Ja, det måste du! Men dom kommer förmodligen till Stockholm...
-Men ni kan ju bo på samma hotell, sa jag och de log.
-Om dom ens ska komma, sa Evelina och vi skrattade lätt.
-Vad ska ni göra resten av lovet då? Frågade jag nyfiket och Evelina var snabbt med att svara.
-Min familj ska åka till Liseberg och sedan ska vi också hälsa på mina kusiner, som bor i Borås, tror jag!
-Åh, vad kul! Jag vill också till Liseberg!
-Klaga inte, du bor i London och här finns sååå mycket att göra!
Jag skrattade åt henne och vände mig mot Amanda.
-Du då?
-Jag vet inte, vi har inte bestämt något speciellt! Jag och mamma ska i alla fall åka till Ullared en dag!
-Ska inte din lillasyster med?
-Nej, hon vill inte, sa hon och skrattade.
-Haha, hur kan man inte vilja?
-Det undrar jag också!

Två timmar senare hade vi nästan ätit upp allt godis i skålen och tittat klart på en film. Min mobil plingade till på skärmen stod Louis. Varför smsade Louis mig? Jag tog upp och läste sms:et. ”Har Harry sms:at dig?” ”Nej, hurså?” Svarade jag och fick snabbt ett svar, ”Haha, okej. Han har somnat, och han sa till oss att han skulle smsa dig... vi tänkte höra om ni ville träffa oss alla imorgon?”
-Vill ni träffa killarna imorgon?
Båda nickade glatt och jag svarade Louis. ”Ja, såklart vi vill! Såg du videon av Harry när han snarkade?”
”Nej, var?” ”Kolla min twitter, jag har länkat! Evelina och Amanda åker hem på lördag, så vi måste träffas!” ”Ska jag göra! VA? Nej, vad tråkigt, då måste vi verkligen träffas! Var?” ”Ni kan komma hit vid 12, om ni är vakna då! Gick det bra i studion idag?” Han slutade plötsligt svara och jag förmodade att han, som Harry, hade somnat.

När vi några timmar senare skulle lägga oss såg jag att jag hade ett nytt sms, från Louis. ”Okej, vi ses då! Ja, det gick bra, godnatt, kram!” Sms:et var skickat för 40 minuter sedan, så jag brydde mig inte om att svara. Han hade säkert redan somnat.

En halv timme senare låg jag i min säng och Amanda och Evelina på sina madrasser. Jag släckte lampan och drog täcket upp till halsen.

-Vad ska jag säga till Zayn?
-Evelina, det kommer gå bra. Ta det lugnt! Sa jag och jag kunde se att hon nickade, även om det var mörk.
-Jag hoppas det, men jag är jätte rädd för att förlora han som vän, det är det sista jag vill!
-Jag tror han kommer förstå dig! Sa Amanda och jag nickade instämmande, även om dom förmodligen inte såg det.

Evelinas perspektiv

Jag låg och tänkte på orden som Amanda hade sagt och hoppades att de var sanna. Jag vill absolut inte förlora en så bra vän som Zayn.
-Amanda, Sophie, är ni vakna? Frågade jag tyst.
-Ja, svarade dom samtidigt.
-Bra... jag vill bara säga att jag är så tacksam att jag har er! Tack för ert stöd, ni vet inte hur mycket jag älskar er!
-Aw, Evelina, vi älskar dig också, allt blir bra! Sa Sophie och jag log för mig själv.
Jag var världens lyckligaste. Jag hade världens finaste vänner. Amanda, Sophie, Harry, Liam, Zayn, Louis och Niall. Det kunde inte bli bättre.
_____________________________________________________________________________________
Lite längre del än vad ni brukar få, nu känner vi oss snälla :') Haha!
Imorgon åker vi iväg och är borta tills Måndag, därför blir det ingen ny del förrän Måndag kväll eller på Tisdag. 
Vi kommer att kunna gå in och läsa kommentarerna, så KOMMENTERA MYCKET NU, då kanske ni får en lång del när vi är hemma igen!?
Och, vi kommer uppdatera VÅR TWITTER, SOM NI HITTAR HÄR!
Ha det bäst, see yaa!
/Angelica & Johanna