Sveriges första novellblogg om One Direction

-Vad har hänt? Är du ledsen?
Jag var egentligen inte ledsen, jag var mer... ja, vad var jag egentligen? Jag var kär, på riktigt.
-Jag... äh, skitsamma.
-Nej, det är inte skitsamma! Kom igen... du sa att du kunde berätta allt för mig!
Ja, allt förutom detta, tänkte jag för mig själv och suckade.
_____________________________________________________________________________________

Jag kollade upp på honom och möttes hans blick samtidigt som han log mot sitt super söta leende mot mig. Jag trängde fram ett svagt leende och sedan tänkte jag efter. Skulle jag säga vad det till honom? Jag visste att om jag inte sa det, skulle jag ångra mig. Jag skulle inte kunna släppa det.
-Jag vill inte se dig ledsen, berätta nu var det är!
-Jag ska åka hem imorgon, men jag vill inte, sa jag och han nickade. Det var faktiskt sanning. Jag ville verkligen inte. Jag hade hellre stannat här hela sommaren än att åka tillbaka till Sverige och, förmodligen, aldrig mer få träffa Zayn och de andra killarna.
-Jag vet, jag kommer sakna dig och Amanda! Men, vi kanske träffas?
-Ska ni åka till Sverige i sommar?
Han ryckte på axlarna.
-Kanske, vi får väl hoppas det!
-Men jag vill inte bara lämna allt, det har varit de två bästa veckorna i mitt liv. Jag har fått träffa Sophie, fått nya vänner och fått träffa dig! Det sista sa jag lite tystare, men tillräckligt högt för att han skulle höra.
-Och jag har fått träffa dig, jag behöver egentligen inte säga det, men du vet att jag gillar dig, sa han och jag nickade sakta mot honom.
-Och jag gillar dig.
Orden flög ut ur min mun och Zayn reagerade direkt.
-Men?.. Du sa..
-Jag vet, avbröt jag och han log.
-Varför berättade du inte det från början?
-Du förstår inte, sa jag med lite högre ton.
-Kom, sa han och sträckte fram sina armar.
Jag satte mig bredvid honom och han kramade om mig.
-Vad är det jag inte förstår?
-Jag gillar dig, du gillar mig. Det är enkelt, jag vet. Men jag kan inte bli tillsammans med dig! Sa jag snabbt och hon kollade ner.

Zayns perspektiv

-Kan inte? Sa jag förvånat och hon skrattade lätt.
-Jag har ingen kille, det är inte det.
Jag log och fortsatte.
-Men, vad är det då?
-Jag åker hem imorgon och vi kommer kanske aldrig mer träffas... det kommer inte funka med ett förhållande om vi aldrig träffas!
Jag visste att de hon sa var sant. Men jag ville inget hellre än att krama om henne och kyssa henne. Något inom mig skrek nej. Skulle jag göra det kanske hon blir sur och då har jag förlorat henne, föralltid.
-Men, någon gång måste vi ju träffas! Sa jag och hon kollade på mig.
-Ja, klart vi måste, men du förstår väl?
-Mm, sa jag tyst. Jag förstod hur hon menade och jag tyckte precis likadant. Men något inom mig sa att jag skulle chansa.

Liams perspektiv

Jag och Louis satte kvar i soffan när Sophie och Zayn hade gått upp.
-Vad hände? Frågade jag Louis.
-Jag har ingen aning, hon bara gick iväg.
-Vi kanske ska gå upp och fråga vad som hänt?
-Men Zayn är ju där, dom kommer nog snart.
-Jag går dit i alla fall, sa jag. Jag reste på mig och gick upp för trappan. Precis när jag knackade på försiktigt öppnades dörren. Jag skrattade till och skulle precis säga något, men Zayn var snabbare.
-Oj, ehm, ville du något?
-Jag skulle bara fråga vad som hände? Är allt bra?
-Ja, Evelina vill vara ifred bara, kom! Sa han och drog med mig ner för trappan. Vad hade hänt egentligen? Något måste vara fel? Tänkte jag men jag orkade inte dra upp det. Jag följde med Zayn och vi satte oss i soffan bredvid Louis.

-Ska vi åka hem eller? Frågade jag Louis och Zayn, som båda nickade.
-Ja, det får vi väl göra, men Harry och Niall då?
-Vi väcker dom försiktigt, sa Louis och reste sig för att väcka Niall medan jag och Zayn gick mot Harry.

-Harry, vakna! Viskade jag och puttade lätt på honom. Han mumlade lite och sträckte på sig.
-Mm, vad? Han öppnade sina ögon och jag flinade åt honom.
-Vi ska hem, kom!
-Vad är klockan? Frågade han med en trött röst.
-Halv elva!
-Oj, jag trodde det var typ mitt i natten, sa han och reste sig försiktigt ur soffan. Ändå vaknade Sophie till och kollade på oss.
-Ska ni hem? Vad är klockan? Sa hon och sträckte på sig.
-Ja, vi ska hem, klockan är bara halv elva, men alla värkar vara väldigt trötta, sa Zayn och hon nickade.
-Ehm, förlåt att jag somnade, men ja, jag är trött! Hon kollade bort mot Amanda som inte hade vaknat även om Niall hade rest sig.
-Var är Evelina? Sa hon och såg orolig ut.
-Hon är på ditt rum, hon gick upp dit innan.
-Hon ville vara själv ett tag, fyllde Zayn snabbt i och hon bara nickade.
Vi gick till ytterdörren och vi tog på våra skor.
-Hejdå, sa Sophie och gick fram till oss alla för att ge oss varsin kram.
-När åker Amanda och Evelina hem?
-Planet går vid tre och vi måste vara där senast klockan ett, hänger ni med?
-Ja, det är väl klart, sa vi alla samtidigt och hon log.

-Vad bra, jag tror nog att dem vill det! Men ni lär skapa kaos där!
-Men ingen vet om att vi ska dit, så det ska väl gå bra, sa Niall och jag nickade mot honom.
-Ja, vi får hoppas det! Jag ringer imorgon när vi kör, tar ni er dit själva?
Alla nickade och log.
-Vår privat chaufför, sa Zayn och klappa Louis på axeln. Jag skrattade till och sedan gick de ut.

Sophies perspektiv

Jag gick snabbt upp för trappan och in på mitt rum. Evelina satt där och läste i en tidning men kollade upp när jag kom.
-Hej, sa hon och log.
-Killarna gick precis, men dom kommer till flygplatsen imorgon!
Hon nickade till svar och stängde ihop tidningen som hon la bredvid sig.
-Har det hänt något? Frågade jag och hennes leende försvann.
-Jag gillar Zayn, sa hon tyst och jag hoppade till.
-Men.. va? Sa jag och hon skrattade.
-Jag vet att jag sa att jag inte gillade honom, men jag erkände inte för mig själv. Jag gillar honom, men jag kan inte bli tillsammans med han, jag åker hem imorgon och..
-Jag förstår dig... men ni lär träffas fler gånger!
-Det är inte säkert...
-Nej, men lita på mig! Sa jag och hon skrattade.
-Tror du att dom åker till Sverige i sommar?
-Ja, förmodligen!
-Men dem åker väl till Stockholm då?
Jag nickade och ännu en gång försvann hennes leende.
-Ja, precis. Vi kommer inte få åka dit, jag lovar!
-Kanske inte själva, men jag vet hur vi gör!
-Hur?
-Bor inte jag i Stockholm?
Hon nickade och fattade direkt.
-Du, jag och Amanda bor hos dig, så kan vi träffa dem under tiden de är i Stockholm?
Jag nickade och hon sken upp.
-Men det är ju inte helt säkert! Men du och Zayn kan hålla kontakten genom datorn? Kom igen tjejen, våga chansa!
-Jag vet, men tänk så tar det slut och då kommer jag ångrar mig.
-If you snooze, you lose, sa jag och vi skrattade.
-Men jag åker hem imorgon, det blir typ...”Vill du bli tillsammans?” ”Ja” ”Okej, men vi ses kanske någon gång i sommar, hejdå” och sen bara åker jag iväg.
Jag tänkte igenom det hon sa och jag skrattade.
-Haha, du har rätt. Men gör som du vill, men jag stöttar dig!
-Jag vet, tack! Ska vi väcka Amanda?
-Ja, kom! Sa jag och drog upp henne från sängen.
När vi kom ner såg jag popcorn skålen och jag kollade med en menande blick på Evelina. Hon nickade direkt och sedan fyllde vi varsin hand med popcorn och kastade mot henne.
-Amanda, vakna! Utbrast Evelina och sedan började vi skratta. Amanda vaknade till och kollade på oss med en vad håller ni på med-blick, men bara några sekunder senare skrattade hon också. Hon tog popcorn hon också och kastade mot oss.

-Vänta, stopp! Sa jag och det blev helt tyst.
-Vad?
-Kasta inte mer popcorn, vi måste städa upp allt, sa jag och skrattade.
Dom suckade och sedan hämtade jag en sopborste.

En halvtimme senare var alla popcornen uppstädade och alla skålar vi använt stod i diskmaskinen. Vi gick upp till mitt rum direkt och la oss ner. Alla var trötta och somnade snabbt.

När jag vaknade nästa morgon visade siffrorna på mobilskärmen 09.49 och jag visste att mobilen skulle ringa om mindre än 1 minut. Och det gjorde den. Evelina vaknade direkt medan Amanda vägrade att gå upp. Jag satte på min datorn och började spela en rocklåt på hög volym tills hon gav med sig och reste sig. Amanda och Evelina började packa lite medan jag tog en dusch. När jag duschat och klätt på mig gick jag ner för trappan och till min förvåning stod mamma där och lagade pannkakor.
-Jag hoppas ni är hungriga! Sa hon och kramade om mig och gav mig en puss i pannan.
-Man är alltid hungrig på pannkakor, sa jag och log.

-Amanda, Evelina, kom ner nu! Det är frukost, ropade jag och de kom direkt.
-Det luktar gott, pannkakor? Gissade Amanda och jag nickade.
-Jadå!

-Tack för frukosten, det var verkligen gott! Sa Evelina när vi reste oss från bordet.
-Tack, sa jag och Amanda instämmande och sedan gick vi upp på mitt rum igen.
Jag loggade in på twitter och skrev ”My best friends gonna leave today, i'm gonna miss u!” och bara några sekunder senare hade jag nya mentions. Mitt humör var inte på topp eftersom dem skulle åka hem. ”Guys, you are amazing and thanks for the support, but today isn't a good day, i will follow back another day! Love u!” skrev jag i en ny tweet och sedan loggade jag ut.
_____________________________________________________________________________________
Del 48, ENJOY!

Vi vill bara påminna er om att uppdatering kommer vara lite till och från, men vi gör vårt bästa! Det blev en ganska lång del och jag hoppas ni vågar lämna en kommentar som ni brukar, because you're awesome!