Sveriges första novellblogg om One Direction

-Tack för frukosten, det var verkligen gott! Sa Evelina när vi reste oss från bordet.
-Tack, sa jag och Amanda instämmande och sedan gick vi upp på mitt rum igen.
Jag loggade in på twitter och skrev ”My best friends gonna leave today, i'm gonna miss u!” och bara några sekunder senare hade jag nya mentions. Mitt humör var inte på topp eftersom dem skulle åka hem. ”Guys, you are amazing and thanks for the support, but today isn't a good day, i will follow back another day! Love u!” skrev jag i en ny tweet och sedan loggade jag ut.
_____________________________________________________________________________________

När klockan slog tolv hade Amanda och Evelina packat klart sina väskor och en liten stund därefter gick vi ut mot bilen och begav oss mot flygplatsen. Det kändes väldigt tråkigt att Amanda och Evelina skulle åka hem till Sverige, jag skulle sakna dem så sjukt mycket.

När vi kom fram till flygplatsen var killarna redan där och Niall sprang fram snabbt och kysste Amanda.
-Jag kommer att sakna dig så sjukt mycket min älskade sötnos, hörde jag att Niall sa och jag såg hur Amanda såg ledsen men ändå glad ut.
-Jag kommer sakna dig mer än mest, svarade Amanda och jag såg en tår som rann ner för hennes kind.
-Gråt inte gumman, vi kommer att ses snart igen, svarade Niall lugnande

-Är du säker? frågade hon och Niall nickade.
-Men ska vi gå så ni kan checka in då? Frågade Niall.

Alla nickade och vi gick mot kön till incheckningen. Vi fick stå och vänta ett bra tag och jag kollade på både Zayn och Evelina. De stod sidan om varandra och båda såg väldigt ledsna ut..

Zayns perspektiv

Jag stod sidan om Evelina i kön och det enda jag ville göra var att ta tag i henne och krama om henne hårt och säga att hon aldrig skulle lämna mig. Men det gick ju inte för hon var inte min och hon skulle åka hem idag. Jag har aldrig varit såhär kär i någon förr och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till om jag inte får kyssa henne, jag måste bara få känna hennes läppar mot mina en gång innan vi åker. Men då kommer hon kanske inte vilja vara min vän längre.
-Zayn, kommer du? Frågade Evelina.
-Va? Svarade jag och kollade mig runtomkring och såg då att jag hade stoppat upp hela kön. Jag sprang
skrattandes fram till Evelina.

-Din lilla knasboll, sa Evelina och skrattande. Sedan fortsatte hon med,
-Tänkte du på något speciellt, eller?
-Ja, jag tänkte på dig. På hur mycket jag kommer att sakna dig, svarade jag och kände att jag rodnade lite.
-Aww vad gullig du är. Jag kommer också sakna dig, svarade hon och gav mig en lätt kram.
Jag önskar att hon hade kramat mig längre för hennes kramar var så mysiga och hon doftade så gott. Jag hade kunnat stanna i hennes famn i resten av mitt liv om jag hade fått det.

Efter ett tag hade de checkat in sina väskor och det var dags för Evelina och Amanda att gå igenom säkerhetskontrollen, vilket betyder att det var dags för oss att säga hejdå.

Jag gick fram till Evelina och kramade henne hårt samtidigt som jag sa,
-Jag kommer att sakna dig så sjukt mycket, jag kommer att tänka på dig varje dag, tänka att det är vi även om det inte är det, sa jag och kände hur min röst brast lite. Jag såg rakt in i Evelinas blanka ögon och efter en liten stund kom där en tår som jag torkade bort med tummen.
-Jag kommer att sakna dig mer. Jag vill också att det ska vara vi, men det kommer inte att fungera eftersom vi bor så långt ifrån varandra, sa hon och ännu en tår rann ner för kinden.
-Jag kommer inte att klara mig ifall det inte är vi, sa jag och böjde mig fram. Jag kunde inte hålla mig längre, jag var tvungen att göra det. Jag kysste henne och hon besvarade den. Det var den bästa kyssen någonsin. När vi avlutade kyssen sa jag,
-Förlåt! Det var inte meningen men jag kunde inte hålla mig längre.
När jag hade sagt det så jag hur Evelina log och sa,
-Det är lugnt, jag gillade det, sa hon och kysste mig igen. Det kändes som hela min kropp fylldes av lycka, inget kunde bli bättre nu men jag visste att lyckan inte skulle vara länge eftersom om några få minuter skulle de gå igenom säkerhetskontrollen och jag skulle nästintill bryta ihop av saknad.
-Så det är vi nu? Frågade jag tyst med ett leende.
-Jag vet inte riktigt. Jag vill verkligen men det känns inte som om det kommer att fungera, men jag vill att vi get det en chans! Sa hon och kramade om mig. Jag log världens största leende och pussade henne lätt på pannan innan jag kramade om henne.

Amandas perspektiv

Jag gick fram till Niall och kysste honom och sedan drog han in mig i en lång, varm kram. Jag bara stod där och andades in hans doft. Jag pussade han på kinden och sedan släppte han taget om mig och log.
-Glöm inte att höra av dig, sa han och jag skakade på huvudet.
-Klart jag inte ska glömma det... jag kommer typ ringa var femte minut, sa jag och vi båda skrattade till.

Jag gick fram och gav alla de andra killarna varsin lång kram.
-Asså, jag kommer sakna er alla så sjukt mycket, lova att ni kommer till Sverige i sommar? Sa jag och kollade på alla. De nickade och Louis sa,
-Ja, vi hoppas verkligen att vi åker dit! Vi måste ju få träffa er fler gånger!
Jag och Evelina log mot dom och sedan vände vi oss mot Sophie. Vi slängde oss i hennes famn och hon trillade nästan. Såklart började vi skratta och alla som såg tyckte säkert vi var helt dumma i huvudet. Men vi brydde oss verkligen inte. Jag kramade om henne och en tår föll ner för min kind. Jag visste hur mycket jag skulle sakna henne och det gjorde verkligen ont att tänka på det. Sedan kramade hon om Evelina, som också lät några tårar rinna ner för hennes kinder. Sedan tog vi våra handbagage och gick mot säkerhetskontrollen.

När vi hade gått igenom säkerhetskontrollen och tagit våra väskor visste vi att det inte fanns någon återvändo. Hur mycket vi än skulle vilja springa tillbaka och krama om de, så gick det inte. Nu skulle vi lämna allt.
-Är du och Zayn tillsammans? Frågade jag plötsligt Evelina och hon log.
-Ja, sa hon och jag log tillbaka.
-Men? När?
-Haha, nästan nu precis, sa hon och vi skrattade.

Sophies perspektiv

När Evelina och Amanda hade gått stod jag kvar och kollade. Kanske dom skulle komma tillbaka? Nej, jag visste att de inte skulle det, men jag ville det, mer än allt.
-Sophie?
-Va? Ja, vad? Sa jag och såg mamma bredvid mig som kramade om mig.
-Du kommer träffa dem snart! Sa hon och jag log mot henne. Hon försökte alltid trösta mig och hon var den bästa mamman, men just nu kunde inget göra mig glad. Att lämna Evelina och Amanda var jobbigt.
-Du? Jag hade tänkt och handla lite, vill du följa med eller du kanske kan åka hem med killarna?
Jag nickade på huvudet och kollade på dem som hade hört vad mamma sagt.
-Du kan åka med oss om du vill, sa Liam och jag log mot honom.
-Tack, sa jag och de nickade.
-Ja, okej! Vi ses ikväll, sa mamma och gick ut mot bilen.

Jag satte mig ner på en bänk i närheten och killarna satte sig också ner. Harry, som satt bredvid mig, la sin höger arm om mig och tryckte mig in mot hans bröst. Han pussade mig lätt i pannan och jag log. Sedan släppte han taget om mig och jag ställde mig upp.
-Nä, vi kan inte sitta här hela dagen, vad ska vi hitta på? Sa jag och de skrattade åt mig.
-Glad igen? Sa Liam och jag log ännu en gång mot honom.
-Jag har ju er, sa jag och de alla log mot mig.

När vi gick ut mot bilen som stod på parkering såg jag att det var ett gäng med tjejer som kom gående mot oss.
-Ehm, vissa vet att ni är här, sa jag och skrattade till.
-Men, hur vet dom det? Frågade Niall oss och alla ryckte på axlarna.
Vi stannade upp och när alla tjejerna, som verkade vara väldigt pratglada, kom fram till os blev de helt plötsligt helt tysta. Alla blev helt tysta och jag boxade Louis lätt på armen.
-Kom igen, något får ni väl säga? Sa jag och han skrattade.
-Hej! Utbrast han och alla började skratta.

Jag ställde mig lite vid sidan eftersom jag inte visste att tjejerna ville träffa dem. Jag började direkt tänka på Amanda och Evelina. Varför skulle dom åka hem?
-Ursäkta, hörde jag en röst sig som fick mig att vakna upp hur mina tankar.