Sveriges första novellblogg om One Direction

Anne gick ut från rummet igen och jag ryckte i Harry.
-Gå upp nu så vi kan hitta på något! 
Han reste sig efter 1 minut och gick in i badrummet. Jag kom och tänka på bilden jag twittrat, jag kände mig lite taskig men jag skrattade åt tanken. Jag tog upp hans mobil och såg att han hade ett nytt sms, från Madison. ”Hej, jag saknar..” var det enda jag såg. Jag la ifrån mig mobilen och fick en konstig känsla i magen.
_____________________________________________________________________________________

Under resten av tiden som Harry var och duschade kunde jag bara tänkta på sms:et från hon Madison, vem var hon? Jag ville så gärna ta upp mobilen igen men jag kände mig lite taskig om jag gjorde det. Men efter lite beslut ångest bestämde jag mig för att ta upp mobilen och läsa fortsättningen på sms:et, jag tänkte att han inte borde ha något att dölja för mig.
När jag läste sms:et kände jag hur jag började att bli blöt i ögonen. Jag läste det om och om igen och kunde inte fatta det riktig, ”Hej, jag saknar dig, jag saknar dina varma kramar och din underbara doft. Önskar att du var här bredvid mig nu, bara du och jag. Hoppas vi ses snart. Puss <3”
Ju fler gånger jag läste det började jag gråta mer och mer. Tillslut orkade jag inte mer så jag slängde hans mobil på sängen och sprang mot dörröppningen men längre hann jag inte förrän jag sprang in Harry, han som jag helst inte ville prata med just nu.
Jag kollade upp mot hans ansikte och möttes av en orolig blick.

-Men vad har hänt gumman? Frågade han och kramade om mig men jag drog mig ur hans grepp.
-Det borde du fan veta själv! Jag trodde absolut inte så här om dig! Skrek jag med tårar som rann nerför min kinder,
-Va, vad menar du? Sa Harry och såg förvånad ut.
-Säger namnet Madison dig något kanske?
-Nej, inte vad jag vet.
-Skit i det då, du ska bara veta att det är slut mellan oss för jag orkar inte ha en pojkvän som inte kan vara ärlig, jag trodde inte såhär om dig! Skrek jag och sprang ut gråtandes.

Harrys perspektiv

När hon sa den sista meningen, kunde jag inte hålla tårarna inne längre. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag slängde mig på sängen och tryckte kudden mot ansiktet och bara grät. Efter ett litet tag märkte jag att min mobil vibrerade, jag kollade och såg att det var Louis som ringde. Jag tänkte lite innan jag svarade att om jag skulle kunna prata med nu så var den enda Louis jag kunde prata med.

-Heeej Harry! Vad händer!? Sa han och lät jätteglad.
-Hej, mitt liv blev precis förstört, svarade jag och kunde inte hålla tårarna inne.
-Men vad har hänt? Frågade han och lät helt plötsligt väldig orolig.
-Sophie...slut, snyftade jag fram.
-Men vad säger du Harry!? Jag kommer på direkten, svarade Louis och la på innan jag hann svara.

När Louis hade lagt på gick jag in och kollade på mina sms och till min förvåning var min och Madisons konversation uppe, alltså var det henne jag fått ett sms ifrån senast. Jag läste sms:et ”Hej, jag saknar dig, jag saknar dina varma kramar och din underbara doft. Önskar att du var här bredvid mig nu, bara du och jag. Hoppas vi ses snart. Puss <3”. Jag blev väldigt förvånad men samtidigt väldigt ledsen och extremt arg på mig själv eftersom jag kom på vad Sophie menade när hon pratade om Madison.
Jag låg i sängen och tänkte på varför jag egentligen började umgås med Madison när jag var i Los Angeles och hur jag kunde svika den tjejen jag älskar av hela mitt hjärta och betyder mer för mig än vad någon annan gör, alltså Sophie.

Efter ett litet tag hörde jag hur det plingade på ytterdörren men jag orkade verkligen inte att gå och öppna så jag brydde mig inte om det och låg kvar i sängen samtidigt som mina tårar blev fler och fler. Plötsligt hör jag att någon kommer inte på mitt rum, jag vänder mig snabbt om och ser att Louis står i dörröppningen, Den hemska dörröppningen där Sophie gjorde slut. När jag tänkte på att hon inte var min längre kändes det som något högg till i hjärtat.

-Varför är jag en sån idiot? Mumlade jag för mig själv men tillräckligt högt för att Louis skulle höra mig.
-Du är inte någon idiot Harry, alla gör sina misstag, svarade Louis med en lugn röst.
-Men vad ska jag ta mig till? Jag älskar henne verkligen, sa jag och grät ännu mer.
-Jag vet inte riktigt, men får jag fråga vad som har hänt egentligen? Frågade Louis med en osäker röst.
-Hon såg detta, sa jag samtidigt som jag tog fram mobilen och visade sms:et jag hade fått av Madison.
-Oj, det var inte bra jag förstår nog varför Sophie gjorde som hon gjorde.
-Va!? Håller du med Sophie nu!? Jag gillar inte ens Madison på det sättet, jag var bara med henne för jag saknade Sophie så sjukt mycket och helt ärlig vet jag inte. Den enda jag vill vara hos nu är Sophie, jag vill bara säga förlåt och kalla henne för min.
-Men varför ringer du inte och förklarar?
-Har inte tänkt på det, svarade jag och ryckte på axlarna.

Jag tog upp mobilen och letade upp Sophie i kontaktlistan, sedan tryckte jag på ring.

Sophies perspektiv

Jag hörde hur telefonen ringde och utan att titta på skärmen så svarade jag. Det var Harry, han jag bara ville glömma för tillfället men ändå älskade så sjukt mycket.

-Sophie, förlåt, snälla låt mig förklara! Sa hans snabbt samtidigt som jag hörde hur han grät.

-Nej, snälla låt mig va! Jag vill inte ha något med dig att göra, svarade jag och la på meddetsamma. Jag kände hur det högg till i hjärtat när jag sa det, men han hade svikit mig så jag skulle inte vara lätt att få tillbaka. Orden han sagt när jag la där bredvid honom i hans säng betydde inte något längre. När han hade sagt orden var jag lika glad som ett barn på julafton och jag fick fjärilar i hela magen. Jag blev som kär på nytt varje gång men nu ville jag inte höra hans röst. Orden ekade i mina öron men jag kunde inte tro på det han hade sagt. Klockan var två och ingen var hemma. Jag tyckte bara det var skönt att vara här ensam, men samtidigt ville jag snacka med någon. Jag undrade vad de andra hittade på men jag slog bort tanken. Jag ville inte ringa och be någon komma hit. Jag ville inte förstöra för Amanda och Evelina. Och Amanda skulle ju ut med Niall ikväll, nej, jag kunde inte bara ringa och be dom komma hit. Mobilen vibrerade och det var ett nytt sms, från Harry. ”Sophie, inget är som du tror, om du bara låter mig förklara!”. Jag tryckte på radera och la mobilen ifrån mig. Jag orkade inte med honom. Jag såg sms:et som Madison skickat framför mig hela tiden och jag kunde inte undvika att låta tårarna rinna. Jag vände på huvudet och blundade.

-Sophie, varför ligger du är helt ensam?
Jag vaknade hastigt till, men jag ville inte vända mig om. Mina ögon var röda och jag såg säkert helt förstörd ut. Vad skulle jag säga? Att Harry var tvungen att göra något annat?
-Skulle du inte vara med Harry?
Det högg till i hjärtat när jag hörde hans namn, men de visste inte. Amanda och Evelina satte sig på sängkanten och skakade försiktigt på mig.
-Hallå? Lever du? Sa Evelina och jag kunde inte låta bli att le lite smått.
-Mm, sa jag tyst
-Men var är Harry?
-Han skulle iväg och göra något, så jag gick hem! Ljög jag, jag orkade inte berätta allt just nu. Det kändes som jag skulle förstöra allt för Amanda ikväll och det var det sista jag ville.
-Vill du hitta på något nu då?
-Men ska ni inte va med de andra?
Jag hoppades lite på att de skulle säga ja och gå, men samtidigt inte. Jag behövde mina vänner hos mig, men jag tänkte inte berätta, inte än.
-Nej, inte nu... vi hade tänkt att träffas ikväll och du få såklart vara med!
-Nej, ni kan va själva, jag mår inte så bra! Sa jag, det var både sanning och falsk. Inombords skrek jag att jag mer än allt ville spendera kvällen med mina vänner, men samtidigt inte. Jag ville inte se eller höra Harry. Och jag mådde inte så bra heller.
-Ska inte du med, så stannar jag här med dig! Sa Evelina och jag log för mig själv.
-Förlåt, jag hade också kunnat stanna..
-Amanda, du och Niall ska ju ut? Du skulle bara våga säga nej till honom, han gillar dig! Sa jag innan hon han prata klart. Jag hörde på mig själv att min röst lät annorlunda och även dem hörde det.
-Sophie, har du gråtit?
Jag kunde bara inte berätta. Inte nu.
-Ehm, jag somnade här, så jag drömde något skit läskigt, jag skrattade till och vände på mig.
-Haha, så gullig du är! Du ser helt förstörd ut ju! Vad drömde du?
Det var just var jag var. Helt förstörd. Jag ville så gärna berätta sanningen men istället hittade jag på lite och berättade min dröm. Den var inte så trovärdig så tur att det var en dröm jag skulle hitta på och inte något annat.

Harrys perspektiv

-Louis, hon kommer aldrig låta mig förklara! Sa jag och snyftade till. Jag kände mig som en treåring där jag la i min säng och grät. Men ingen kunde förstå hur ledsen jag var. Jag älskade Sophie och inget kunde bli så bra utan henne.
-Harry, lugn! Du måste förstå att hon är upprörd, prova att ringa henne imorgon eller något... jag vet att du älskar henne och hon älskar dig innerst inne, du har egentligen inte gjort något fel, om hon bara låter dig förklara kommer allt säkert bli bra igen!
-Nej, inget kommer bli bra! Ingenting! Skrek jag och sedan vände jag på huvudet och tryckte ner det i kudden.
-Harry, kom igen! Du älskar tjejen, ge inte upp!
-Jag ska inte ge upp, men just nu känns allt så meningslöst!
-Jag förstår dig, om jag kunde hjälpt dig så skulle jag gjort det, men...
-Jag vet, tack! Du är en bra vän, tro mig!
-Jag måste gå, men kom igen, visa mig ett leende!
Jag log svagt och han boxa till mig på armen.
-Harry, kom igen!
Jag reste mig upp och brottade ner han i min säng och han bara skrattade.
-Ger du dig? Sa jag ganska högt
-Jaja...
-Även om jag är yngst, så klår jag dig!
Han skrattade åt mig och sedan gick han ut ur rummet.
-Hejdå, vi ses!
-Hejdå och tack!
Han nickade och sen gick han. Mitt leende försvann när jag hörde hur dörren stängdes efter han. Han var nog den enda som kunde se mig le just nu och jag var glad att han lyckades. Men jag hade Sophie i mina tankar hela tiden. Kommer hon någon gång förlåta mig?
_____________________________________________________________________________________